Rikta granskningen av demokratin uppåt – inte nedåt

Maktutredningen, under ledning av Olof Petersson, kom med sitt slutbetänkande 1990. Den första demokratiutredningen, under ledning av Bengt Göransson, lade fram sitt slutbetänkande 2000. Den senaste demokratiutredningen, under Olle Wästberg, blev färdig 2016.

Maktutredningen skulle ”fördjupa kunskaperna om den svenska demokratins villkor, om medborgarnas möjligheter att påverka sina levnadsvillkor och om de faktorer som skapar makt att forma morgondagens Sverige”. Göranssons demokratiutredning skulle ”belysa de nya förutsättningar, problem och möjligheter som det svenska folkstyret möter inför 2000-talet". Wästbergs motsvarande skulle ”utarbeta förslag till åtgärder för att öka och bredda engagemanget inom den representativa demokratin och för att stärka individens möjligheter till delaktighet i och inflytande över det politiska beslutsfattandet mellan de allmänna valen”.

Samtliga utredningar innehöll en hel del intressanta tankar. Jag kan inte på rak arm påminna mig en enda reform som följde ur någon av dem.

Det är ingen större överdrift att säga att de här utredningarna främst tjänade som diskussionsunderlag och avstamp för den relativt blygsamma andel svenskar som är ledarskribenter, eller aktiva i ABF, eller någon annan av de organisationer som finansierar sig genom att tala om sin vikt för demokratin. Annorlunda uttryckt: de engagerade personer som redan av yrkesmässiga skäl är engagerade i demokratin dygnet runt.

Vill man kan man av det dra slutsatsen att det var bortkastad möda. Det tycker inte jag. Förhoppningen att svenska folket i gemen skulle sätta sig ned vid köksborden och diskutera demokratins villkor, är förstås helt orimlig. Därför är det också orimligt att döma ut utredningar av det här slaget, för att så inte skedde. Det är något annat som vi borde tala om, vad gäller svepande, ambitiösa och övergripande utredningar.

På ytan var de här utredningarna gräsrotsinriktade och inkluderande. Men är det inte något nervöst, rent av irritabelt, med att de som faktiskt har makten gång på gång känner sig manade att utreda varför folk i gemen inte är mer engagerade i folkstyret än de är? Kan man inte till och med ana en underton av klander: ”vad i helvete ska vi ta oss till för att ni ska bry er?”.

Jag tycker det. Och det finns en annan väg att gå.

Problemet med termer som ”demokrati” och ”makt” är att de är abstrakta. Det är därför de mest höjer pulsen på ledarskribenter. Det som får betydligt bredare grupper att känna ett genuint engagemang är ord av helt andra slag.

”Barnmorska”, för att ta ett aktuellt exempel.

Det är något mycket märkligt med den kris inom förlossningsvården, främst i Stockholm, som nu får så mycket uppmärksamhet. Det är inte svårt att förstå att barnmorskorna tycker att de har för dåligt betalt, för dålig arbetsmiljö och att de vill sluta, om det inte rättas till. Det svåra är att förstå exakt hur vi hamnat här.

Kajsa Dovstad från Timbro har satt fingret på den ömma punkten: vi har dubbelt så många barnmorskor per capita som Danmark och en tredjedel fler än i Norge. Antalet barnnmorskor i Stockholm har ökat dubbelt så snabbt som antalet förlossningar de senaste decennierna. Ändå fungerar det inte. Personalen känner sig otillräcklig och gravida vittnar om oro, eftersom de inte ens kan få några besked om var de ska ta vägen för att föda när det är dags.

Det finns alltså rätt gott om resurser, men de verkar sippra ut som vatten i en läckande ledning. Eller, för att tala med Leif Östling: vad fan får vi för pengarna?

Barnmorskefrågan är inte unik. De senaste 20-30 åren har den här sortens gåtor i offentlig verksamhet snarare varit regel än undantag: i skolan, inom polisen, i vården. På något märkligt sätt tycks nästan ingenting längre fungera som det borde. Mängder av människor arbetar, men deras arbete ger mycket liten utdelning.

Det ligger nära till hands att det finns något slags systemfel.

Hur vore det om man skulle tillsätta en vid och fritt tänkande utredning om den här saken? Hur vore det att rikta makt- och demokratigranskning uppåt, snarare än nedåt? Helt enkelt: hur kommer det sig att så många samhällsinstitutioner tycks ha förvandlats till ett slags svarta hål, som förstör resurser och personal?

Det kan låta som en naiv tanke, med tanke på att tidigare makt- och demokratiutredningar egentligen inte haft någon effekt alls. Men det är möjligt att det skulle hjälpa att börja i rätt ände. Demokrati handlar trots allt om att medborgarna granskar och utvärderar makthavare, inte tvärtom. Att tala om hur den där granskningen ska gå till är en sak. Att faktiskt göra granskningen en annan. Eller som amerikanerna brukar säga: ”Show, don’t tell”.