Därför bygger Hamas tunnlar i stället för skyddsrum

Hamas tunnelsystem utgör ungefär ett 500 km långt underjordiskt spindelnät och ligger ofta i direkt anslutning till civila bostäder.

Text: Magnus Norell

Bild: AP

När tusentals palestinska terrorister anföll Israel den 7 oktober var målet att döda så många civila som möjligt samt att ta gisslan. I skrivande stund uppgår antalet dödade civila till över 1 400 och 241 individer – inklusive barn och tonåringar – är tagna som gisslan och förda till Gaza. Fyra personer har släppts (plus att en har befriats) och dessa har kunnat berätta något om det omfattande tunnel- och bunkersystem som Hamas har byggt upp under det tätbebyggda Gaza sedan 2007, då terrorsekten tog makten i remsan. 

Målet med den israeliska motoffensiv som nu pågår är inte att besegra Hamas ideologi, för det krävs helt andra metoder. Syftet nu är mer konkret: Att en gång för alla se till att Hamas förlorar makten i Gaza och att något liknande det som hände den 7 oktober aldrig kan hända igen. Det betyder i klartext att denna gång kommer Israel inte att nöja sig med mindre än att det mesta av Hamas militära förmåga slås ut. 

Det är ingen enkel uppgift, och flera faktorer komplicerar läget. Dels det stora antalet som tagits som gisslan, arbetet med att frita dem försvårar naturligtvis varje militär operation. Men det största militära problemet utgörs av den stora mängd tunnlar som ligger som ett underjordiskt spindelnät under hela Gazaremsan, i direkt anslutning till civila bosättningar. De första tunnlarna byggdes redan innan Hamas grep makten 2007. De var ganska enkla och avsedda för att smuggla gods och vapen från Egypten. De finns delvis kvar, men systemet har byggts ut under Hamas överinseende och omfattar i dag enligt trovärdiga uppgifter cirka 500 km.  

Där finns allt från ammunitionsförråd över mat, vatten och bränsle till kommandocentraler varifrån Hamas dirigerar sin raket- och missilbeskjutning av Israel. Flera av dessa ligger under, eller i direkt anslutning till, sjukhus, skolor och andra offentliga byggnader. Det beror på att Hamas vet att Israel inte utan vidare ger sig på sådana mål. Det kanske mest kända bunkersystemet – där Hamas har en av sina centrala militära ledningscentraler – har placerats under Gazas största sjukhus, Shifa. Uppgifter om denna central har figurerat länge, men under Gazakriget 2014 kom underrättelserapporter som bekräftade dess existens.   

En israelisk soldat står utanför en utgång till Hamas tunnelsystem 2013. Foto: AP

Tunnelsystemet beskrivs ibland som en underjordisk stad med el, vatten, data och kommunikationssystem, oberoende av övriga Gaza. Det är inte längre någon hemlighet att Hamas genom åren har lagt beslag på material avsett för civilt bruk för att kunna bygga det. Främst handlar det om bränsle, cement och betong- samt järnrör som ju även kan användas för att driva elverk eller bygga bostäder och fabriker. Den blockad mot Gaza som Israel och Egypten har bedrivit har syftat till att åtminstone begränsa Hamas möjligheter, men i praktiken har man alltså inte kunnat förhindra byggnationen av det formidabla systemet under jord. De som främst drabbats är Gazas civilbefolkning som har levt som gisslan under Hamas styre, en situation som Hamas naturligtvis dragit nytta av. Medan Israel (och ibland Egypten) har hudflängts internationellt för sin blockad, har Hamas i skuggan av det kunnat bygga ett system designat för krig. Det kan möjligen vara av intresse för oss här i Sverige, som under åren varit en av de största bidragsgivarna till Gaza, att en del av dessa pengar har gått till att bygga upp tunnelsystemet samt att underlätta Hamas anskaffning av vapen och ammunition. De senaste 25 åren har svenska skattebetalare stått för drygt 30 miljarder kronor i bistånd, pengar avsedda att skapa välstånd, demokrati (just demokratibiståndet har ofta framhållits som en viktig ingrediens) och som stöd till ett fredsavtal.  

