Mr Walker är vägen till frälsning – Jan Håfström har inga planer på att sluta
Nytt verk på Handelshögskolan, utställning på Österlen och dokumentärfilm på SVT. Jan Håfström slutar inte skapa och med åldern får konsten en religiös ton.
Bild: Pressbild/Rikstolvan
Med overall och yvigt hår välkomnar Jan Håfström mig in i sin labyrintiska ateljé där varje yta tas upp av konstverk, bilder och möbler.
88 år gammal och som en av Sveriges främsta konstnärer har han inga planer på att sluta. I maj invigdes ett verk på Handelshögskolan och i sommar är det en utställning på konsthallen Rikstolvan på Österlen. Därtill gör filmregissören Staffan Julén (som leder Rikstolvan) en dokumentär om Håfström i sin ateljé som går upp på SVT i höst. Efter att vi vandrat igenom drömlika rum slår vi oss ned i farmors gamla soffa i ateljéns inre. Vi börjar i barndomen som Håfström ständigt återkommer till.
– Min mamma förstod att jag på något sätt var lite egen. Att jag behövde en vrå för mig själv. Pappa reste mycket och jag satt ofta på hans kontor när han inte var hemma. Där kunde jag sitta ensam och rita på hans firmapapper. Det var nog min första ateljé. Ingen störde mig. Jag kunde göra precis vad jag ville. Yrket började där på något sätt. Långt före konsthögskolan.
Att intervjua Håfström är lika mycket att tala med konsten. Han tänker genom den. I nästan varje verk speglas uppväxten.
– Materialen kommer ju från så olika nivåer. Jag menar, man går i söndagsskolan och när den var slut gick man på matiné och såg Kapten Blod liksom. På fredagar kom Veckorevyn med en helsida Fantomen. Det är rätt svårt att rekonstruera vad det här barnet gjorde av allt det här egentligen.
Han tittar runt i rummet.
– Det är ju någon jävla utgrävning man håller på med.
Samtidigt är det tydligt att omvärlden tränger sig på. I ett hörn står en bevingad skulptur med inskriptionen “The Nike of Mariupol”. För konstnären som är född 1937 kommer andra världskriget tillbaka genom Ukraina och Gaza.
– Min barndom ligger parallellt med det. Jag var två år när kriget bröt ut och jag var åtta år när tyskarna kapitulerade. Det är någonting som jag tänker på mycket i dag. Det är en rätt extrem situation nu i världen som man inte kan skydda sig emot. Man blir obönhörligt indragen och medskyldig på något sätt till det här som särskilt små barn utsätts för.
Håfström är mest känd för Mr Walker, Fantomens alter ego. Med rutig kostym och hatt står han som staty vid Centralen. Förutom serietidningarna är dödskallar och gravar viktiga i konsten. Det heliga jämte det profana. Den nya utställningen på Rikstolvan har ett bibelcitat som titel: “Jag är vägen, sanningen och livet”. När det kommer på tal skiner han upp.
– Ja! Det låg på lut, tror jag. På tunnelbanan vid Slussen för något år sedan gick en kille fram till mig i min ålder, rätt sliten, och sa “Jag måste tacka så mycket för statyn vid Sheraton. Jag går dit ibland och tvättar min själ” Jag blev häpen. Jag borde ha tackat men vid Zinkensdamm smet han av. Jag har aldrig sett honom igen men jag tänkte mycket på det där. Walker för mig, han har en sån laddning. Det är nån sorts halvgud. Den folkliga hänförelsen inför gudabilden. Man går och tvättar sin själ, ungefär som katoliker går in i en kyrka och bekänner sina synder.
Så Mr Walker är vägen till frälsning?
– Han sa ju det. Jag menar, vår vän från Zinkensdamm. Han hade förstått det.
Här tar intervjun en vändning. Håfström går upp i tempo. Det är som att ett ljus har tänts hos honom. Jag rycks med. Han visar ett verk med små inlindade föremål och talar om Lasarus som Jesus väckte från de döda. Han kommer tillbaka till söndagsskolan.
– Det här har ju att göra med hur söndagsskolan berättade, det var ju jävla genialt. De hade sandlådor där man flyttade figurer och talade om Jesu liv. Figurerna rörde sig och läraren berättade. Det var suggestivt.
Mycket av det religiösa kan spåras till pappa Erik som kom från Pingströrelsen. Håfström tänkte själv bli präst innan studierna föll på filosofi och konst. Han ser ändå hur det har färgat konsten.
