Europas ledare klev fram när Trump släppte rodret
Men vem ska leda väst i den nya världsordningen?
I söndags, två dagar efter att Donald Trump hade träffat Vladimir Putin i Alaska och förklarade den amerikanske presidenten för Europas ledare att det är upp till Europas ledare och Volodymyr Zelensky att få slut på kriget i Ukraina.
“Nu är det upp till president Zelensky att få det gjort, och de euroepiska nationerna måste också delta,” sa Trump i en intervju med Fox News efter toppmötet i Anchorage. Ungefär samtidigt meddelade Europas tyngsta ledare att de ämnade beledsaga Zelensky till Washington för mötet med USA:s president. Europa kommer att behöva göra mycket mer framöver för att garantera säkerheten i vår del av världen, men gruppresan är i alla fall tecken på en enighet som hade varit svår att föreställa sig för tre år sedan.
Trots att Donald Trump inför Alaska-mötet hade sagt att han ville ha eldupphör gick hans ryske kollega inte med på något sådant, eller på någon annan lösning på den pågående konflikten heller för den delen. På söndagen påminde även USA:s utrikesminister Marco Rubio i en tv-intervju amerikanerna om hur mycket Trump hade engagerat sig för fred i Ukraina och tillade att ”detta är inte vårt krig”, vilket ska ses som ytterligare ett tecken på att USA har tröttnat på saken och nu mer eller mindre lämnar Europas och Ukrainas öde i händerna på kontinentens politiska ledarskap.
Ja, så står det till med den transatlantiska alliansen, den som överlevde kriserna under Kalla Kriget och sedan Kalla Kriget självt, och som inte ens föll samman när dess medlemmar trätte inbördes om Irak-kriget. Alliansen byggde på att USA stod för oproportionerligt mycket av Natoss militära styrka, men arrangemanget gagnade även USA, eftersom man fick allierade som var trogna i vått och torrt.
Tack vare sin historiska roll som ledare för Den fria världens är det alltjämt självklart att USA:s president företräder väst i överläggningar med Rysslands eller Kinas ledare. Och det är tack vare den historiska transatlantiska alliansen som Trump kunde förkunna att det bara var han som kunde förhandla med Putin om en fred i Ukraina.
Att Tysklands Friedrich Merz, Frankrikes Emmanuel Macron, Storbritanniens Kier Starmer, Italiens Giorgia Meloni, Natos Mark Rutte och EU:s Ursula von der Leyen (samt Finlands Alexander Stubb som upprättat band med Trump genom att spela golf med honom) under måndagen gemensamt avreste till Washington som Europas kollektiva företrädare är naturligtvis för att stödja den Zelensky som förnedrades så brutalt under sitt förra besök i Vita huset. De europeiska ledarna kommer alldeles säkert att åter erbjuda sin hjälp i, och efter, eventuella kommande fredsförhandlingar. Men de reser också till Washington för att Europas länder inte kan vara säkra på att Trump kommer att stå för den transatlantiska alliansens intressen nästa gång han träffar Putin, trots att den storligen gagnar också USA.
När Trump klagar på att andra Natoländerna lägger för lite pengar på militären stämmer det visserligen, men att stärka Nato militärt har aldrig varit hans egentliga mål. Presidentens mål är i stället America First, och i USA:s intresse ligger, enligt Trump, att minska sitt eget engagemang i en allians där man tycker de allierade gör för lite. Toppmötena med Putin och Xi Jinping kommer att fortsätta, men det vore naivt att tro att Trump där kommer att framföra någon allmänt västvänlig linje. I stället kan han mycket väl förhandla till USA:s fördel och Europas nackdel.
Den fråga vi européer måste ställa oss är vilken organisation eller vilket land som är bäst lämpat att överta USA:s ledarroll när det gäller vår egen säkerhet. För i en värld med ett mindre aktivt USA behöver Europa utan tvekan en ny ledare. Inom Nato är frågan vilket land som kan överta USA:s funktion som orkesterdirigent och se till att alla medlemmarna samarbetar och uppfyller sina respektive roller. Alliansens syfte var ju enligt Hastings Ismay, dess förste generalsekreterare, att ”hålla USA inne, hålla nere Tyskland, hålla Ryssland ute”. Och vilket land ska föra västs talan i andra frågor än de försvars- och säkerhetspolitiska? Att lägga mer pengar på försvaret är bara det första steget i denna nya värld.
Fotnot: Skribenten är försvars- och säkerhetsexpert vid American Enterprise Institute i Washington DC.
