»Mest svensk är den som gör rätt för sig«

Föreläsaren Mustafa Panshiris råd till nyanlända har provocerat många. Själv säger han att ideal förknippade med städad medelklass är vägen till framgång.

Text:

Foto: Emil Fagander/Volante

Panshiri heter han i efternamn, det är en hel släkt i Afghanistan som heter så, och den har sina geografiska rötter i Panjshirdalen, i nordöstra delen av landet.

– Har du hört om det enda området i landet som gjort envist motstånd mot talibanerna? Det är därifrån mitt efternamn kommer. Så det är tur att vi inte är där nu.

Fast många släktingar är kvar förstås. Den unga kusinen som just hade börjat universitetet i Kabul och hade drömmar om framtiden … satt plötsligt fast i en lägenhet med livet på paus. Mostrar och en morbror som nu är livrädda för framtiden under talibanerna.

– Jag har alltid känt tacksamhet över att få vara i Sverige. Det blev än mer påtagligt för mig i somras när talibanerna tog över.

Namn: Mustafa Panshiri.

Yrke: Tidigare polis, i dag föreläsare och författare med inriktning på integration.

Aktuell: Med boken Sju råd till Mustafa. Så blir du lagom svensk i världens mest extrema land (Volante förlag).

Familj: Sambon Ida.

Äter gärna: Allt utom blodpudding.

Favoritpizza: Calzone på grund av luftbubblorna.

Religion: Muslim som äter fläsk och dricker alkohol.

Hobby: Driver podcasten Sista måltiden ihop med Hanif Azizi, Chang Frick, Omar Makram och Arshkan Fardost. »Den går väldigt bra, men jag vill inte avslöja siffror.«

Böcker: Har skrivit Det lilla landet som kunde (2018) ihop med journalisten Jens Ganman. »Den handlar om de låga förväntningarnas rasism. Och vad vi ska göra med dem som inte vill integreras.«

Mustafa Panshiri föddes 1986 i huvudstaden Kabul. Familjen tillhörde en urban sekulariserad medelklass och hade hög status i samhället. Föräldrarna arbetade som statliga tjänstemän. När talibanerna tog makten vid mitten av nittiotalet insåg de att pappan, som var en Panshiri, svävade i fara.

Mustafa Panshiri var elva år när han lämnade landet. Att de flydde just till Sverige var en slump. Pappan var på väg till USA, han hade turen att kunna resa utomlands i tjänsten, och hade tänkt att söka asyl där. På planet kom han i samspråk med en man som tipsade om Sverige, där planet skulle mellanlanda. Pappan hade aldrig hört talas om det lilla landet med blott några miljoner invånare, men han lydde främlingens råd.

Första gången fick han avslag på asylansökan, men då visade det sig att han hade rätt till en advokat, bekostad av det allmänna. Det ledde till att han vid sin andra ansökan fick asyl, och så småningom även kunde få hit familjen.

– Är det inte helt otroligt, att nyanlända har rätt till gratis juridiskt stöd? Samtidigt är det ju förenat med kostnader för samhället, så när till exempel nyliberaler förespråkar en fri migration och att alla som vill ska få komma hit och ges en chans till en bättre framtid, så undrar jag ofta vad de pratar om. Hur skulle vi ha råd att bekosta alla advokater och fri tandvård och alla andra förmåner och stöd man får som nyanländ? säger Mustafa Panshiri.

Det där skulle ha kunnat låta aggressivt, men faktum är att denna trettiofemåring har en påfallande mild framtoning. Han talar lugnt, rynkar sällan pannan, ser alltså aldrig arg ut utan på sin höjd förvånad under de kraftiga ögonbrynen. Ögonen är av labradorslag, det vill säga snälla. Han är välrakad och biter nog aldrig på naglarna. Vi sitter i hans nya hem. Köket är skinande rent och kaffet som erbjuds är espresso, inte brygg. Mustafa Panshiri har just flyttat ihop med flickvännen Ida på Kungsholmen i Stockholm.

– Det här är nog de lugnaste kvarteren i hela stan, konstaterar han med ett leende. Polismyndighetens högkvarter ligger runt hörnet. Det vore bara korkat att stöka här.

Mustafa Panshiri hamnade på nittiotalet med sin familj i ett miljonprogram i södra Stockholm. De fick en liten trerumslägenhet i vilken han delade sovrum med sina två syskon under hela uppväxten. Hans föräldrar pratade inte svenska i början, men pappan var uppmärksam på de sociala koderna.

– Första gången vi var på Flatenbadet och jag och min bror ropade åt varandra när vi sparkade boll, så sa pappa till på skarpen. »Märker ni inte hur tyst det är?« frågade han oss. Och då noterade jag plötsligt att, shit, det är det ju. Om du tar en motsvarande strand med barnfamiljer i Afghanistan   … så är det väldigt högljutt. Alla skriker på varandra. Men svenskarna gillar lugn och ro.

Liksom punktlighet, vilket var en annan sak som herr Panshiri snappade upp direkt. Var man bjuden på middag klockan 18 så skulle man komma på slaget, inte klockan 20.

– Det var helt främmande för oss, bröt mot alla sociala koder vi kände till. I Afghanistan kan du uppfattas som konstig om du dyker upp i tid till middagen, förklarar han.

