Vad hände med masspsykosen i skärgården?

Förr rådde periskopsjuka i skärgården, och Försvarsmakten hade fullt upp med att fälla sjunkbomber. Varför syns i dag så få ryska ubåtar?

Varför observeras inga ryska ubåtar nuförtiden? Förr var det full kalabalik i skärgården, men i dag är det noga taget noll rapporter om grodmän, miniubåtar och allt det där. Har folket på öarna tappat stinget? För det kan väl inte vara så att ryssarna har tröttnat på militära operationer? Den svenska marinens avskräckande slagstyrka är inte heller någon bra förklaring. Så varför?

Jag har en teori, men vi får ta det här från början, och ridån går upp en dag i oktober 1981. Varför jag befann mig på svenska ambassaden i New Delhi har jag glömt. Möjligen var det trassel med mitt visum till Burma, det spelar ingen roll; jag minns den dagen ändå, av två skäl. För det första träffade jag Jan Lindblad. Yngre läsare fattar inte grejen, men för den som växte upp med hans filmer var det stort. Han höll på med tigrar då, och besökte säkert ambassaden i något sådant ärende. Ärligt talat såg jag honom bara ila förbi, så jag skarvar när jag påstår att vi träffades.

Afghanen, däremot. Med honom talade jag en god stund. Det var ju väntetid, som alltid på konsulära beskickningar. Så vi började prata. Han var flykting. Sovjet­unionen hade ockuperat hans land, vilket jag givetvis kände till. Vad jag däremot inte visste var att Sverige stod på tur, men så sa han: Välkommen i klubben! Har du inte hört om ubåten? Det hade jag inte. Jag hade varit utomlands länge, på resa i Afrika och Pakistan, och eftersom det här var långt före mobiler och internet kom rapporterna hemifrån glest.

Ockupationen är inledd, sa han och spände ögonen i mig. Den första ubåten tog svenskarna, men det hjälper inte. Ryssarna backar inte undan.

Det trodde jag inte på. Via ambassadens tidningshylla kunde jag visserligen se att uppståndelse rådde sedan den sovjetiska ubåten U-137 hade gått på en grynna i Blekinge skärgård, men den gode afghanens förutsägelser var för mycket. Jag reste vidare österut.

Minnet flöt upp häromdagen då jag läste att Hagenbeck Zoo i Hamburg försökte ackordera ut sina svältande djur under första världskriget, varvid Bruno Liljefors på Bullerö rekvirerade ett piggsvin och en känguru. Dock blev det någon vajsing i kommunikationen så han erbjöds en tiger och en flodhäst. En tiger ville Bruno absolut ha, men eftersom han också hade många barn där ute i havsbandet inskred hans fru Signe med sitt veto.

Det var då jag kom ihåg mitt möte med Jan Lindblad, som under en period i början av åttiotalet faktiskt lät ett par tigrar löpa fritt på en ö i närheten, inåt Nämdö.

Hur som helst, några år senare bodde jag själv i skärgården. Det gör jag än i dag. Därför kan jag överblicka en ganska lång period, bland annat vad beträffar ubåtar. De var väldigt vanliga i början. I slutet av detta glada åttiotal var de så frekventa att marinen flög upp en bananhelikopter från Berga örlogsbas till hembygdsgården på Runmarö och trummade ihop allmogen. Vi fick små klisterlappar att sätta på våra telefoner, med direktnummer till Berga, ifall vi såg något. Ring inte till Stockholm, sa militärerna, ring till oss. Den illa dolda undertexten var att sossarna, som hade makten då, inte var att lita på.

Många samtal blev det. Man ser det man vill se. Till historien hör att öborna inte gärna glömmer 1719, då ryssarna härjade här ute. Trehundra år, visst, men ändå. När fiskaren Pelle Westerberg i Söderby tog en ringmärkt storskarv i ett laxgarn, och jag en tid senare (de ger alltid ringarna till mig) kunde meddela att fågeln var märkt i Murmansk, mumlade han en hel harang om att det kunde man ge sig fan på. Ryssarna föder upp de jävla ålkråkorna!

Nå, det var alltså mycket ubåtar. Periskopsjukan spreds epidemiskt och journalisterna sprang benen av sig med samma iver som när senare Thomas Quick gällde för att vara seriemördare i världsklass. Det hela var löjligt, en masspsykos. Rimligen har enstaka ryska ubåtar passerat våra fjärdar, nog andra också, men de där spetsnazförbanden som sågs kuta runt på kobbarna var synvillor. Det begrep förstås militären, kanske till och med Carl Bildt, vars blick för utvinningsbar hysteri trots allt måste beundras. Ingen fick ut mer än han av den där fyllekörningen i Blekinge, eller om det nu var en felnavigering.

Att inga ryska ubåtar observeras nuförtiden beror med all säkerhet på att de är ytterst sällsynta i svenska vatten – samt på att en periodvis gnumässig journalistflock för tillfället löper efter annat. Förresten får marinen ökade anslag ändå; man behöver inte fälla sjunkbomber mot minkar och sillstim på bästa sändningstid.

Gott så. Sverige är betjänt av ett fun­gerande försvar.

Text:

Toppbild: Adam Ihse/TT