Blir nästa L-ledare frälsare eller dödgrävare?

År 2019 förlorade Erik Ullenhag partiledarstriden i Liberalerna mot Nyamko Sabuni. I partilandet fanns en trötthet på dåvarande partiledning med Jan Björklund i spetsen. Januariavtalet skavde. Sabuni fick visserligen partimajoriteten med sig i regeringsfrågan, då man valde M framför S, men hon kastade ändå in handduken våren 2022, ett halvår före valet. Johan Pehrson fick rycka in som ”killen vid grillen” och partiet höll sig kvar i riksdagen – med hjälp av moderata stödröster.   

Men stämningen i partiet verkar ändå inte ha varit på topp den här mandatperioden, milt uttryckt. Fokus har varit i kontakt med flera personer i Liberalerna – både aktiva i dag och sådana som har lång erfarenhet i partiet – inför det förestående partiledarvalet och en av dem beskriver de gångna åren som ”ett evigt inbördeskrig” i riksdagskretsen. Folk som inte hälsar. Hot om avgångar, om inte partiledaren gör som de vill. Från högersidan klagas det på att den nuvarande ledningen har delat ut positioner till falangen som ogillar Tidösamarbetet för att hålla den lugn. Den nya partisekreteraren Simona Mohamsson, som kampanjade för Erik Ullenhag i partiledarstriden 2019, ges som exempel på att Johan Pehrson skulle ha prioriterat att hålla ihop partiet.  

Nu ska Liberalerna hur som helst välja sin tredje partiledare på sex år och det usla opinionsläget – 2,8 procent i SCB:s partisympatiundersökning förra veckan – talar för att något måste hända. Men vad? Tidigare partiledare som Maria Leissner, Bengt Westerberg och en rad andra partiveteraner skrev nyligen på DN Debatt (1/5) att det är läge att slå ihop Centerpartiet och Liberalerna. Det är i den politiska mitten det måste ske och det är i ett socialliberalt mittenalternativ som L hör hemma, var deras poäng. Fast något sådant verkar inte vara på gång, åtminstone inte i närtid.

– Vi fick väldigt lite respons på texten, berättar Maria Leissner på telefon. Hon hör till Tidösamarbetets tydliga kritiker och avfärdar talet om en röd linje mot Sverigedemokraterna.  

– Man har prioriterat ministerposter framför politiskt inflytande, säger hon besviket. 

Någon favoritkandidat till partiledarposten har inte Leissner, eftersom ”det spelar ingen roll vem de väljer, en ny partiledare kommer ändå inte ha mandat att ändra partilinjen i regeringsfrågan”. Den falang i partiet som har trott på ”vägvalets välsignelse”, alltså det nuvarande samarbetet högerut, borde inse att det inte föll så väl ut, säger den tidigare partiledaren.  

En person med insyn i den nuvarande partiledarkretsen avfärdar dock veteranernas fusionsförslag.

– Mittensväng ihop med Centerpartiet? Det är bara drömmar, säger källan som anser det ”otänkbart” att partiet skulle ”sätta sig i knät” på Socialdemokraterna och Magdalena Andersson.  

– Nästa partiledare kan förstås dra partiet i en viss riktning, men vi är ett borgerligt parti till höger om mitten.  

Förra veckan rapporterade Sveriges Radio att ”Toppliberaler vill få Ullenhag att ta över som partiledare”, i linje med uppgifter som Fokus också fått. Dagen efter öppnade partiets EU-parlamentariker Karin Karlsbro för att ingå i regering med alla partier – även Sverigedemokraterna. Skulle partiet alltså kunna ledas av Erik Ullenhag? Och skulle Ullenhag, numera generalkonsul i New York, verkligen vilja? Det är ingen dålig post och tillvaro han i så fall lämnar för ett krisande parti. Ett parti som inte bara har valt bort honom i en tidigare partiledarstrid – dessutom har ”högerfalangen” vunnit i regeringsfrågan vilket resulterade i Tidösamarbetet. 