***
I söndags, två dagar efter att Donald Trump hade träffat Vladimir Putin i Alaska och förklarade den amerikanske presidenten för Europas ledare att det är upp till Europas ledare och Volodymyr Zelensky att få slut på kriget i Ukraina.
“Nu är det upp till president Zelensky att få det gjort, och de euroepiska nationerna måste också delta,” sa Trump i en intervju med Fox News efter toppmötet i Anchorage. Ungefär samtidigt meddelade Europas tyngsta ledare att de ämnade beledsaga Zelensky till Washington för mötet med USA:s president. Europa kommer att behöva göra mycket mer framöver för att garantera säkerheten i vår del av världen, men gruppresan är i alla fall tecken på en enighet som hade varit svår att föreställa sig för tre år sedan.
Trots att Donald Trump inför Alaska-mötet hade sagt att han ville ha eldupphör gick hans ryske kollega inte med på något sådant, eller på någon annan lösning på den pågående konflikten heller för den delen. På söndagen påminde även USA:s utrikesminister Marco Rubio i en tv-intervju amerikanerna om hur mycket Trump hade engagerat sig för fred i Ukraina och tillade att ”detta är inte vårt krig”, vilket ska ses som ytterligare ett tecken på att USA har tröttnat på saken och nu mer eller mindre lämnar Europas och Ukrainas öde i händerna på kontinentens politiska ledarskap.
Ja, så står det till med den transatlantiska alliansen, den som överlevde kriserna under Kalla Kriget och sedan Kalla Kriget självt, och som inte ens föll samman när dess medlemmar trätte inbördes om Irak-kriget. Alliansen byggde på att USA stod för oproportionerligt mycket av Natoss militära styrka, men arrangemanget gagnade även USA, eftersom man fick allierade som var trogna i vått och torrt.
Tack vare sin historiska roll som ledare för Den fria världens är det alltjämt självklart att USA:s president företräder väst i överläggningar med Rysslands eller Kinas ledare. Och det är tack vare den historiska transatlantiska alliansen som Trump kunde förkunna att det bara var han som kunde förhandla med Putin om en fred i Ukraina.
Att Tysklands Friedrich Merz, Frankrikes Emmanuel Macron, Storbritanniens Kier Starmer, Italiens Giorgia Meloni, Natos Mark Rutte och EU:s Ursula von der Leyen (samt Finlands Alexander Stubb som upprättat band med Trump genom att spela golf med honom) under måndagen gemensamt avreste till Washington som Europas kollektiva företrädare är naturligtvis för att stödja den Zelensky som förnedrades så brutalt under sitt förra besök i Vita huset. De europeiska ledarna kommer alldeles säkert att åter erbjuda sin hjälp i, och efter, eventuella kommande fredsförhandlingar. Men de reser också till Washington för att Europas länder inte kan vara säkra på att Trump kommer att stå för den transatlantiska alliansens intressen nästa gång han träffar Putin, trots att den storligen gagnar också USA.
När Trump klagar på att andra Natoländerna lägger för lite pengar på militären stämmer det visserligen, men att stärka Nato militärt har aldrig varit hans egentliga mål. Presidentens mål är i stället America First, och i USA:s intresse ligger, enligt Trump, att minska sitt eget engagemang i en allians där man tycker de allierade gör för lite. Toppmötena med Putin och Xi Jinping kommer att fortsätta, men det vore naivt att tro att Trump där kommer att framföra någon allmänt västvänlig linje. I stället kan han mycket väl förhandla till USA:s fördel och Europas nackdel.
Den fråga vi européer måste ställa oss är vilken organisation eller vilket land som är bäst lämpat att överta USA:s ledarroll när det gäller vår egen säkerhet. För i en värld med ett mindre aktivt USA behöver Europa utan tvekan en ny ledare. Inom Nato är frågan vilket land som kan överta USA:s funktion som orkesterdirigent och se till att alla medlemmarna samarbetar och uppfyller sina respektive roller. Alliansens syfte var ju enligt Hastings Ismay, dess förste generalsekreterare, att ”hålla USA inne, hålla nere Tyskland, hålla Ryssland ute”. Och vilket land ska föra västs talan i andra frågor än de försvars- och säkerhetspolitiska? Att lägga mer pengar på försvaret är bara det första steget i denna nya värld.
Fotnot: Skribenten är försvars- och säkerhetsexpert vid American Enterprise Institute i Washington DC.
***
