”What the fuck is wrong with you?” – urstriden pågår än

Todd Haynes Velvet Underground-dokumentär drar upp klara skiljelinjer i sextiotalets motkultur. Det handlar om en urstrid.

Todd Haynes Velvet Undergrounddokumentär på Apple+ är inte ett dugg inställsam. Den är gjord för de som redan vet historian. De som kommer att protestera mot en detalj här och där, för att klargöra för sig själva att de ändå vet bäst. Den använder sig av ett formspråk som är ungefär detsamma som det som ska beskrivas, ett slags fragmentisering och dekonstruktion, innan någon egentligen använde termen.

Få av bilderna och filmsekvenserna är utslitna. Det är en stor behållning. En annan är att dokumentären så tydligt skiljer Velvet Underground och avant gardescenen i New York från andra delar av sextiotalets motkultur.

”It was odd the way it struck us that everybody was very healthy, and their idea of a light show was to have a slide show of Buddha on the wall”, säger gitarristen Sterling Morrison, senare professor I medeltidshistoria, om bandets första besök i Kalifornien 1966. Misstänksamheten, rent av föraktet, var ömsesidigt. Cher, redan en av västkustmusikens ikoner, deklarerade att det enda Velvet Underground kan ersätta är självmordet.

Västkusten gick på syra, Velvet Underground på amfetamin. Västkusten talade svävande långsamt, Velvet Underground snabbt och vasst. Västkusten vidgade sina sinnen, Velvet Underground fokuserade dem, som man alltid behövt göra för att komma någon vart i New York:

”They were hippies. We hated hippies. I mean flower power, you know, burning bras? I mean, what the fuck is wrong with you?”, förklarar Andy Warhols egen filmstjärna Mary Woronov, som också följde med den rätt omfattande expeditionen från Greenwich Village och kvarteren däromkring. Woronov bor ändå sedan länge i Los Angeles.

Trummisen Maureen ”Moe” Tucker, nu en yodalik liten tant, fyller i:

“This ‘love, peace’ crap, we hated that. Get real. And free love and ‘Everybody’s wonderful and I love everybody. Aren’t I wonderful?’ Everybody wants a peaceful world and not get shot in the head or something, but you cannot change minds by handing a flower to some bozo who wants to shoot ya.”

Velvet Underground var inte ute efter att förändra världen, eller leverera uppbyggliga budskap i sina texter. De förlorade sig inte i sin egen idealism och sin egen förträfflighet. Det fanns ingen missionerande tanke, bara ett estetiskt tvångssyndrom som måste ta form. Det är ett slags kulturell urstrid som framträder i Haynes dokumentär. Den är fortfarande lika aktuell och kommer att vara det i all evighet.

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT