Demokraterna fast i progressivismens garn
Demokraterna kunde vinna väljare genom att förvalta de städer de styr, men i stället blir de allt mer radikala. Vinnaren är Donald Trump.
Det raka rådet från veteranen Peggy Noonan till Demokraterna i deras beråd efter partiets omskakande valförlust 2024 var "förvalta städer". Det var ett mycket gott råd.
Bilden av det Demokratiska partiet har i stor utsträckning satts av tillståndet i de stora städer som partiet styr sedan länge, som San Francisco, Los Angeles, Chicago, Baltimore och Atlanta. Den är inte lockande för flertalet väljare i USA:
- Gator fyllda med knarkare och hemlösa, som lämnas därhän.
- Apotek som länsas av gäng, som sedan inte åtalas för att ”snatteri” definierats som ett så litet brott.
- En poliskår som förlorat sin arbetsmoral, för att ingen försvarar polisens roll att upprätthålla ordning.
- Nedgångna skolor, samtidigt som charter schools – ett slags friskolor – och andra alternativ bekämpas av ledare som är köpta av lärarfacken.
- Stängda skolor under pandemin, på order av starkt vänsterdominerade lärarfack.
- Magneter för människor som tagit sig olagligt in i landet, men som skyddas med deklarationer om ”sanctuary cities” och får gratis vård och skola och penningstöd, trots att de inte har rätt att ens befinna sig i landet.
- Skatter som får entreprenörer och företag att lämna städerna.
- Katastrofala budgetunderskott, mest för att offentliganställdas fack fått igenom gigantiska pensionslöften, som tack för sitt stöd till demokratiska kandidater.
Det ser inte mycket bättre ut på delstatsnivå. I Kalifornien drev en kommission igenom att algebra skulle tas bort från skolundervisningen, för att svarta barn visade svagare resultat än vita. Detta var ett av många utslag av den extrema identitetspolitiken. I New Jersey beslutade guvernören att barn skulle kunna få kemisk behandling för könsbyte om de ville, utan att föräldrar behövde ens underrättas.
New York och Florida har ungefär samma storlek i befolkning, men delstatsbudgeten i demokratiskt styrda New York är mer än dubbelt så stor som i republikanskt styrda Florida, utan att medborgarna får mer och bättre tjänster, visade den Demokraterna närstående Fareed Zakaria på CNN.
I den färska boken Abundance beskriver journalisterna Ezra Klein och Derek Thompson hur delstater styrda av Demokraterna, som Kalifornien, inte klarar att genomföra viktiga infrastrukturprojekt på grund av absurda regleringar och hinder som skapats av vänstern.
Negativ bild av Demokraterna
Det som gjort allra störst intryck hos amerikaner i gemen är att Demokraterna så lättvindigt stött könsbyte hos barn och att biologiskt födda män ska kunna tävla i damidrott. Att folk under en demokratisk president kunde gå rakt in i USA från Mexiko, utan kontroll, kommer inte långt därefter.
De flesta amerikaner har, kort sagt, fått bilden att Demokraterna är galna i sin kulturella utblick och saknar vardagligt sunt förnuft i frågor som just definierar sunt förnuft. Ett parti som just gått på en chockartad valsmäll – och det var situationen för Demokraterna i november 2024 – genomgår en fas av beredskap för självprövning. Den blir lätt yrvaken, och man söker gärna syndabockar för att slippa gå på djupet av politikens substans. Dock finns under en tid viss öppning för kritisk självreflexion.
Men så tar händelserna över. Det blir lättare att opponera än att reflektera. Med Trumps framfart som en orkan, eller snarare tromb av virvelvindar, har motstånd mot Trump tett sig både angeläget och politiskt fruktbart våren 2025. Särskilt tycker sig Demokraterna ha funnit en vinnande fråga i kritik av nedskärningar i federalt stöd till delstaternas Medicaid (sjukvård för de fattiga), som del av finansieringen av ”The One Big Beautiful Bill”.