EU-parlamentarikern Karin Karlsbros ovan nämnda utspel är särskilt intressant. Hon brukade öppet kritisera Nyamko Sabuni som partiledare, försvara Januariavtalet och kräva röda linjer mot Sverigedemokraterna. Till Svenska Dagbladet säger Karlsbro emellertid nu att man måste överge ”politiska låsningar” och ”ta fajten för att maximera och skapa största möjliga inflytande”. Alla kan förstås ändra uppfattning. Men en så kraftig sväng på så kort tid? Och varför just nu? De bereder väg för Erik Ullenhag, nämner någon. En källa hävdar också att fördömandet av samarbetet med SD ”var mer spelstrategi än genuin åsikt” och att flera ledande L-politiker med högt tonläge ”plötsligt vände”. Erik Ullenhag sägs ha synts i Liberalernas korridorer i regeringskansliet och behållit kontakten med flera i partiet.  

– Utgångsläget är bättre i dag. Det finns ingen större opposition mot honom. Och det gick ju ärligt talat inte så bra för vare sig Nyamko eller Johan, säger en person som förklaring till övertalningsförsöken.  

Som integrationsminister i Fredrik Reinfeldts alliansregering förknippades Ullenhag bland annat med att på regeringens hemsida ”slå hål på myter om invandring”. Initiativet mötte kritik, både för innehållet och för att regeringens hemsida användes för opinionsbildning. Moderata stödröstare med gott minne kan säkert tveka att lägga rösten på Ullenhag. Å andra sidan skulle partiet under Ullenhag kunna locka väljare från andra sidan blockgränsen. Hans långa bakgrund i Liberalerna kan också vara en fördel. 

Nyligen sa partisekreteraren Simona Mohamsson i SVT:s 30 minuter om regeringsfrågan att ”det samarbete vi har fungerar, vi ser inte varför det skulle behöva ändras”. Att Liberalerna kommer gå till val på moderaternas Ulf Kristersson som statsminister, men med en fortsatt röd linje mot Sverigedemokraterna i regeringen, bekräftas av nästan samtliga Fokus talar med, oavsett var de står politiskt i partiet. Avslöjandet inför EU-valet förra våren om Sverigedemokraternas ”trollfabrik” visade att partiet inte är redo att sitta i regeringen, sägs det. Dessutom verkar partiets båda falanger kunna leva med den nuvarande positionen.  

Fast om det inte blir Ullenhag, vem blir det då? När Johan Pehrson aviserade sin avgång i våras riktades de flesta blickar mot skolminister Lotta Edholm. Skolan är den sakfråga där partiet fortfarande har ett starkt förtroende hos väljarkåren. Edholm beskrivs som omtyckt och som en lyckad skolminister. Men om hon hade velat bli partiledare borde det ha visat sig tidigare, hon har ju varit med så länge, säger en intern bedömare.

Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari är ett annat hett namn och den som har fått flest nomineringar från partidistrikt ute i landet. Hon beskrivs som en ”politisk naturbegåvning”, ”sjukt duktig på politik och spel”. Dessutom vill både ungdomsförbundet Luf och studentförbundet se henne som partiledare. Flera personer framhåller hur skicklig hon är i debatter och att hon har ett imponerande självförtroende. Fast det finns även kritik.  

– Jag vet efter alla år fortfarande inte riktigt var hon står politiskt, säger en person som haft en ledande position partiet.  

Allra hårdast har den tidigare L-toppen Carl B Hamilton uttryckt sig, som när han i våras på sin Facebooksida kallade klimatministern för en ”kappvändare som skamlöst slänger ur sig floskler”.   

En av Fokus källor tror inte Pourmokhtari vill ta över efter Johan Pehrson, åtminstone inte nu, eftersom hon är ung och även vill göra annat i livet. En annan källa menar att hennes tvekan snarare beror på att hon är smart och kalkylerar: det är för stor risk att leda ett parti som kanske inte överlever. Pourmokhtari får rödgröna opinionsbildare att se rött, men hon beskrivs också som en stjärna, ett framtidsnamn och en möjlighet för partiet att växa bland yngre.

Nästa vecka presenterar valberedningen sitt förslag till kandidat. På ett digitalt extra landsmöte tisdag den 24 juni – mitt under politikerveckan i Visby – ska Liberalerna sedan välja sin nya ordförande. Redan vid lunchtid samma dag ska hen hålla sitt jungfrutal i Almedalen. Snart skingras alltså dimmorna.

Skribenten satt i Liberala ungdomsförbundets styrelse 2004-2006

***

Läs även: ”Linjen om SD är grundmurad i mitt parti”

Läs även: Vad får man egentligen säga i det här j*vla landet?