Varför kastar vi pengar på låtsasjobb?

Bara i vården arbetar 94 000 helstidsanställda med administrativa uppgifter. Vad sägs om att lägga pengarna på sånt som gör nytta?

Jag har kommit på en rätt bra idé. I augusti 2021 var 8,4 procent av Sveriges 5,8 miljoner människor i arbetsför ålder arbetslösa. En kompis visade mig häromdagen siffror från Svenskt Näringsliv som visar att 500 000 av dessa har studiemedel och 1,3 miljoner arbetar så lite att de inte kan försörja sig själva. Då finns det fyra miljoner kvar som kan bidra till landets försörjning. Det ger endast närmare fyra miljoner personer som kan anses vara nettogivare till statskassan.

Fast då är nog min kompis ändå lite väl snäll. För det Svenskt Näringslivs siffror inte tog ställning till, är alla de arbeten som inte tillför någonting över huvud taget, men som ändå utförs av ett stort antal av de där fyra miljoner människorna. Alltså, de som påstås hålla landet på fötter.

Det finns mängder med välbetalda personer som vänder papper, målar luftslott, integrerar genus, skapar hållbarhetsplaner, kommunicerar kommunpolitik, kontrollerar kontroller och administrerar administratörer. Kort sagt, alla de som utför akademiska Samhalluppdrag.

Enligt uppgifter från SKR 2021 så utgörs – bara i vården – antalet personer med administrativa uppgifter, motsvarande över 48 000 heltidstjänster. Av dem har cirka 12 000 ledande positioner. I kommunerna arbetar det motsvarande 94 000 heltidsanställda personer med administrativa uppgifter, och av dessa har 37 000 någon form av ledande position.

Om vi är snälla och antar att alla chefer i vård och kommun faktiskt är oumbärliga, trots att säkert hälften av dem kunde avskedas utan att någon skulle märka något, återstår 93 000 personer i administrativa tjänster i vård och kommun. Av dessa har en överväldigande majoritet sannolikt inget som helst med verksamheten att göra, men låt oss ändå fortsätta vara hyggliga och behålla en tredjedel av dem. Då återstår 62 000 heltidsarbetare. Dessa kostar minst 30 000 kronor i månaden (det rör sig om akademiker med hyggliga löner så det är förmodligen lågt räknat). På det bör läggas ungefär 30 procent i pensionsavsättningar och 30 procent i arbetsgivaravgift. Det ger en månadskostnad på knappt 60 000 kronor per arbetare.

Den sammanlagda kostnaden för dessa personer, som alltså utför uppgifter vilka inte har med verksamheten att göra, utgör cirka 38 miljarder kronor årligen.

Det är rätt mycket pengar, tänker jag.

Och då har jag ändå inte räknat in alla dem som är anställda på någon av Sveriges 458 statliga myndigheter. Där finns det sannolikt riktiga stjärntjänster, på till exempel Nämnden för hemslöjdsfrågor. Och inte har jag tagit upp frågan om huruvida staten verkligen bör skänka pengar till olika studieförbund, varav vissa har en tydlig islamistisk agenda. Jag har helt struntat i alla de miljarder som staten under de senaste 50 åren slängt bort till diktaturer runt om i världen, med företrädesvis marxistisk agenda.

Jag är inte knusslig, låt oss inte gråta över alla de miljardtals ton spilld mjölk som runnit i väg, när politiker har hanterat skattebetalarnas pengar. Men jag har, som sagt, en bra idé. Jag formulerar den som en fråga.

Hur vore det om vi faktiskt slutade kasta pengar på låtsasjobb och meningslösa bidrag och lade det på sådant som människor faktiskt har nytta av i stället?

Till exempel: vård, skola, omsorg, rättsväsende och försvar.

Bara en tanke förstås. Vad vet jag egentligen om sådant här?

Jag har hört att de i utanförskapsområdet Vivalla i Örebro har ett jättefint kromat äppelskrutt, som tydligen ska främja integrationen i området. Sådant kostar pengar och för att komma på alla dessa projekt behöver kanske såväl stat, regioner och kommuner anställa ännu fler kommunikatörer, informatörer och dekoratörer.

Text:

Toppbild: Fredrik Sandberg/TT