Därför kom det nog som en överraskning att en gedigen opinionsundersökning i slutet av juli visade att 63 procent av de amerikanska väljarna alltjämt har en negativ bild av det Demokratiska partiet (WSJ 25 juli 2025).
Endast åtta procent av väljarkåren ser Demokraterna ”very favorably”. Bilden av partiet är mer negativ än någon gång sedan 1990. Och detta trots – och samtidigt – som samma väljare också uttrycker kritik mot åtskilligt av vad president Trump gjort.
Inga tecken syns likväl på tillnyktring. Tvärtom kommer energin inom det Demokratiska partiet alltjämt från vänster, från ”de progressiva”, under ledning av socialisterna Bernie Sanders och Alexandria Ocasio-Cortez.
Den senare är nu Demokraterna i särklass största bidragsmagnet, med en kampanjkassa så gigantisk att hon kan använda den för att i stor omfattning stödja andra ”progressiva” kandidater i partiets primärval.
AOC, som hon i sin stjärnstatus kallas, har nyss fyllt 35 och har därmed rätt att kandidera som president 2028. Samma år är partiets ledare i senaten, Chuck Schumer, uppe för omval från delstaten New York, då vid 78 års ålder. Han känner AOC flåsa honom i nacken.
Framgång för Zohran Mamdani
En rad primärval de senaste månaderna har bekräftat att det är de ”progressiva” som har initiativet. Det mest uppmärksammade gäller posten som borgmästare i New York. Socialisten Zohran Mamdani, med muslimsk bakgrund, vann överlägset över mer moderata kandidater som förre guvernören Andrew Cuomo.
Mamdani måste betecknas som en ren galenpanna. Han har varit en stark proponent för ”defund the police”, detta i en stad där ”community policing” har varit extremt framgångsrikt. Han vill ytterligare höja de skatter på ”de rika” som driver företagare bort från New York. Han är otvetydigt mot kapitalismen som ekonomiskt system, detta i kapitalismens huvudstad i världen.
Han har uttryckt sympati för Hamas i en stad med en miljon judar. Han vill sänka folks levnadskostnader genom att starta mataffärer i stadens regi, som ska kunna sätta låga priser genom att befrias från hyror och andra kostnader.
Hur kan en person med denna bakgrund och agenda nå sådan politisk framgång? Ett skäl ligger nog i politikens medialisering, förstärkt av Donald Trump. Scenuppträdandet har blivit viktigare än innehållet. På en offentlig scen så fylld av larm som den amerikanska, gäller det att vinna i dramatik.
En attraktiv person som lyckas tränga igenom larmet, och med ett enkelt budskap som fångar en känsla i tiden, kan vinna stöd utan att nödvändigtvis befinna sig i mittströmmen sakpolitiskt. ”Fight, fight, fight” missuppfattas som stark övertygelse.
Partisystemet i USA rymmer några särskilda förutsättningar som spelar in här. Partierna har ingen ledare mellan presidentvalen och när de förlorat ett presidentval. De nationella partierna fungerar som penninginsamlare och kampanjorganisatörer, inte som ledare av politiken.
Det saknas ett centrum som skulle kunna ta initiativ till, säg, en omorientering mot mitten. Med detta sammanhänger att valet av kandidater är helt öppet för politiskt entreprenörskap.
Vem som helst kan söka stöd i allmänt val, benämnt primärval, för att bli ett partis kandidat. I dessa primärval röstar de mest aktivistiska anhängarna i högre grad än normala människor. De får därmed extra stort inflytande.
Graden av entusiasm spelar också stor indirekt roll, genom att leda till högre aktivitet i sociala medier och större insamling av pengar som i sin tur möjliggör tv-annonsering och ökad namnkännedom. De mest aktiva i ett parti tenderar att hata motståndarna mer än vad de är intresserade av den egna politiken.
Så den som visar sig mest oresonlig och mest dramatisk i motstånd mot Trump, på den demokratiska sidan, får ett försteg i primärval.
Behövs ett nytt valnederlag?
