500 dagar med president Biden

På lördag, den 4 juni, har Joseph Robinette Biden avverkat sina första 500 dagar som Amerikas 46:e president. Efter de stormiga åren med Donald Trump hyllades hans valseger 2020 av många som en återgång till det normala. Det var under Biden som de vuxna skulle återkomma vid rodret, och det var under Biden som USA:s olika sår – den politiska polariseringen, de ekonomiska problemen orsakade av globalisering och beroendet av importen från Kina, och den växande sociala misären i spåren av bland annat försvunna industrijobb och en destruktiv fentanylepidemi – skulle börja läka. 

Efter fem hundra dagar med Biden är det således värt att ställa frågan: Ser vi i dag några tecken på att läkandeprocessen har börjat?

Tyvärr är det enda möjliga svaret på denna fråga ett oavkortat och villkorslöst ”nej”. 

På ett rent praktiskt plan har Joe Bidens ämbetsperiod nästan blivit en bekräftelse på Vladimir Lenins klyscha om att det finns årtionden där veckor händer, och veckor där det snarare känns som årtionden passerar. Under hans korta tid i Vita Huset har USA sett enorma konflikter kring hanteringen av covid-19, som fått olika delstater att öppet trotsa Washingtons dekret och lett till icke obetydliga avhopp inom militären. Den djupa misstro mot valprocessen som manifesterades i stormningen av Capitolium kort före hans tillträde, har inte desarmerats. USA:s längsta krig – ockupationen av Afghanistan – slutade i ett praktfiasko med scener påminnandes om evakueringen av Saigon 1975.

Den politiska polariseringen har bara växt i styrka, och handlar nu om allt möjligt, från vapenlagar och så kallad ”critical race theory” till abort, som blivit en akut fråga igen efter att länge ha legat i träda. Ryssland har passat på att slå sönder den europeiska säkerhetsordning USA byggt upp sedan andra världskriget, och Ryssland och Kina verkar båda ha bestämt sig för att aktivt undergräva dollarns centrala roll inom global handel.

Men allvarligast av allt just nu är ändå den inhemska ekonomiska situationen, där basvaror har börjat skena i pris eller blivit nästan omöjliga att få tag på. Inflationen i USA är just nu en mardröm; enbart bensinpriserna har mer än fördubblats sedan hösten 2019.

Det är dock svårt att hävda att det mesta av detta är president Bidens fel. Detta av flera skäl. Det första, och i viss mån kanske mest uppenbara, är Joe Bidens – som fyller 80 i november – märkbart dåliga skick hälsomässigt. Den osäkre, långsamme och trevande Joe Biden framför kamerorna i dag har knappt några spår kvar av den självsäkre och ofta bufflige senator/vicepresident som gick att skåda fram till för mindre än tio år sedan. Några läkarundersökningar har inte offentliggjorts på det kognitiva området, men att notera är väljarnas oro. Exempelvis påvisade en undersökning av ABC News/Washington Post i mars att 54 procent menar att Biden saknar ”den mentala skärpan för att fungera effektivt som president”.

Det är således en öppen fråga hur mycket inflytande Biden har i olika frågor. Men detta är knappast hela förklaringen; i den mån Joe Biden fortfarande visar prov på egna politiska instinkter händer det till och med att hans politiska fiender (såsom det populära ankaret på Fox News, Tucker Carlson) berömmer honom för dem. Tillbakadragandet från Afghanistan var rent praktiskt ett fiasko, men många av Bidens konservativa motståndare är villiga att erkänna att det var ett bra och nödvändigt beslut, och att Biden faktiskt fattade det trots motstånd från sina generaler.

Det som gör problemen så extremt allvarliga är att de knappast går att reducera till vare sig presidenten själv eller hans personal. Snarare är det så att själva premissen bakom Bidens presidentskap (en återgång till det ”normala” efter ett temporärt avbrott på grund av väljarna råkat släppa in en orange tjur i porslinsbutiken) var felaktig från början. Donald John Trump går i efterhand inte att kalla för något annat än ett symptom på USA:s många olika djupa och olösta kriser, kriser som tillåtits byggas upp under allt för lång tid. Trump själv hade i princip inga planer eller praktiska färdigheter när det kom till att försöka lösa dessa kriser, men hans valförlust 2020 lockade många att tro att de enbart var en synvilla som inte längre behövde ägnas särskilt mycket uppmärksamhet.