Tunnlarnas in- och utgångar ligger oftast i direkt anslutning till civila bostäder så att eventuella angrepp ofta innebär civila offer. I praktiken utnyttjas gazaborna alltså som mänskliga sköldar av Hamas. Terrororganisationen vet sedan länge att bilder på dödade och skadade civila palestinier genast sätter press på Israel utifrån. Så även denna gång. Cynismen i denna blodiga pr-strategi förtigs inte ens. I en intervju den 27 oktober sa en av Hamas viktigaste politbyråmedlemmar – Moussa Abu Marzouk – att tunnlarna är för Hamas, inte för Gazas befolkning. På frågan varför Hamas har byggt så många mil av tunnlar och bunkrar till sig själva, men inga skyddsrum för civila, var svaret att civilbefolkningen var FN:s ansvar, inte Hamas (som alltså styr området). Alltså: Hamas syfte är inte i första hand att sörja för Gazas befolkning, utan att bekämpa Israel. 

Marzouk sade också i intervjun att tunnelsystemet är till för Hamas att slåss ifrån och det är här som den stora militära utmaningen för Israel ligger. En bit på vägen kan man komma med så kallade ”bunker-bomber” eller ”bunker-busters”, ammunition gjorda för att penetrera djupt ner i marken och slå ut tunnlar och bunkrar.  Men dessa kan inte komma åt alla mål, och de ställer till med stora skador på bebyggelsen runt omkring. Detta har redan märkts när Israel har bombat Hamas vapen- och ammunitionsdepåer, vilket lett till omfattande skador på de byggnader under vilka dessa förråd har placerats.  

Civila offer är således i praktiken omöjliga att förhindra, såvida inte befolkningen evakueras, vilket är förklaringen till att Israel har uppmanat civilbefolkningen att fly söderut. Men dels angrips även södra Gaza. Dels har Egypten hittills sagt tvärt nej till att släppa in en större mängd palestinier. I tillägg har också Hamas milis hindrat palestinier från att fly söderut. 

I slutändan går det inte att slå ut tunnlarna utan att skicka in infanteri. Israels militära ledning har också aviserat att detta lär bli en lång och svår operation, men nödvändig. Landet har sedan flera år byggt upp specialtrupper för att penetrera, rensa och förstöra Hamas tunnlar. De är en enhet inom ingenjörsförbanden och går under namnet samur, som betyder vessla. Dessa är utrustade med allt från robotdrönare (både markstyrda och små luftburna), hundar (det förbandet kallas oketz som betyder sticka/stinga) till sensorer för att upptäcka och slå ut försåtsmineringar. En annan innovativ uppfinning är det som på engelska kallas sponge bombs, en typ av kemisk bomb inuti en plastbehållare som innehåller två vätskor, separerade av en metallplatta. Vätskorna blandas när bomben utlöses och bildar ett skum som snabbt stelnar och kan blockera tunnelöppningar. Men alla räknar med att förlusterna blir stora och att civilbefolkningens prövningar därmed är långt ifrån över. 

De lagrum (Laws Of Armed Conflict, LOAC, och International Humanitarian Law, IHL) som styr vad man får och inte får göra i krig är inget som Hamas bryr sig om. Det gavs det övertydliga prov på den 7 oktober. Men Israel bryr sig och har dessutom omvärldens ögon och krav på sig. Enligt regelverken måste man alltid göra en distinktion mellan kombattanter och icke-kombattanter. Att medvetet ge sig på de senare (som Hamas gjorde och gör) är alltid olagligt. Svårigheten för Israel är alltså att göra denna åtskillnad när Hamas personal är så interfolierad med civila palestinier. Det är viktigt att komma ihåg att detta görs medvetet av Hamas. Varje bild på ett dödat palestinskt barn, sugs snabbt upp av omvärlden, och pressen på Israel att upphöra med sin offensiv ökar. 

Och det är just detta som Hamas hoppas ska hända, det vill säga att trycket på Israel blir så stort att eldupphör blir resultatet. Det blir i så fall stor seger för Hamas, eftersom de blir kvar på Gaza och kan fortsätta att slå mot Israel när det passar. 

Det här betyder också att Israel inte har den tid som de möjligen skulle behöva. Reaktionerna på motoffensiven har spelat Hamas (och i förlängningen Iran, Hizbollah och även Ryssland) i händerna. För att vinna behöver Hamas bara vara kvar i tunnlarna och fortsätta sin eviga kamp mot Israel och judarna. Vilka uttryck det kommer ta sig gavs ett tydligt besked om den 7 oktober. 

Fotnot: Skribenten är forskare inom terrorism och säkerhetspolitik och bland annat knuten till The Washington Institute for Near East Policy.

***