Tvåpartisystemet gör också att alla till vänster – inklusive kommunister, anarkister och miljöaktivister som tror på jordens snara undergång – söker sig till det Demokratiska partiet som det enda effektiva redskapet. Undersökningar tyder på att i ett flerpartisystem skulle Bernie Sanders och AOC:s vänsterparti samla några enstaka procent.
Men som aktivistisk kraft inom Demokraterna har de en överdriven makt. Universiteten har fostrat nya generationer av marxister. Så som primärvalen fungerar, skräms mer moderata kandidater från att aktivt agitera mot ”progressivismen”. Dynamiken är en spegelbild av Republikanska kandidaters rädsla för Trumps populistiska väljarbas.
Det låter självklart, men det tål att sägas att i ett tvåpartisystem står valet mellan två alternativ. Många väljare kan tycka illa om båda, men har ändå bara dessa två till förfogande. Demokraterna skulle behöva bryta den bild av partiet som i hög grad skapats av ”progressivismen”, bland annat som den kommer till uttryck i partiets styre i stora städer.
Men att skifta linje är inte lätt för ett parti utan partiledning. Vi har sett det förr. Partiet förlorade presidentval stort med George McGovern, Walter Mondale och Mikael Dukakis innan det klarade en vridning mot centrum med sydstatsguvernören Bill Clinton.
Behöver det förlora ytterligare presidentval i denna era, innan det kommer till sans och åter blir ”mainstream” i amerikansk miljö? I så fall skulle Donald Trump 2028 följas av en president i hans anda, vad gäller sådant som protektionism och amoralisk syn på världen. En Trump-era som tog sin början 2015 skulle då förlängas till 2032, en längre period av dominans än Franklin D Roosevelt.
Trump har makten. Men vidden och varaktigheten av hans inflytande på världshistorien kan komma att avgöras av om det Demokratiska partiet lyckas övervinna ”progressivismen”.
Skribenten är docent i statsvetenskap och aktuell med boken ”Trumps Amerika” (Timbro). Han var under många år chefredaktör för Dagens Nyheter men bor sedan 2003 i USA.
***
Läs även: New York väljer väg åt Demokraterna
Det raka rådet från veteranen Peggy Noonan till Demokraterna i deras beråd efter partiets omskakande valförlust 2024 var ”förvalta städer”. Det var ett mycket gott råd.
Bilden av det Demokratiska partiet har i stor utsträckning satts av tillståndet i de stora städer som partiet styr sedan länge, som San Francisco, Los Angeles, Chicago, Baltimore och Atlanta. Den är inte lockande för flertalet väljare i USA:
- Gator fyllda med knarkare och hemlösa, som lämnas därhän.
- Apotek som länsas av gäng, som sedan inte åtalas för att ”snatteri” definierats som ett så litet brott.
- En poliskår som förlorat sin arbetsmoral, för att ingen försvarar polisens roll att upprätthålla ordning.
- Nedgångna skolor, samtidigt som charter schools – ett slags friskolor – och andra alternativ bekämpas av ledare som är köpta av lärarfacken.
- Stängda skolor under pandemin, på order av starkt vänsterdominerade lärarfack.
- Magneter för människor som tagit sig olagligt in i landet, men som skyddas med deklarationer om ”sanctuary cities” och får gratis vård och skola och penningstöd, trots att de inte har rätt att ens befinna sig i landet.
- Skatter som får entreprenörer och företag att lämna städerna.
- Katastrofala budgetunderskott, mest för att offentliganställdas fack fått igenom gigantiska pensionslöften, som tack för sitt stöd till demokratiska kandidater.
Det ser inte mycket bättre ut på delstatsnivå. I Kalifornien drev en kommission igenom att algebra skulle tas bort från skolundervisningen, för att svarta barn visade svagare resultat än vita. Detta var ett av många utslag av den extrema identitetspolitiken. I New Jersey beslutade guvernören att barn skulle kunna få kemisk behandling för könsbyte om de ville, utan att föräldrar behövde ens underrättas.