Den som i dag läser en beskrivning av hur USA:s politiska system såg ut årtiondet före inbördeskriget, lär slås av de uppenbara likheterna med USA anno 2021–2022. Landet håller på att splittras i hälften i ett stort antal frågor, och öppet lagtrots av ”ogiltiga” eller ”omoraliska” lagar från ”den andra sidan” breder ut sig. 

I progressiva delstater lovar politiker att ignorera invandringsrestriktioner och städer utropar sig själva till ”sanctuary cities”, där förment ”elaka” lagar inte gäller. I konservativa delar av landet lovar sheriffer att aldrig någonsin häkta eller bura in folk för att de bryter mot ”elaka” vapenlagar. Under Covid-19 valde vissa ”red states” att helt enkelt ignorera de förordningar och befallningar från federala myndigheter man ogillade. När den republikanske kandidaten Glenn Youngkin vann guvernörsvalet i Virginia blev situationen den omvända; plötsligt började olika skoldistrikt i liberala delar av delstaten att öppet säga att de inte längre kände sig bundna av beslut från ett guvernörspalats de inte tyckte om.

Precis som före inbördeskriget har konflikter av dessa slag långsamt tillåtits lamslå den federala kongressen – en institution som numera är allmänt föraktad eller avskydd av en majoritet av Amerikas väljare – där det i princip inte längre verkar gå att få igenom något annat än nya bidragspaket till amerikanska vapenproducenter. Biden utfärdade ett enormt antal presidentiella dekret sekunden han fick makten, men detta är mindre ett tecken på någon sorts autokratisk läggning hos presidenten än det är en reflektion av verkligheten. De icke-exekutiva delarna av den amerikanska staten håller de facto på att falla sönder. Detta var tydligt redan under Trump, och den bittra polariseringen som motståndet mot Trump väckte till liv har bara gjort situationen värre för Biden.

Mest oroväckande av allt är dock en växande tolerans för politiskt våld hos båda sidorna i USA. Politiska kravaller under Trumps första år producerade bilder av utklädda ungdomar från olika grupper (”proud boys” mot ”antifascister”) som pucklade på varandra på öppen gata. Trumps sista år såg en enorm våg av kravaller där båda sidorna var beväpnade. Knytnävarna fick ge vika för AR15-karbiner. Tonåringen Kyle Rittenhouse, som sköt tre personer under kravallerna i Kenosha, Wisconsin, anses i dag vara en hjälte respektive en mördare av ungefär lika stora delar av USA.

Opinionsmätningar visar att växande delar av båda partierna nu ser sina motståndare som existentiella hot, och försäljningen av nya vapen i USA har exploderat från 2019, från 14 miljoner vapen per år till 22 miljoner vapen ett år senare.

Tragiken i allt detta är att Joseph Robinette Biden i dag är nästan unikt dåligt skickad att försöka lösa denna allt mer akuta anhopning av kriser, och detta i ett läge där han sent omsider lyckats nå Vita Huset (Bidens första kandidatur var 1988, hans andra 2008). Vi talar således om en ganska grym ironi. Bidan lyckades bli president till slut, efter att nästan alla dömt ut honom som chanslös, men han gjorde det först efter att själv ha passerat en punkt där segern faktiskt kunde göras särskilt meningsfull.

För hans parti Demokraterna ter sig läget utomordentligt dystert. De har i dag få tänkbara presidentkandidater med färre problem än Joe Biden. På kortare sikt väntar kongressvalen i höst, där många befarar stora förluster på grund av den usla ekonomin. Få seriösa bedömare verkar dock tro att Republikanerna kommer att kunna, eller kanske ens vilja, göra något med en eventuell valseger i november. De praktiska konsekvenserna av en brakförlust för Demokraterna i kongressen kommer antagligen att utmynna i ännu mer paralysering och ännu mindre förmåga för Amerikas politikerklass att klubba nödvändiga reformer för att åtgärda skälen till väljarnas missnöje.

Efter fem hundra dagar är det således inte för tidigt att konstatera följande om Joe Bidens presidentskap: hans mål var att återställa en förlorad normalitet till USA:s allt mer sargade republik, men hans ämbetsperiod tycks hittills ha fungerat som den slutgiltiga dödsrunan över allt vad normalitet och stabilitet heter. Åtminstone här har han således visat sig vara mer lik Trump än vad folk i allmänhet vill ge sken av; han har nämligen ärvt Trumps förmåga att konstant bli beskylld för saker som inte var hans fel till att börja med.

***

Läs även: Abortfrågan sliter sönder Amerika

Läs även: Johan Hakelius: Så, vad tror ni? Är Biden senil eller inte?