Tyskt trafikljus tänt – gamla jätten famlar i mörkret

Rollerna är ombytta i tysk politik. För inte alltför länge sedan var det SPD (Socialdemokraterna) som blickade djupt ner i avgrunden. Nu är det CDU (Kristdemokraterna) som kämpar för sin existens medan SPD tagit ett första steg mot att leda landets nya regering.

Text:

Foto: Kay Nietfeld/AP

Efter försonderingar och sonderingar sedan valet den 26 september pågår nu reella förhandlingar mellan den så kallade trafikljuskoalitionen SPD (rött), liberala FDP (gult) och De gröna.

Sonderingarna var avslutade för en vecka sedan och resulterade i ett tolv-sidigt dokument som ligger till grund för förhandlingarna.

Alla fick gehör för någon hjärtefråga.

Fakta: Valresultatet

  • Socialdemokraterna (SPD) 25,7 (+5,2)
  • Kristdemokraterna (CDU) 24,1 (-8,8)
  • De gröna 14,8 (+5,9)
  • Liberala FDP 11,5 (+0,8)
  • Alternativ för Tyskland (AFD) 10,3 (-2,3)
  • Vänstern 4.9 (-4.3)

SPD fick de höjda minimilönerna, från dagens 9,60 euro till tolv euro i timmen. Uppskattningsvis åtta miljoner löntagare får därmed en löneförhöjning och vallöftet säkrade partiets framgångar i östra Tyskland – en nyckel till valsegern.

FDP hade före valet sagt kategoriskt nej till alla skattehöjningar, något som både SPD och De gröna hade i sina valprogram. FDP fick sin vilja igenom. Dessutom blir det ingen generell hastighetsbegränsning till 130 på Autobahn som SPD och De gröna också ville. Även det sa FDP, anfört av partiledaren och Porsche-föraren Christian Lindner, blankt nej till.

De gröna ska låta partimedlemmarna rösta om det slutliga koalitionsfördraget. En så kallad liten kongress med 70 delegater från hela landet var inkallad i helgen som gick för att ta ställning till sonderingspapperet. Några knorrade om att FDP fått igenom för mycket, endast två delegater röstade till sist nej.

De gröna kunde glädja sig åt att kolkraftverken enligt sonderingarna kan stänga redan runt 2030 istället för 2038 som är det årtal som gällt hittills.

Så gott som allt talar för att det är de här tre partierna som bildar Tysklands nästa regering. 

Ett av de tyngsta skälen är det tillstånd som CDU befinner sig i efter den historiska förlusten vid valet för en månad sedan. Partiet framstår inte som en alternativ koalitionspartner för De gröna och FDP.

Valresultatet – 24,1 procent – var med råge det sämsta i partiets historia, det dittills sämsta var 31 procent vid Förbundsrepublikens första val 1949.

Sedan valet har dessutom opinionssiffrorna rasat ytterligare ned till 19 procent enligt det mest träffsäkra opinionsinstitutet (Forschungsgruppe Wahlen).

Armin Laschet, vald till partiordförande så sent som i januari, har tagit på sig hela skulden för valdebaclet och ställt sin plats till förfogande.

Fem personer, alla män, har nämnts som möjliga efterträdare, ingen vet dock riktigt hur proceduren ska gå till.

Tidigare auktoriteter har dessutom spelat ut sin roll. Angela Merkel avgick som partiordförande redan 2018, även om hon suttit kvar som förbundskansler.

Nestorn Wolfgang Schäuble, förbundsdagsledamot sedan 1972 och finansminister under Merkel i nio år, var den som mot mångas vilja drev igenom att Laschet skulle bli kanslerkandidat. Hans ord väger inte längre lika tungt.

När SPD var i kris talades det om pasokifiering. Det grekiska socialdemokratiska partiet Pasok hade på kort tid gått från att vara regeringsparti till total obetydlighet. Samma öde hade drabbat s-partierna i Frankrike och Nederländerna. SPD verkade vara i farozonen när man efter ordförandevalet hösten 2019 var nere på elva procent i opinionsmätningarna.

Nu är det CDU som famlar i mörkret efter något att hålla sig till som oppositionsparti. För ett parti som i Förbundsrepublikens 72-åriga historia regerat i 52 år är det en ovan roll. Obetydligheten hotar.