New York och Florida har ungefär samma storlek i befolkning, men delstatsbudgeten i demokratiskt styrda New York är mer än dubbelt så stor som i republikanskt styrda Florida, utan att medborgarna får mer och bättre tjänster, visade den Demokraterna närstående Fareed Zakaria på CNN.
I den färska boken Abundance beskriver journalisterna Ezra Klein och Derek Thompson hur delstater styrda av Demokraterna, som Kalifornien, inte klarar att genomföra viktiga infrastrukturprojekt på grund av absurda regleringar och hinder som skapats av vänstern.
Negativ bild av Demokraterna
Det som gjort allra störst intryck hos amerikaner i gemen är att Demokraterna så lättvindigt stött könsbyte hos barn och att biologiskt födda män ska kunna tävla i damidrott. Att folk under en demokratisk president kunde gå rakt in i USA från Mexiko, utan kontroll, kommer inte långt därefter.
De flesta amerikaner har, kort sagt, fått bilden att Demokraterna är galna i sin kulturella utblick och saknar vardagligt sunt förnuft i frågor som just definierar sunt förnuft. Ett parti som just gått på en chockartad valsmäll – och det var situationen för Demokraterna i november 2024 – genomgår en fas av beredskap för självprövning. Den blir lätt yrvaken, och man söker gärna syndabockar för att slippa gå på djupet av politikens substans. Dock finns under en tid viss öppning för kritisk självreflexion.
Men så tar händelserna över. Det blir lättare att opponera än att reflektera. Med Trumps framfart som en orkan, eller snarare tromb av virvelvindar, har motstånd mot Trump tett sig både angeläget och politiskt fruktbart våren 2025. Särskilt tycker sig Demokraterna ha funnit en vinnande fråga i kritik av nedskärningar i federalt stöd till delstaternas Medicaid (sjukvård för de fattiga), som del av finansieringen av ”The One Big Beautiful Bill”.
Därför kom det nog som en överraskning att en gedigen opinionsundersökning i slutet av juli visade att 63 procent av de amerikanska väljarna alltjämt har en negativ bild av det Demokratiska partiet (WSJ 25 juli 2025).
Endast åtta procent av väljarkåren ser Demokraterna ”very favorably”. Bilden av partiet är mer negativ än någon gång sedan 1990. Och detta trots – och samtidigt – som samma väljare också uttrycker kritik mot åtskilligt av vad president Trump gjort.
Inga tecken syns likväl på tillnyktring. Tvärtom kommer energin inom det Demokratiska partiet alltjämt från vänster, från ”de progressiva”, under ledning av socialisterna Bernie Sanders och Alexandria Ocasio-Cortez.
Den senare är nu Demokraterna i särklass största bidragsmagnet, med en kampanjkassa så gigantisk att hon kan använda den för att i stor omfattning stödja andra ”progressiva” kandidater i partiets primärval.
AOC, som hon i sin stjärnstatus kallas, har nyss fyllt 35 och har därmed rätt att kandidera som president 2028. Samma år är partiets ledare i senaten, Chuck Schumer, uppe för omval från delstaten New York, då vid 78 års ålder. Han känner AOC flåsa honom i nacken.
Framgång för Zohran Mamdani
En rad primärval de senaste månaderna har bekräftat att det är de ”progressiva” som har initiativet. Det mest uppmärksammade gäller posten som borgmästare i New York. Socialisten Zohran Mamdani, med muslimsk bakgrund, vann överlägset över mer moderata kandidater som förre guvernören Andrew Cuomo.
Mamdani måste betecknas som en ren galenpanna. Han har varit en stark proponent för ”defund the police”, detta i en stad där ”community policing” har varit extremt framgångsrikt. Han vill ytterligare höja de skatter på ”de rika” som driver företagare bort från New York. Han är otvetydigt mot kapitalismen som ekonomiskt system, detta i kapitalismens huvudstad i världen.
Han har uttryckt sympati för Hamas i en stad med en miljon judar. Han vill sänka folks levnadskostnader genom att starta mataffärer i stadens regi, som ska kunna sätta låga priser genom att befrias från hyror och andra kostnader.
