När drömmen dog – ”tänk om det var fake news?”

Det är dags för Beatlesälskare och »hangers-on« att plocka fram näsdukar och popcorn. Dokumentärfilmen Beatles: Get Back ger en ny bild av hur det såg ut när världens största band bröt samman.

Jag minns det bara alltför väl. 1970, det var sommar, det var skymning och jag befann mig i Rom. Det hjälpte nu inte. Jag lämnade kult­biografen Farnese med hängande huvud och vandrade bedrövad över kullerstenarna vid Campi de Fiori, blommornas torg i den eviga staden. Mitt humör var lika slokande som de italienska tulpanerna försäljarna var i färd med att packa ihop tillsammans med frukt som förvandlats till sekundavara i den italienska sommarhettan.

Mitt liv som Beatlesfan var i nedan. Jag hade just genomlidit Let it be, en knappt två timmar lång dokumentär om beatlarnas slutgiltiga undergång och fall, regisserad av engelsmannen Michael Lindsay-Hogg. 

Världen skulle aldrig mer få höra John, Paul, George och Ringos glada, hoppfulla, skimrande sånger. I alla fall inte från en scen med bandet bakom sina instrument. Lennon/McCartney-eran hade gått i graven. Det var kort sagt slut mellan bästisarna, polarna som en amerikansk reporter en gång beskrivit enligt följande:

»De framlevde sina liv som vore de ett fyrhövdat väsen. Fyllde i varandras meningar och skämt, vred sig av skratt så fort någon av dem öppnade munnen. Killarna till och med sov i varandras sängar. Nåde den utomstående som sa emot en Beatle – han var inte vatten värd.«

Det jag såg på filmduken i Rom hade varit en effektiv nedmontering av alla mina drömmar om en återförening av bandet. Mina idoler betedde sig precis som vanliga människor – eller som klichén om äkta par på väg rätt ner i skilsmässoträsket.

The faboulus mop-tops grälade, trilskades, höjde sina röster, lämnade replokalen mitt i en låt, kivades eller för att uttrycka det mer rakt på sak; var direkt fientliga mot varandra. Mitt i lokalen satt Yoko Ono, en tystlåten och udda figur uppflugen på en förstärkare. Som gjord för att bli syndabock för det uppbrott som komma skulle.

Drömmen var över.

I själva verket låg andra och betydligt mer komplicerade orsaker bakom splittringen. Det handlade om olika syn på ekonomi, om val av juridiska ombud, John Lennons tilltagande heroinmissbruk, ­George Harrisons behov av ökat utrymme för egna kompositioner samt Ringo Starrs stigande känsla av alienation. Han lämnade till och med gruppen under inspelningen av det så kallade vita albumet men övertalades att komma tillbaka via telegram. Vid återkomsten hade bandmedlemmarna skrivit »Welcome back Ringo« med blommor över hans trumset.

Splittrades 1970

Under 21 dagar i januari 1969 filmades The Beatles under arbetet i studion för en tänkt tv-dokumentär. Projektet lades dock på is och i stället spelade bandet in albumet Abbey Road.

Efter flera försök att pussla ihop projektet gavs slutligen LP:n Let it be ut i maj 1970, tätt följd av långfilmen med samma namn.

Några veckor tidigare hade The Beatles uppbrott blivit officiellt i samband med att Paul McCartney släppte sin första solo-LP.

The Beatles var aktiva i studion under drygt sju år. Under den tiden gav gruppen ut tolv officiella album (plus ytterligare internationella utgåvor).

Peter Jacksons nya dokumentär skulle ha haft premiär som biofilm 2020, men sköts upp på grund av pandemin.

Den allmänt accepterade versionen är hur som helst att bandet skiljdes åt i en stämning av »doom and gloom«.

»Dokumentärfilmen Let it be förstärker den bilden, den blev bandets gravsten«, säger flerfaldigt Oscarsbelönade regissören Peter Jackson som på meritlistan har bland annat Sagan om ringen-trilogin och Hobbit-filmerna. 

Året innan pandemin och under det drygt årslånga utbrottet fick han tillgång till allt material som Michael Lindsay-Hoggs hade filmat till den första beryktade dokumentären. Jackson grottade – efter initial tvekan – ner sig bland dammråttor och gammalt arkivmaterial och jobbade sig igenom det digra material som Lindsay-Hoggs hade samlat på sig inför sin dokumentärrulle Let it be. Totalt handlade det om över 60 timmar aldrig tidigare visade filmrutor och mer än 150 timmar inspelat ljud.  

»Materialet gav mig en helt ny syn på uppbrottet«, säger Peter Jackson i en intervju i tidskriften Rolling Stone. »Paul och Ringo hade rätt när de hävdade att Let it be bara skildrar en sida av myntet, nämligen baksidan.«

Enligt Peter Jackson rådde i själva verket påfallande ofta en elektrisk stämning i studion: »John och Paul har ständig ögonkontakt och deras blickar är fulla av bus och optimism.« Filmen visar enligt Jackson på bandets starka gemenskap – alla inbördes dispyter till trots.

