En ”makalös manick” eller nästa gröna mardröm?

Vid Värtahamnen i Stockholm ligger stadens kraftvärmeverk som i decennier har försett huvudstaden med värme och el genom att elda bland annat träflis och avfall.

Det är en verksamhet med stora koldioxidutsläpp. Men här växer också nästa gröna industridröm fram. När EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen besökte anläggningen år 2022 sa hon att ”det är framtiden vi ser här just nu” och kallade det halvkommunala bolagets satsning en ”boost till EU:s mål att nå klimatneutralitet”.

Till tonerna av Mikael B Tretows slagdänga Den makalösa manicken presenteras idén i en reklamfilm: En sorts ”dammsugare” ska kopplas på värmeverkets skorstenar och frånskilja den koldioxid som verkets förbränning ger upphov till.

Därefter ska koldioxiden kylas ned, pressas ihop till en vätska som fylls i behållare för att sedan fraktas till slutförvar i Nordsjön utanför Norges kust. Där ska koldioxiden tryckas ner i berggrunden under havsbotten. Förhoppningen är att den sedan ska stanna där i tiotusentals år – och på så sätt motverka den globala uppvärmningen.

Tekniken kallas CCS (carbon capture and storage) och har blivit många politikers favoritlösning på klimatkrisen. När regeringen i fjol sänkte reduktionsplikten för bensin och diesel – vilket ökade Sveriges utsläpp – försäkrade klimatminister Romina Pourmokhtari (L) att bio-CCS ska hjälpa Sverige att ändå nå EU:s klimatmål. Även näringsminister Ebba Busch (KD)lovordade så sent som i augusti Stockholm Exergis anläggning som ett projekt för ”minskade utsläpp, arbetstillfällen och ökad ekonomisk tillväxt”.

Liksom i flera andra gröna satsningar regnar det skattepengar även över denna teknik. Regeringen har redan öronmärkt 36 miljarder kronor i stöd till koldioxidinfångning, varav 20 miljarder går till just Exergis anläggning i Värtan – ett bolag som ägs till hälften av Stockholms stad och till hälften av Ankhiale, ett europeiskt konsortium bestående av pensionsförvaltare som svenska Alecta, nederländska PGGM, finländska Keva och franska Axa.

I just Värtaverket sägs tekniken till och med kunna ge ”negativa utsläpp” – alltså att mer koldioxid tas bort ur atmosfären än vad som släpps ut. Eftersom Exergis verk eldar biobränslen som flis, skogsrester och organiskt avfall består utsläppen främst av biogen koldioxid – den som växter tidigare bundit från luften. Exergi har därför, som ett led i finansieringen, tecknat ett miljardavtal med Microsoft om att i framtiden leverera ”minusutsläpp” till it-jätten för att neutralisera dess klimatavtryck – trots att anläggningen ännu inte finns.

Låter det hela för bra för att vara sant? Kanske är det också det om man får bedöma av den kritik som nu växer – både bland forskare, miljöorganisationer och ekonomer. För under den gröna fernissan tornar problemen upp sig – och det gäller nästan alla led i processen.

Nyligen slog forskningsinstitutet IIASA i den vetenskapliga tidskriften Nature fast att den globala potentialen för koldioxidlagring bara är en tiondel av vad man tidigare trott. Branschföreträdare och politiker har länge lutat sig mot beräkningar som talat om nästan obegränsade möjligheter att lagra koldioxid – motsvarande 12 000 miljarder ton. Men enligt den senaste forskningen, som tar hänsyn till risker för läckage, geologiska begränsningar och praktisk genomförbarhet, handlar det snarare om 1 400 miljarder ton.

Torleif Bramryd, professor i miljöstrategi vid Lunds universitet, menar att de svenska CCS-satsningarna ofta blivit ett svepskäl för att fortsätta med avfallsförbränning. Det riskerar, enligt honom, att låsa fast Sverige i ett system där sopförbränning blir en integrerad del av energisystemet – samtidigt som många länder, inte minst inom EU och Nordamerika, försöker minska den och satsa på mer cirkulär resurshantering.

– Att bygga en CCS-anläggning kostar i princip lika mycket som att bygga hela förbränningsanläggningen. Då cementerar man sig fast i tekniken i femtio år framåt, säger Bramryd.

Han ifrågasätter också hur mycket klimatnytta som egentligen uppstår då processen i sig är energikrävande.

– Ungefär hälften av energin som produceras i en förbränningsanläggning går åt till själva koldioxidinfångningen. Det innebär att vi i praktiken bränner bara för sakens egen skull, med ökade luftföroreningsutsläpp per slutligen utvunnen energienhet som följd.

Torleif Bramryd påpekar även att beräkningarna av klimatpåverkan inte alltid tar hela kedjan i beaktande. Efter kylning och komprimering av koldioxiden kommer nästa fas:

– I kalkylerna finns sällan den energi som går åt för att frakta containrarna, ofta hundratals mil, eller borra ner dem djupt i berggrunden.

Ett mer effektivt sätt att minska utsläppen vore att i stället använda statens klimatmiljarder till att köpa upp och makulera befintliga utsläppsrätter på marknaden, anser somliga forskare. Då sänks det totala utsläppstaket inom EU:s handelssystem i praktiken och utsläppen minskar då där det sker mest effektivt. Torleif Bramryd delar den uppfattningen men han är inte emot CCS-tekniken i sig men anser att den bara bör användas där utsläpp inte går att undvika.