Hur kan en person med denna bakgrund och agenda nå sådan politisk framgång? Ett skäl ligger nog i politikens medialisering, förstärkt av Donald Trump. Scenuppträdandet har blivit viktigare än innehållet. På en offentlig scen så fylld av larm som den amerikanska, gäller det att vinna i dramatik.
En attraktiv person som lyckas tränga igenom larmet, och med ett enkelt budskap som fångar en känsla i tiden, kan vinna stöd utan att nödvändigtvis befinna sig i mittströmmen sakpolitiskt. ”Fight, fight, fight” missuppfattas som stark övertygelse.
Partisystemet i USA rymmer några särskilda förutsättningar som spelar in här. Partierna har ingen ledare mellan presidentvalen och när de förlorat ett presidentval. De nationella partierna fungerar som penninginsamlare och kampanjorganisatörer, inte som ledare av politiken.
Det saknas ett centrum som skulle kunna ta initiativ till, säg, en omorientering mot mitten. Med detta sammanhänger att valet av kandidater är helt öppet för politiskt entreprenörskap.
Vem som helst kan söka stöd i allmänt val, benämnt primärval, för att bli ett partis kandidat. I dessa primärval röstar de mest aktivistiska anhängarna i högre grad än normala människor. De får därmed extra stort inflytande.
Graden av entusiasm spelar också stor indirekt roll, genom att leda till högre aktivitet i sociala medier och större insamling av pengar som i sin tur möjliggör tv-annonsering och ökad namnkännedom. De mest aktiva i ett parti tenderar att hata motståndarna mer än vad de är intresserade av den egna politiken.
Så den som visar sig mest oresonlig och mest dramatisk i motstånd mot Trump, på den demokratiska sidan, får ett försteg i primärval.
Behövs ett nytt valnederlag?
Tvåpartisystemet gör också att alla till vänster – inklusive kommunister, anarkister och miljöaktivister som tror på jordens snara undergång – söker sig till det Demokratiska partiet som det enda effektiva redskapet. Undersökningar tyder på att i ett flerpartisystem skulle Bernie Sanders och AOC:s vänsterparti samla några enstaka procent.
Men som aktivistisk kraft inom Demokraterna har de en överdriven makt. Universiteten har fostrat nya generationer av marxister. Så som primärvalen fungerar, skräms mer moderata kandidater från att aktivt agitera mot ”progressivismen”. Dynamiken är en spegelbild av Republikanska kandidaters rädsla för Trumps populistiska väljarbas.
Det låter självklart, men det tål att sägas att i ett tvåpartisystem står valet mellan två alternativ. Många väljare kan tycka illa om båda, men har ändå bara dessa två till förfogande. Demokraterna skulle behöva bryta den bild av partiet som i hög grad skapats av ”progressivismen”, bland annat som den kommer till uttryck i partiets styre i stora städer.
Men att skifta linje är inte lätt för ett parti utan partiledning. Vi har sett det förr. Partiet förlorade presidentval stort med George McGovern, Walter Mondale och Mikael Dukakis innan det klarade en vridning mot centrum med sydstatsguvernören Bill Clinton.
Behöver det förlora ytterligare presidentval i denna era, innan det kommer till sans och åter blir ”mainstream” i amerikansk miljö? I så fall skulle Donald Trump 2028 följas av en president i hans anda, vad gäller sådant som protektionism och amoralisk syn på världen. En Trump-era som tog sin början 2015 skulle då förlängas till 2032, en längre period av dominans än Franklin D Roosevelt.
Trump har makten. Men vidden och varaktigheten av hans inflytande på världshistorien kan komma att avgöras av om det Demokratiska partiet lyckas övervinna ”progressivismen”.
Skribenten är docent i statsvetenskap och aktuell med boken ”Trumps Amerika” (Timbro). Han var under många år chefredaktör för Dagens Nyheter men bor sedan 2003 i USA.
***
Läs även: New York väljer väg åt Demokraterna
