”Shuggie Bain, who fuckin’ cares – det finns ju Beatlesböcker”

Ibland kan man aldrig släppa sin ungdoms kärlek. För Pieter Tham handlar det om The Beatles. I bokform.

Text: Pieter Tham

Jag kan inte sluta läsa böcker om The Beatles. Det är som vore jag besatt. Jag har säkert läst närmare tvåhundra böcker om bandet och fortsätter ihärdigt att bevaka nya titlar på Amazon. Någonstans känns det väldigt omoget. Som om jag aldrig blir riktigt vuxen.

Hur mossigt är det inte år 2021 att komma dragandes med sextiotalet och de fyra mopptopparna? Är det min karma att sitta på ålderdomshemmet med en Beatlesbok över filten i knät? Borde jag kanske gå i terapi?

Det har gått decennier sedan Beatles uppbrott år 1970. Jag har hunnit fylla sjuttioett år. Det hela påminner om en obesvarad kärlekshistoria. Som lär förbli obesvarad. Två av gruppens fyra medlemmar är döda.

Om sanningen ska fram har jag börjat smyga med mitt intresse. Lägger ett exemplar av Shuggie Bain, Douglas Stuarts debut som rusar på försäljningslistan, ovanpå min One, two, three, four, den senaste memoarboken om the Fab Four som Craig Thomas författat. Tänk om någon skulle komma in i sovrummet och se mitt nattduksbord belamrat med Beatlesböcker. Ridå liksom. Vad är det man brukar säga:  det är viktigt att ha rena underkläder på sig om man skulle hamna på sjukhus  ….

»Mamma vägrade skjutsa mig till Arlanda, så jag missade idolernas ankomst den 28 juli 1964. Mälardrottningen, Kerstin Dahlöf, tog emot …«

 Jag har verkligen försökt plöja andra aktuella böcker. De som räknas  på riktigt. Som recenseras i de stora tidningsdrakarna. Diskuteras på kultursidorna. Snackas om över salladslunchen på gymmet. Namedroppas i poddarna.

Typ Samlade verk av Lydia Sandgren. Där kräftorna sjunger av Delia Owens.  Morgonstjärnan av Knausgård. Eller varför inte Augustprisvinnaren Patrik Svenssons bok Ål­evangeliet.

Jag kommer ingen vart och bokstäverna börja flimra. Ålen slingrar sig ur mina händer varje gång jag greppar den.

Med andra ord: jag har inte läst färdigt någon av ovan nämnda. Jag har inte hunnit. Måste ju först avsluta Riding so high av Joe Goodden. Boken om Beatles och drogerna.

Har ni koll på att John Lennon i första Beatlesfilmen A hard days night  tittar menande in i kameran samtidigt som han sätter pekfingret mot näsan och sniffar i en Cola-flaska? Mannen var uppenbarligen bekant med kokain redan 1964. Inte nog med det. Uppmärksamma fans har under åren noterat att det inte är en Coca Cola-flaska han håller i handen. Det är en Pepsi. Lennon begår ett misstag som han själv inte är medveten om.

Ingenstans i Klas Östergrens tegeltjocka roman Renegater får jag mig liknande kittlande kuriosa till livs. Fast det ska erkännas, jag läste aldrig hela Östergrens bibel om levnadskonstnären Henry Morgan. Jag slutade efter 70 sidor. Det är någon sorts maxgräns för samtliga böcker jag påbörjat de senaste tio åren. Jag sveps inte längre med – som förr i tiden.

Nog minns jag Alexandre Dumas De tre musketörerna, Skattkammarön av Robert Louis Stevenson, Robinson Kruse  av Daniel Defoe, böckerna om Hjortfot av Edward S. Ellis, samtliga Fem-böcker av Enid Blyton (som jag uttalade precis som det står skrivet).

Vi snackar nagelbitarläsning. Jag gömde mig på vinden i mina morföräldrars falufärgade trähus vid Rösjön för att kunna läsa ifred. Annars slängde mormor – tillika min barnvakt – ut mig med orden:

– Sitter du inne och ugglar en vacker sommardag pojkvasker. Marsch ut i friska luften!

