Nu har kulturen lämnat kultursidorna
Allt var inte bättre förr, men somligt var det. För var kan vi läsa om kulturen nu när det inte längre skrivs om den på Sveriges kultursidor?
Bild: TT
Allt var inte bättre förr. Jag anser inte att vi lever i den sämsta av världar, ty som bekant finns det ingenting så dåligt att det inte kan bli sämre. Jag undrar bara lite stillsamt: vart försvann kulturen när den nu har lämnat kultursidorna?
Någon gång på 80-talet anordnas en frankofil konferens om kulturjournalistik. DN:s och Svenska Dagbladets kulturredaktörer deltog men detta var före kulturgrälens tid och den enda större skillnad kulturcheferna noterade var att en artikel skriven av en städerska om hennes arbete som DN publicerat på kultursidan nog inte skulle ha kommit in i Svenska Dagbladet. Sedan övergick deltagarna till att diskutera Pierre Bourdieu, den nya stjärnan på kulturens himmel.
Några decennier senare dominerar Bourdieus perspektiv, inte minst begreppet "det kulturella kapitalet", kulturdebatten. Om kulturjournalistik tidigare handlade om att analysera enskilda texter, filmer, bilder och föreställningar skrivs artiklarna nu ofta ur ett sociologiskt perspektiv. Överblick har ersatt närläsning. Trender är viktigare än enskilda verk.
Men den viktigaste förändringen är ändå att helt andra områden än konstnärliga verk numera hör till kulturbevakningen. På DN:s kultursida varnar tidningens ledande Kulturkvinna, Åsa Beckman, inte bara den yngre generationens kvinnor för Kulturmän utan skriver också om varför hennes generation inte kan kräva barnbarn. På samma sida skrivs utförligt om manlig vänskap. I Svenska Dagbladet läser jag om ålderism och om en B-kändis sex-förbrytelser. Ingen större skillnad mellan morgontidningarnas nu heller.
Alla de här artiklarna har förstås läsare, annars skulle erfarna redaktörer inte publicera dem. Min enkla invändning är att dessa kulturantropologiska och kultursociologiska perspektiv gör kulturjournalistiken väldigt lik vanlig nyhetsjournalistik.
Visst. Varenda diktsamling är inte värd att recenseras. Varenda utställning behöver inte bevakas och åtskilliga av de filmer som visas tarvar inget omnämnande. Men konst har i sig en energi som lyser upp livet. Den legendariske teaterkritikern Claes Hoogland utbrast en gång när vi kolleger undrade om han verkligen skulle ägna tid åt en skolföreställning i Florens att det går att berätta om den tråkigaste teaterföreställning så att alla vill höra mer. Mer pretentiöst formulerat kan man hävda att kritikerns uppgift är att överskriva verket - att vidga det. En medioker bok förtjänar kritikerns odelade koncentration. Ett mästerverk förtjänar kritikerns passion. Kritikern ska alltid sträva efter att vara bättre än verken som behandlas. Helt enkelt för att livet blir roligare av kultur.
Dagens kultursidor kan göra den vackraste sommardag grå men förtvivla inte. Kulturjournalistiken är inte död, den har bara flyttat. Jag läser om ny poesi i Nättidskriften Örnen och Kråkan som når mailboxen varje vecka gratis. I Dixikon presenteras utländsk kulturdebatt av det klassiska slaget. Också Gratis. I FLM skrivs entusiastiskt om nya filmer. För att nu inte tala om 20-tal, Glänta, Jefferson, Konstperspektiv och det mer än hundra andra tidskrifter som skriver om någon form av kultur.
Nästa kulturpolitiska reform bör bli ett genomtänkt och rejält stöd till kulturtidskrifter med målet att inte bara hålla dem vid liv utan att göra dem digitala och billiga så att alla får något att läsa. Stödet kommer också att gynna dagstidningarnas kulturjournalister som i lugn och ro kan fortsätta att skriva om sina egna och andras familjeproblem utan att behöva stressas av all ny kultur som produceras.