– Kanske är det språket, som ju också handlar om så mycket fördolda saker, som inte går att översätta till något annat. Det är det som passar mig bra. Inget klarspråk som man kanske måste ha om man är en predikant.
Han fortsätter att likna tron med konsten.
– Det är det som jag tycker är kriteriet på en väldigt stark konstupplevelse. Att man känner att efter det här måste livet ta en ny riktning. Jag har ett Rainer Maria Rilke-citat “Du mußt dein Leben ändern”, "Du måste ändra ditt liv". Det är han i sin sanning helt enkelt, Jesus alltså. Han sitter inne med någon alldeles speciell kunskap som gör att man helt enkelt ger upp. Det är därför jag är vägen, sanningen och livet är så otroligt vackert. Man överlämnar sig.
Efter flera bibelutläggningar är jag tvungen att fråga om han har blivit mer religiös på ålderns höst.
– Jag? Nä det tror jag inte. Möjligen mindre. Som barn var jag förmodligen väldigt religiös. Det är nog mitt normaltillstånd men jag brukar inte prata om det så mycket som vi gör idag, det är få som är intresserade.
Borde folk vara mer intresserade av religion tycker du?
– Alltså jag vet inte. Jag försöker hålla ihop min egen andlighet så gott det går.
I Håfströms konst är döden alltid närvarande. Efter samtalets vändning kan jag inte hålla mig från att fråga om han även tänkt på livet efter döden. Han funderar, och svarar:
– Nej egentligen inte, det intresserar mig inte så mycket.
Han smeker handen över tyget på sin farmors slitna soffa.
– Farmor, hon är ju ändå här, på något sätt. Eller hur kan det vara annorlunda? Är det inte det som är själva poängen varför man gjorde konst från början? Varför smyckade man graven? Jag tror de här två sakerna hänger ihop. Materien kan ju på något sätt sublimera det icke-jordiska, det frånvarande. Måleriet ledsagar oss på Via Dolorosa, smärtans väg, helt enkelt.
Håfström blir tyst. Han pekar på en tavla målad i en smutsig grönaktig färg som föreställer mannen i hatt och rutig rock. Närmast bedjande tycks han iaktta en ikonisk form.
– Titta här har du ju lösningen, Mr Walker och korset.
Toppbild. Jan Håfström är aktuell med ett nytt verk på Handelshögskolan i Stockholm, en ny utställning på Österlen och i höst kommer en dokumentärfilm om honom på SVT. Foto: Pressbild/Rikstolvan
***
Med overall och yvigt hår välkomnar Jan Håfström mig in i sin labyrintiska ateljé där varje yta tas upp av konstverk, bilder och möbler.
88 år gammal och som en av Sveriges främsta konstnärer har han inga planer på att sluta. I maj invigdes ett verk på Handelshögskolan och i sommar är det en utställning på konsthallen Rikstolvan på Österlen. Därtill gör filmregissören Staffan Julén (som leder Rikstolvan) en dokumentär om Håfström i sin ateljé som går upp på SVT i höst. Efter att vi vandrat igenom drömlika rum slår vi oss ned i farmors gamla soffa i ateljéns inre. Vi börjar i barndomen som Håfström ständigt återkommer till.
– Min mamma förstod att jag på något sätt var lite egen. Att jag behövde en vrå för mig själv. Pappa reste mycket och jag satt ofta på hans kontor när han inte var hemma. Där kunde jag sitta ensam och rita på hans firmapapper. Det var nog min första ateljé. Ingen störde mig. Jag kunde göra precis vad jag ville. Yrket började där på något sätt. Långt före konsthögskolan.
Att intervjua Håfström är lika mycket att tala med konsten. Han tänker genom den. I nästan varje verk speglas uppväxten.
– Materialen kommer ju från så olika nivåer. Jag menar, man går i söndagsskolan och när den var slut gick man på matiné och såg Kapten Blod liksom. På fredagar kom Veckorevyn med en helsida Fantomen. Det är rätt svårt att rekonstruera vad det här barnet gjorde av allt det här egentligen.
Han tittar runt i rummet.
– Det är ju någon jävla utgrävning man håller på med.
Samtidigt är det tydligt att omvärlden tränger sig på. I ett hörn står en bevingad skulptur med inskriptionen “The Nike of Mariupol”. För konstnären som är född 1937 kommer andra världskriget tillbaka genom Ukraina och Gaza.
– Min barndom ligger parallellt med det. Jag var två år när kriget bröt ut och jag var åtta år när tyskarna kapitulerade. Det är någonting som jag tänker på mycket i dag. Det är en rätt extrem situation nu i världen som man inte kan skydda sig emot. Man blir obönhörligt indragen och medskyldig på något sätt till det här som särskilt små barn utsätts för.
