Dousa: ”Det är mycket värre än jag trodde”

Biståndsminister Benjamin Dousa tar emot Fokus på sitt ganska enkla tjänsterum i Arvfurstens palats vid Gustav Adolfs torg i Stockholm. Biståndsministern har just avslutat en pressträff där han har berättat om reformer inom biståndet. Fem gamla så kallade programländer ska fasas ut. Det betyder att biståndet dit upphör. Flera journalister på pressträffen visade indignation inför detta. Tar man inte brödet ur munnen på de fattiga? Dousa upprepade gång på gång sina inrepeterade metaforer. ”Vi har ingen hemlig sedelpress på UD, vi måste stötta Ukraina och därför gör vi så här”. Och: ”Biståndet har alltför länge varit en vattenspridare, nu vill vi rikta strålarna mer koncentrerat på färre mottagare.”  

Är det kanske dags att stänga av biståndskranen helt? Nej, dit är det nog långt. Biståndet är fortfarande något av en helig ko i svensk politik. Varje förändring väcker ilska. Allra mest ilska väckte den nuvarande regeringens beslut att avskaffa enprocentmålet som har varit en svensk institution sedan 1968, då det infördes efter hårt tryck från framför allt Folkpartiet. En procent av bruttonationalinkomsten skulle läggas på bistånd, vilket ledde till att Sida kom att drivas av ett utbetalningsmål. Pengarna skulle helt enkelt bara ut, annars levde inte myndigheten upp till politikernas krav. Många ogenomtänkta projekt kom att finansieras på det sättet.

– När jag blev biståndsminister för drygt ett år sedan så hade jag ganska låga förväntningar på biståndet. Efter ett år kan jag säga att det var mycket värre än jag trodde, säger Benjamin Dousa som har funderat en hel del på hur det kunde bli så illa.

– Jag tror att roten till mycket är att man på förhand hade bestämt att en procent av BNI ska gå till biståndet, vilket betyder att olika biståndsministrar kommer och går, olika färg, olika partier, alla drivs av lite olika saker. Behjärtansvärda saker, men olika. Så en biståndsminister kommer in och säger: Jag bryr mig framför allt om demokratibistånd. Jaha, då har Sveriges ekonomi vuxit lite sedan förra regeringen så då har man 220 nya miljoner att sätta sprätt på. Efter några år kommer nästa biståndsminister och säger: Jag bryr mig framför allt om Afrika. Ja, då har BNI stigit så att man har 300 nya miljoner att sätta sprätt på. Så kommer nästa minister som bryr sig mest om Ukraina, och då har man 400 nya miljoner, säger Dousa och fortsätter:

– Ingen har tvingats prioritera, på det sätt jag behöver göra. Så när jag nu vill lägga 2 nya miljarder på Ukraina måste jag ta de pengarna någonstans ifrån. Ingen har tidigare behövt göra det, för det har bara tickat på uppåt. Nu minskar vi biståndsbudgeten från 56 till 53 miljarder, men det riktigt stora vi har lyckats med är att få bort enprocentmålet.

Om man sedan blickar framåt tre, fyra år och BNI fortsätter växa samtidigt som biståndet ligger kvar på 53 miljarder så blir det en besparing på uppskattningsvis 18-19 miljarder per år, jämfört med om enprocentsmålet hade legat kvar. Pengar som då kan gå till sänkta skatter, till vård, skola, omsorg och polis här hemma i Sverige, resonerar Dousa.

– Det var bara två partier i riksdagen som ville avskaffa enprocentmålet och det var Moderaterna och Sverigedemokraterna. Alla andra partier vill tillbaka till målet.

I Dousas stora saneringsprojekt är det frivilligorganisationerna som nu sitter lösast. De hanterar 1,8 miljarder kronor ur den svenska biståndsbudgeten. Paraplyorganisationen ForumCiv samlar ungefär 180 grupper, av vilka de flesta sysslar med olika former av bistånd världen över. Den övergripande parollen är att verka för ”en rättvis och hållbar värld”, enligt ForumCivs egen presentation där det också står att man arbetar med ”civilsamhällens kapacitetsutveckling”. De vill stärka demokrati och mänskliga rättigheter, stödja kvinnor i civilsamhället och slå vakt om jämställdhet mellan könen.

Vad dessa 1,8 miljarder används till är okänt, och Dousa medger att det är besvärande att behöva konstatera det. Men, tillägger han, det är just därför han försöker städa i biståndspolitiken.

– Säg att en frivilligorganisation får 150 miljoner och så delar den ut till 20, 30, 40 andra som i sin tur betalar ut till 20, 30, 40 andra i fem till sex olika led. Det innebär att Sida på ett år betalar ut pengar till tiotusentals olika insatser och det är ju nästan omöjligt att veta i sista ledet var den skattekronan hamnar någonstans, säger Dousa.