»… så jag tog cykeln till Foresta Hotel på Lidingö i stället. Men jag släpptes inte in på presskonferensen …«

Nyss nämnda Shuggie Bain är annars den hetaste boktiteln att droppa vid socialt umgänge just nu. Ger höga statuspoäng. Här har vi ett verk som innehåller allt som bör finnas på nutidens checklist för att bli en rejäl fempoängare: fattigdom, underklass och homosexualitet. Det går inte att komma dragandes med någon dammig Beatlesbok i sammanhanget. Man blir utskrattad. Det hjälper inte att de fyra Liverpoolgrabbarnas bakgrund innehåller exakt samma ingredienser som romanen om Shuggie Bain .

  • Ringo, född i arbetarklassområdet Dingle i den ruffiga hamnstaden, slutade skolan redan i sjätte klass, sjuklig under hela sin barndom, numer världens rikaste trummis. Tala om klassresa.
  • Paul, tidigt moderlös, gruppens sötnos och ett musikaliskt geni. Arbetstexten i Yesterday, världens mest tolkade låt, löd:  »Scrambled eggs, oh my love you’ve got such lovely legs.« En typ av kuriosa jag älskar i mina Beatlesböcker.
  • John, ständigt kontroversiell, en aggressiv fredsaktivist som gifte sig med Yoko Ono i ett av världens mest omskrivna äktenskap. Växte upp som övre medelklass men stoltserade med en annan bakgrund i sin såriga  Working Class Hero.
  • George, gruppens dysterkvist och andlige sökare, öppnade upp västvärlden för transcendental meditation, levde i ständig skugga av geniala kompositörerna Lennon/McCartney. Orkade trots det komponera pärlorna Here comes the Sun och Something, den senare utnämnd till den främsta kärlekssången de senaste femtio åren av Frank Sinatra.

Snacka om personligheter. Då har vi ändå knappt snuddat vid huvudämnet: deras revolutionerande musikskatt.

Ursäkta mig, men Shuggie Bain – who fuckin’ cares?

Tyvärr ger mitt läsflöde av Beatlesböcker inte några stilpoäng. I stället är det smått pinsamt att vara en åldrande man som så tydligt trånar efter det förflutna. Som skapat sig en idyll av dåtiden och krampaktigt söker hålla evigt liv i sin ungdom via gamla idoler. Marcel Proust och hans omtalade Madeleinekaka är bara förnamnet. Bitterljuv nostalgi är efternamnet.

Jag erkänner, lägger mig platt.

Jag ger mig hän åt ett intresse som inte passar sig för en skribent som gärna vill utge sig för att hänga med i tiden. Barack Obamas memoarer Ett förlovat land borde ligga närmare till hands. Eller Kajsa Ekis Ekmans senaste Om könets existens. Den hade alla förutsättningar att bli en snackis.

»…och inte fick jag biljetter till ett utsålt Johanneshovs Isstadion senare på kvällen.«

Å andra sidan – vill jag verkligen läsa hennes teorier kring könsidentitet som 0,5 procent av svenska befolkningen har problem med? Min eventuella könsdysfori är sedan länge förbi. Sanningen är att jag sedan länge ingår i den grå armadan av pensionärer. Jag behöver inte vara hipp längre. Kanske är det därför jag söker mig till beatlarna. I berättelserna om deras leverne återfinner jag min identitet, den jag hade förr. Mitt liv återspeglas på många sätt och vis i sagan om de fyra mopptopparna. Någon gång har de flesta i min ålder precis som bandmedlemmarna, upplevt uppgång och fall. I äktenskapet, jobbet eller kamratkretsen. Flera har gjort en klassresa, inte nödvändigtvis åt rätt håll. Några har snuddat vid berömmelse. Bränt vaxet i sina vingar, likt Ikaros. Umgåtts aningen för intensivt med sprit och droger. Skådat ond bråd död.

Det slår mig att alla böcker, oavsett ämne, kretsar kring samma tema. Förutom Ålevangeliet då. Även om den till slut visar att vi alla, även ålar, efter en lång resa strävar tillbaka – till stenarna där barn vi en gång lekt.

När allt kommer omkring, jag kanske inte har ett problem. Var och en blir lycklig på sin fason. Mitt eviga bläddrande i Beatlesböcker har kanske rent av fört mig närmare svaret på gåtan: meningen med livet. I mitt fall hittar jag harmonin genom att digga Beatles. Och naturligtvis – om mina vuxna barn skulle råka läsa detta – i umgänget med barnbarnen.

Sammanfattningsvis: All you need is love!

PS. Ikväll tar jag mig en dust med Dreaming The Beatles  av Rob Sheffield. En nyskriven Beatlesbok som förhoppningsvis tar mig med på ännu en Magical Mystery Tour. DS