* * *
Allt var inte bättre förr. Jag anser inte att vi lever i den sämsta av världar, ty som bekant finns det ingenting så dåligt att det inte kan bli sämre. Jag undrar bara lite stillsamt: vart försvann kulturen när den nu har lämnat kultursidorna?
Någon gång på 80-talet anordnas en frankofil konferens om kulturjournalistik. DN:s och Svenska Dagbladets kulturredaktörer deltog men detta var före kulturgrälens tid och den enda större skillnad kulturcheferna noterade var att en artikel skriven av en städerska om hennes arbete som DN publicerat på kultursidan nog inte skulle ha kommit in i Svenska Dagbladet. Sedan övergick deltagarna till att diskutera Pierre Bourdieu, den nya stjärnan på kulturens himmel.
Några decennier senare dominerar Bourdieus perspektiv, inte minst begreppet ”det kulturella kapitalet”, kulturdebatten. Om kulturjournalistik tidigare handlade om att analysera enskilda texter, filmer, bilder och föreställningar skrivs artiklarna nu ofta ur ett sociologiskt perspektiv. Överblick har ersatt närläsning. Trender är viktigare än enskilda verk.
Men den viktigaste förändringen är ändå att helt andra områden än konstnärliga verk numera hör till kulturbevakningen. På DN:s kultursida varnar tidningens ledande Kulturkvinna, Åsa Beckman, inte bara den yngre generationens kvinnor för Kulturmän utan skriver också om varför hennes generation inte kan kräva barnbarn. På samma sida skrivs utförligt om manlig vänskap. I Svenska Dagbladet läser jag om ålderism och om en B-kändis sex-förbrytelser. Ingen större skillnad mellan morgontidningarnas nu heller.
Alla de här artiklarna har förstås läsare, annars skulle erfarna redaktörer inte publicera dem. Min enkla invändning är att dessa kulturantropologiska och kultursociologiska perspektiv gör kulturjournalistiken väldigt lik vanlig nyhetsjournalistik.
Visst. Varenda diktsamling är inte värd att recenseras. Varenda utställning behöver inte bevakas och åtskilliga av de filmer som visas tarvar inget omnämnande. Men konst har i sig en energi som lyser upp livet. Den legendariske teaterkritikern Claes Hoogland utbrast en gång när vi kolleger undrade om han verkligen skulle ägna tid åt en skolföreställning i Florens att det går att berätta om den tråkigaste teaterföreställning så att alla vill höra mer. Mer pretentiöst formulerat kan man hävda att kritikerns uppgift är att överskriva verket – att vidga det. En medioker bok förtjänar kritikerns odelade koncentration. Ett mästerverk förtjänar kritikerns passion. Kritikern ska alltid sträva efter att vara bättre än verken som behandlas. Helt enkelt för att livet blir roligare av kultur.
Dagens kultursidor kan göra den vackraste sommardag grå men förtvivla inte. Kulturjournalistiken är inte död, den har bara flyttat. Jag läser om ny poesi i Nättidskriften Örnen och Kråkan som når mailboxen varje vecka gratis. I Dixikon presenteras utländsk kulturdebatt av det klassiska slaget. Också Gratis. I FLM skrivs entusiastiskt om nya filmer. För att nu inte tala om 20-tal, Glänta, Jefferson, Konstperspektiv och det mer än hundra andra tidskrifter som skriver om någon form av kultur.
Nästa kulturpolitiska reform bör bli ett genomtänkt och rejält stöd till kulturtidskrifter med målet att inte bara hålla dem vid liv utan att göra dem digitala och billiga så att alla får något att läsa. Stödet kommer också att gynna dagstidningarnas kulturjournalister som i lugn och ro kan fortsätta att skriva om sina egna och andras familjeproblem utan att behöva stressas av all ny kultur som produceras.
* * *