– I cementindustrin finns ingen annan lösning, eftersom kalksten alltid släpper ut koldioxid när man bränner den.

Däremot är han kritisk till att använda CCS vid avfallsförbränning och menar att det vore väsentligt bättre och mer kostnadseffektivt att sortera ut plasten och återvinna den.

– Vid Brista-anläggningen utanför Stockholm testas plastsortering där den plast som ännu inte går att återvinna kan långtidsförvaras – som framtida råvarubanker – istället för att eldas upp med minimal energivinst, säger Bramryd.

Fokus kan också avslöja att ”den makalösa manicken” kommer att sluka stora mängder el, vilket framgår av Stockholm Exergis miljökonsekvensbeskrivning. CCS-processen förbrukar omkring 500 gigawattimmar el per år – vilket motsvarar elförbrukningen för uppemot 25 000 hushåll. För att täcka behovet tvingas Stockholm Exergi ta el direkt från sitt eget intilliggande kraftvärmeverk KVV8, vilket gör att el som annars skulle levererats till Stockholms elnät i stället går åt internt. Nettoeffekten blir att verkets elproduktion minskar från cirka 120 megawatt till 40 megawatt.

En del av energin återvinns visserligen som spillvärme till fjärrvärmenätet, men det förändrar inte helhetsbilden: Den el som Värtaverket tidigare bidrog med till stadens nät försvinner till stor del. I praktiken betyder det att Stockholm blir mer beroende av importerad el från andra delar av landet – eller från utlandet – särskilt under kalla vinterdagar när elnätet redan är hårt belastat. Och vid elbrist ska, enligt bolagets egna planer, CCS-anläggningen stängas ner.

I regeringens senaste budget framträder andra problem med CCS. Naturvårdsverket räknar redan med förseningar. Myndigheten hade tidigare antagit att infångning och lagring av biogen koldioxid skulle kunna bidra med ett upptag på 1,4 miljoner ton per år från 2030 men i den senaste budgetpropositionen har siffran skrivits ner med 0,2 miljoner ton per år.

Svenska statens eget energibolag, Vattenfall, har också i olika omgångar försökt att få till stånd CCS-teknik. Företaget planerade att bygga anläggningar i både Jordbro och Uppsala, med målet att fånga in upp till 350 000 ton koldioxid per år, men i december förra året meddelade bolaget att projekten pausas på obestämd tid. Orsaken: marknaden är ”för omogen” och ekonomin ”inte hållbar”.

Även från miljöhåll höjs varnande röster. I en knappt årsgammal rapport från den Brysselbaserade miljölobbyorganisationen Fern är kritiken inte nådig. Där kallas Stockholm Exergis projekt för ”en dyr illusion” och ett exempel på hur klimatpolitiken riskerar att gå vilse i sin jakt på tekniska genvägar.

Fern konstaterar att projektet sannolikt aldrig kommer att ge några ”negativa utsläpp” utan tvärtom riskerar att sluka enorma mängder biomassa och offentliga medel – utan att minska koldioxidhalten i luften nämnvärt. Tekniken, menar Fern, tar bort kol ur skogen snarare än ur atmosfären, samtidigt som levande skogar redan fungerar som effektiva kolsänkor.

När rapporten publicerades hade ännu ingen säker lagringsplats för den infångade koldioxiden identifierats. Den ursprungliga partnern, Northern Lights-projektet, är redan fullbokat och har tecknat avtal som överstiger den initiala kapaciteten. Och de höga verkningsgrader som Stockholmsprojektet räknar med har ännu aldrig uppnåtts i något kraftverk. Samtidigt framgår det att Stockholm Exergi bedriver ett aktivt lobbyarbete i Bryssel för att förbättra de ekonomiska villkoren för sitt projekt.

”Varken Stockholm Exergi eller bio-CCS kommer att rädda klimatet – i själva verket fungerar de som en ursäkt för att fortsätta som vanligt”, skriver organisationen.

Men regeringens politik talar i motsatt riktning där 36 miljarder kronor redan är beslutade till 2046. I närtid avsätter regeringen 1,7 miljarder kronor per år under 2026 till 2028 för utgifter kopplade till driftstöd för bio-CCS i form av omvänd auktionering (stöd till företag som begär lägst ersättning per ton avskild och lagrad biogen koldioxid).

Och samtidigt som skattepengarna flödar in dras också ridån igen för dem som vill veta hur medlen används, vilket Fokus berättade om förra veckan. I december träder Ebba Buschs nya sekretesslag för nettonoll-projekt i kraft – en reform som låter företag med klimatstämpel hemlighålla sina ansökningar, kalkyler och tekniska underlag i upp till tjugo år.

Tidigare gröna fiaskon visar emellertid att det är just i miljardrullningen bakom klimatets nya mirakelsatsningar som behovet av insyn är som störst.

Fotnot: Klimatminister Romina Pourmoktharis pressekreterare har uppgivit att ministern vill svara på Fokus frågor, men hade inte återkommit vid pressläggning.

***

Läs även: Buschs sekretesslag kan dölja nästa Northvolt-fiasko

Läs även: Stegra i kamp mot klockan