– Vad som helst kan alltså dölja sig bakom de här siffrorna, det är det som är problemet. Ingen har riktig koll på var pengarna hamnar någonstans. Vi försöker belysa det vi hittar, vi vänder på en sten och försöker ta bort det vi inte vill ha där, men nästan varje vecka hittar man nya saker som man blir förundrad över, något som vi kanske i 20 års tid har finansierat med många, många miljoner.

Fokus ställde i höstas frågor till både Sida och UD om antalet mottagare av svenskt bistånd i världen, utan att få några riktiga svar. Dousa ler lite när han får höra det, och harklar sig lätt.

– Det sjuka med den frågan är att jag har ställt exakt den till Sida, och det är ingen som vet det. Ingen vet hur många projekt, inklusive vidareförmedling, som vi betalar pengar till under ett år. Men den bästa gissningen är att det handlar om tiotusentals. Över 50 000 kan det vara, säger han.

–Alltså, om jag ska vara ärlig, vi vet inte ens hur många länder vi bedriver biståndsarbete i. Det var den första frågan jag ställde som biståndsminister, jag var ny på jobbet och ville så klart lära mig mer, och ingenstans på Sidas eller UD:s hemsida kunde jag se exakt hur många länder vi bedriver bistånd i. Vi ger ju till många multilaterala organisationer, FN och EU, som sedan slussar ut pengarna. Vi vet inte hur många länder vi är i, vi vet inte ens hur många projekt vi betalar på ett år.

Han berättar också att han tidigare i år besökte ett land där den svenska ambassadören på plats inte ens visste vilka insatser som Sverige finansierar i landet.

– Det var inget unikt fall. Nu har Sida drivit igenom en ganska stor omorganisation, men om man gick till Sida innan dess och sa så här: ”Du är Etiopienhandläggare. Kan du berätta vad vi gör i Etiopien?” Då visste inte ens den personen vad vi gjorde i Etiopien. För den personen jobbade ju bara med sin fråga, sin pengapåse. Det är ett absurt sätt att tänka: ”Jaha, du vill veta som händer med demokrati i Etiopien, men jag jobbar med hälsofrågor. Demokrati är ett annat våningsplan. Gå och prata med den handläggaren.”

Det här betyder rimligen att det är svårt, på gränsen till omöjligt, att göra solida utvärderingar av biståndsinsatser, när det inte finns en samlad bild? Benjamin Dousa nickar.

– Verkligen. Och det är också ett uppdrag vi har gett till Sida. De och UD måste bli mycket bättre på att jobba med evidens. En sak är utvärdering av om pengarna har gått till det de ska gå till, eller om de har de gått till Rolexklockor. Det är basplattan. Vi har ett problem med korruption i biståndet, i tio procent av Sidas aktiva insatser finns det just nu misstankar om korruption eller andra oegentligheter. Så det är ett problem. Men i volym, i pengar, så tror jag att det största problemet är att det finansierar många insatser som inte har någon effekt. Det är inte korruption, men det leder inte någon vart, säger biståndsministern.

– För mig är det här en legitimitetsfråga. Om svenska folket inte kan veta var deras pengar hamnar så tappar vi den legitimiteten. Det känns som att biståndet har levt sitt eget lilla liv. Det här hade aldrig accepterats i kommunpolitiken eller i sjukvårdspolitiken, att det är helt ogenomträngligt nästan att se vart pengarna går.

Benjamin Dousa beskriver alltså ett jättelikt missbruk av skattepengar men han är inte särskilt hoppfull om att kunna åtgärda problemet. I vart fall inte under den här mandatperioden.

– Nej, inte helt och hållet. Jag har suttit drygt ett år nu, vi har kommit en bra bit på väg, om ett år till kommer vi att ha tagit ytterligare steg i den riktningen. Men vi skulle behöva fler år för att ta tag i det här. Det är som ett hangarfartyg som man ska svänga om. Och i ärlighetens namn, det har inte skett några stora systemskiften i biståndspolitiken sedan 70-talet egentligen, säger Dousa.

– Globalt sett ser man ju att många länder drar ner på biståndet. Många länder har problem på hemmaplan som de behöver pengarna till. Jag tror vi kommer att få se ett helt nytt system om 10, 15, 20 år. Ta FN-systemet som har varit lite väl fat-and-happy i många decennier där man nu måste skära på overheadkostnader. Man ser att det kan sätta lite press på mottagarländerna själva att utvecklas, att driva reformer som skapar välstånd.

***

Läs även: Sverige orsak till Tanzanias kaos

Läs även: Vad får vi för biståndspengarna?