Därför är tacksamhet så provocerande

Att uttrycka tacksamhet. Det kan göra folk irriterade.

Det finns en laddning kring tacksamhet. När man känner den spontant kan den vara en förnimmelse som gränsar till lycka. Men om tacksamheten blir ett krav från någon annan kan den vara oerhört provocerande.

Som barn till invandrare har jag alltid känt en tacksamhet för att mina föräldrar fick bosätta sig i Sverige. Alternativen, att bli kvar i ursprungsländerna, var inte alls bra. I stället fick de komma hit, till världens bästa land: välordnat, rent, vackert, välmående och tryggt. Här var byråkratin effektiv, hederlig och välfungerande, och freden stabil, liksom demokratin. Ett slags paradis helt enkelt, med gott om plats och allemansrätt. Ja, ni fattar, det var den slingan jag växte upp med, ett sådant narrativ, som man säger nu för tiden.

För mig har den tacksamheten mot Sverige och det svenska samhället varit tydligt kopplad till invandring och minnen av krig. Men i ett samtal i Fokuspodden nyligen med författaren Lena Andersson visade det sig att även hon, som barn till en slöjdlärare och en kontorist i Tensta, växt upp med en berättelse om tacksamhet, gentemot Staten, och i förlängningen socialdemokratin. Ett slags gammaldags arbetarklasstacksamhet.

Andersson är född på sjuttiotalet, men frågan är om inte de ideal hon fostrades i snarare är förknippade med en äldre generation svenskar och deras erfarenhet av att ha fått sina liv avsevärt förbättrade. Det är delvis dessa människor Andersson intressant skildrar i sina två senaste romaner, Sveas son och Dottern, om folkhemmet och dess upplösning.

Man kan fundera över kopplingen mellan klass och tacksamhet. Finns det något motsvarande till vad Lena Andersson fick lära sig även inom överklassen, eller förutsätter tacksamhet mot samhället att man gjort en materiell resa till något bättre?

Den andra gästen i samma poddsamtal, föreläsaren och författaren Mustafa Panshiri, flydde till Sverige som barn från Afghanistan och för honom är tacksamheten mot Sverige påtaglig. Att han i sina föreläsningar uttrycker detta har intressant nog visat sig vara känsligt, för att inte säga direkt provocerande, för en yngre generation svenskar som är födda här, med rötter i andra länder. Många av dem anser tvärtom att Sverige är skyldig dem ett tack för att deras föräldrar kommit hit.

I tacksamheten finns bieffekter av skuld och potentiellt en underordning.

Möjligen har vi här pudelns kärna. I tacksamheten finns bieffekter av skuld och potentiellt en underordning. Den unga generationen har ingen lust att inordna sig i något sådant, kanske i synnerhet inte de som lever segregerat i utsatta områden, med ful bebyggelse och sociala problem. Mustafa Panshiri konstaterar att skillnaden mellan nyanlända och invandrare i andra generationen i detta avseende är stor.

Jag skulle tro att skillnaden i syn på tacksamhet i hög grad också hänger ihop med när man är född. Generellt betonades medborgarens skyldigheter till samhället mer på 1900-talet, medan 2000-talet snarare har handlat om allas rättigheter.

Samtidigt har tacksamhet blivit ett nyckelbegrepp inom modern självhjälp, som en väg till lycka. Möjligen är bägge känslorna lika svårfångade? Nyligen (7/11) skrev Hanna Hellquist en humoristisk och bjussig text i Dagens Nyheter. I den berättade hon hur svårt det var att känna tacksamhet över sitt eget alls icke oävna liv i de stunder då hon drabbades av avundsjuka mot än mer välbeställda eller lyckade vänner.

Kanske kokar allt ner till vad vi jämför med.

Text:

Toppbild: Luca Bruno/AP