Jag, som haft en invandrad polsk-judisk mamma som pratat för högt på bussen och ständigt retat den svenska omgivningen med sitt färgstarka beteende, framlevde min barndom i plågad skam över sådana kulturkrockar. Men Mustafa Panshiris pappa verkar ha varit oerhört receptiv och finkänslig i sitt nya sammanhang.

– Jo. Han var också mycket noga med språket, svarar Mustafa Panshiri. Tvingade oss att tala svenska hemma. Skolan var viktig, och där skulle man vara propert klädd. Själv bar han alltid omkring på sin läderportfölj, samma som han haft i Afghani­stan. Där hade han använt den som statlig tjänsteman, den var då full av viktiga papper. När jag tittade i den i Sverige så var den tom, men han bar omkring den ändå, säger Mustafa Panshiri.

Pappa Panshiri insåg att han inte skulle kunna hitta en motsvarande anställning som tjänsteman i Sverige, eftersom han inte behärskade språket tillräckligt väl. Han tog arbete som pizzabagare i stället, och öppnade med tiden en egen pizzeria, som han var mäkta stolt över.

– Ändå sågs den typen av verksamhet, att jobba med händerna och smutsa ner sig med mjöl, som lågstatus i hans kretsar i hemlandet.

På pizzerian fick också barnen Panshiri slita i sina anletens svett. Mustafa tillbringade sina tonårs samtliga helger på familjens restaurang, från fredag eftermiddag till söndag kväll. Det var inte minst ett sätt för föräldrarna att hålla ungarna borta från gatan, alkohol och andra eventuella dåligheter i det nya landet.

– Det var rätt tufft, inte att jobba, men att inte kunna umgås med vännerna på helgerna. Det fanns, och finns fortfarande, en sorg över att pappa inte såg att jag var skötsam, att han inte hade behövt oroa sig. Men han var chockad över att man i Sverige lät ungdomar dricka alkohol. I hans ögon var det misär.

Efter gymnasiet sökte Mustafa Panshiri till polishögskolan. Han hade hunnit arbeta ett drygt år i yrket då flyktingvågen 2015 drog in över Sverige. Många av de nyanlända var afghaner, och eftersom Mustafa Panshiri kunde tala dari, tog en kollega med honom när han skulle informera om lagar och regler i Sverige.

Det blev början på den yrkesbana han har i dag, som föreläsare och författare med integration och migration som ­specialämnen. Hans möten med nyanlända ledde till att han skrev boken 7 råd till ­Mustafa. Så blir du en lagom svensk i världens mest extrema land. Det är en bok som väckt en del uppseende, eftersom den innehåller råd som att skaffa ett svenskklingande namn, klä sig prydligt, intressera sig för sitt nya hemland och känna tacksamhet. Mustafa Panshiri säger att de nyanlända han möter ofta är nyfikna och öppna för hans råd, medan invandrare i andra generationen, födda i Sverige, snarare blir provocerade över att över huvud taget behöva justera något för att få ett jobb eller att uppmanas att känna tacksamhet.

I Dagens Nyheter svarade författaren Qaisar Mahmood med att skriva »Sju råd till Ove«, som gick ut på att infödda svenskar måste anpassa sig till dagens mångkulturella verklighet genom att bland annat acceptera människor som bryter och sluta irritera sig på folk som är olik en själv.

Diskussionen om vem som ska anpassa sig till vem, kommer sannolikt att fortsätta under de närmaste decennierna i Sverige. Mustafa Panshiri konstaterar att ordet »inkludering« i dag är poppis på många arbetsplatser, men att han ställer sig tveksam till att precis alla ska inkluderas precis som de är.

– Ska till exempel folk med homofoba eller kvinnoförtryckande värderingar inkluderas på lika villkor? Och vad blir det till slut vi inkluderar människor in i, om kulturen är så nebulös att det svenska i toleransens namn innehåller precis allt? Alla säger att inkludering och mångfald är så fint, men vi pratar aldrig om vad det rent praktiskt innebär. Det är ett problem.

Om han ska nämna en kärnsvensk värdering och nyckeln till integration handlar det om en enkel devis:

– Gör rätt för dig och ligg inte andra till last. Det är viktigt för svenskarna. Och det är vad vår välfärd bygger på, att alla bidrar. I dag lever 600 000 personer på offentliga medel och bidrag. Till slut kommer allt fler skattebetalare att börja undra: Vad f-n får vi för pengarna?

Han anser att krockarna mellan invandrare i första, andra eller tredje generationen och det svenska majoritetssamhället existerar. Men att den förklaring som är vanlig, att det beror på hudfärg eller härkomst, är felaktig.

– I Sverige är det lätt att få chanser och bli väl bemött oavsett etnicitet, så länge du uppför dig som städad medelklass.

En intressant tanke, som det ligger en del i. Kanske är »den städade medelklassen« 2000-talets version av 1900-talets »den skötsamma arbetaren«? Så som det senare idealet bidrog till att lyfta en hel arbetarklass ur fattigdom och intellektuellt armod, kanske det förra kan bidra till att vi kommer till rätta med integrationsproblemen.

Ett land där människor kommer från olika håll, men förenas i den kollektiva identiteten städad medelklass. Skratta inte, det kan vara vägen framåt. Mustafa Panshiri är ett perfekt exempel.