Håfström är mest känd för Mr Walker, Fantomens alter ego. Med rutig kostym och hatt står han som staty vid Centralen. Förutom serietidningarna är dödskallar och gravar viktiga i konsten. Det heliga jämte det profana. Den nya utställningen på Rikstolvan har ett bibelcitat som titel: “Jag är vägen, sanningen och livet”. När det kommer på tal skiner han upp.
– Ja! Det låg på lut, tror jag. På tunnelbanan vid Slussen för något år sedan gick en kille fram till mig i min ålder, rätt sliten, och sa “Jag måste tacka så mycket för statyn vid Sheraton. Jag går dit ibland och tvättar min själ” Jag blev häpen. Jag borde ha tackat men vid Zinkensdamm smet han av. Jag har aldrig sett honom igen men jag tänkte mycket på det där. Walker för mig, han har en sån laddning. Det är nån sorts halvgud. Den folkliga hänförelsen inför gudabilden. Man går och tvättar sin själ, ungefär som katoliker går in i en kyrka och bekänner sina synder.
Så Mr Walker är vägen till frälsning?
– Han sa ju det. Jag menar, vår vän från Zinkensdamm. Han hade förstått det.
Här tar intervjun en vändning. Håfström går upp i tempo. Det är som att ett ljus har tänts hos honom. Jag rycks med. Han visar ett verk med små inlindade föremål och talar om Lasarus som Jesus väckte från de döda. Han kommer tillbaka till söndagsskolan.
– Det här har ju att göra med hur söndagsskolan berättade, det var ju jävla genialt. De hade sandlådor där man flyttade figurer och talade om Jesu liv. Figurerna rörde sig och läraren berättade. Det var suggestivt.
Mycket av det religiösa kan spåras till pappa Erik som kom från Pingströrelsen. Håfström tänkte själv bli präst innan studierna föll på filosofi och konst. Han ser ändå hur det har färgat konsten.
– Kanske är det språket, som ju också handlar om så mycket fördolda saker, som inte går att översätta till något annat. Det är det som passar mig bra. Inget klarspråk som man kanske måste ha om man är en predikant.
Han fortsätter att likna tron med konsten.
– Det är det som jag tycker är kriteriet på en väldigt stark konstupplevelse. Att man känner att efter det här måste livet ta en ny riktning. Jag har ett Rainer Maria Rilke-citat “Du mußt dein Leben ändern”, ”Du måste ändra ditt liv”. Det är han i sin sanning helt enkelt, Jesus alltså. Han sitter inne med någon alldeles speciell kunskap som gör att man helt enkelt ger upp. Det är därför jag är vägen, sanningen och livet är så otroligt vackert. Man överlämnar sig.
Efter flera bibelutläggningar är jag tvungen att fråga om han har blivit mer religiös på ålderns höst.
– Jag? Nä det tror jag inte. Möjligen mindre. Som barn var jag förmodligen väldigt religiös. Det är nog mitt normaltillstånd men jag brukar inte prata om det så mycket som vi gör idag, det är få som är intresserade.
Borde folk vara mer intresserade av religion tycker du?
– Alltså jag vet inte. Jag försöker hålla ihop min egen andlighet så gott det går.
I Håfströms konst är döden alltid närvarande. Efter samtalets vändning kan jag inte hålla mig från att fråga om han även tänkt på livet efter döden. Han funderar, och svarar:
– Nej egentligen inte, det intresserar mig inte så mycket.
Han smeker handen över tyget på sin farmors slitna soffa.
– Farmor, hon är ju ändå här, på något sätt. Eller hur kan det vara annorlunda? Är det inte det som är själva poängen varför man gjorde konst från början? Varför smyckade man graven? Jag tror de här två sakerna hänger ihop. Materien kan ju på något sätt sublimera det icke-jordiska, det frånvarande. Måleriet ledsagar oss på Via Dolorosa, smärtans väg, helt enkelt.
Håfström blir tyst. Han pekar på en tavla målad i en smutsig grönaktig färg som föreställer mannen i hatt och rutig rock. Närmast bedjande tycks han iaktta en ikonisk form.
– Titta här har du ju lösningen, Mr Walker och korset.
Toppbild. Jan Håfström är aktuell med ett nytt verk på Handelshögskolan i Stockholm, en ny utställning på Österlen och i höst kommer en dokumentärfilm om honom på SVT. Foto: Pressbild/Rikstolvan
***