I den nya dokumentären får tittarna  enligt Apples förhandsreklam – naturligtvis kryddad med superlativer – bland annat se John och Paul spela en upprymd buskis­version av Two of us (en Everly Brothers-pastisch enligt expertisen) samt Paul framföra en svängig version av She came in through the bathroom window, en låt om de många kvinnliga fans som ständigt och på alla möjliga och omöjliga vägar försökte nå kontakt med bandmedlemmarna. Filmens stora nummer är dock restaureringen av den fyrtiotvå minuter långa sekvensen kring the Roof Top Concert, den legendariska spelningen med influgne organisten Billy Pres­ton uppe på taket till Apples kontor på Savile Row. En spelning som ger upphov till komiska och publikfriande bilder på trafikkaos och folkfest. Nio filmkameror fångar upp unga brittiska poliser som försöker bringa ordning i det förvirrade trafikkaoset. I Peter Jacksons nya version hör vi samtliga nio låtar som spelades uppe på taket – till skillnad från i den första dokumentären Let it be där blott fem Beatleslåtar ljuder. I trailern skiner den berömda Beatlesandan igenom, den speciella atmosfär av värme och humor som fansen lärde sig älska.

Peter Jackson hävdar själv att hans nyklippta, »spektakulärt restaurerade« version visar en betydligt ljusare sida av uppbrottet än den vi lärt oss tro på.

»Killarna glömmer kamerorna och fram stiger fyra kompisar som känt varandra sedan de var fjorton/femton år. De snackar om tiden i Hamburg. Fnittrar över gig på Cavern Club. Vi ser helt enkelt fyra gamla vänner skvallra om okomplicerade och glada minnen.«

Ljudbanden avslöjar också en oväntad för att inte säga okänd vinkel av det infekterade bråket om Yoko Onos ständiga närvaro i studion. George och Ringo vill kasta ut henne men Paul rycker kraftfullt ut till hennes försvar. Han till och med bönfaller sina bandkompisar att låta henne stanna i studion: »Det är ett faktum vi bara måste acceptera. John behöver henne vid sin sida.«

»Sekvensen berörde mig på djupet«, säger Peter Jackson. »Känslorna som återspeglades i deras välbekanta röster. Det var starkt.«

»Materialet blir också en detaljerad redogörelse av den kreativa processen kring skapandet av ikoniska sånger under press, och med 1969 års sociala klimat som bakgrund. Det här handlar inte bara om nostalgi – det är rått, ärligt och mänskligt. Under sex timmar kommer du lära känna The Beatles med en intimitet som du aldrig trodde var möjlig«, hävdar regissören.

Jag återvänder i minnet till min dystra vandring över kullerstens­gatorna i Rom och undrar varför jag drygt femtio år senare blir så upprymd vid tanken på en ny dokumentär – med samma förbenade gamla band. Gruppens musik ljuder exakt likadan i dag som den gjorde då. Två av fyra medlemmar är döda. Orkar jag verkligen höra Get Back för hundrafemtioelfte gången?  Varför bryr jag mig – liksom uppenbarligen hundratusentals andra fans – om en drygt femtio år gammal och till leda upprepad historia? Hur kommer det sig att The Beatles gång på gång lyckas fånga vårt kollektiva intresse? Vad förmår ständigt nya generationer att lyssna till bandets musik?

»Jag är inte musikexpert och inte psykolog«, säger Peter Jackson till tidskriften Rolling Stone. »Om du frågar mig är det så enkelt som att musiken berör. Den är så suggestiv och stark att den blivit till en del av vårt mänskliga psyke – en del av den västerländska folksjälen helt enkelt.«

Kanske lyckas Peter Jacksons nya dokumentär förändra vårt kollektiva minne av Beatles chockartade uppbrott. Tänk om Michael Lindsay-Hoggs första dokumentär Let it be egentligen bara var »fake news« – att det helt enkelt handlade om en hård och vinklad redigering som fick allt att verka dystert? 

Peter Jacksons nya version visar möjligheten av att Beatles uppbrott faktiskt var det bästa som kunde hända killarna. Varpå bandmedlemmarna levde lyckliga i alla sina dagar  …

Nja, så blev det nu inte riktigt. Men, intresset för gruppens musikskatt består genom decennierna.

Själv hoppas jag att Peter Jacksons dokumentär tvingar mig att revidera upplevelsen från biografen Farnese i den eviga staden – att den förmår ett drygt femtioårigt trauma att blekna och försvinna!

The Beatles: Get Back har premiär på Disney+ den 25 november.

Text:

Toppbild: Linda McCartney/Capital Pictures