Fängelser heta på marknaden

»Den ena handen vet vad den andra gör«, sjöng proggklassikerna Blå Tåget, i låten som handlade om att staten och kapitalet satt i samma båt.

Pressade myndighetschefer i rättsväsendet kan nog ibland undra om den ena handen inte vet vad den andra gör. Kriminalvården gick in i 2019 med ett underskott på 560 miljoner kronor. Med allt fler intagna på anstalter och häkten ökade också hyreskostnaderna för de fastigheter som de använder, under 2018 kostade de nära 1,5 miljarder kronor i »hyra«.

Men om de gluttar i verksamhetsberättelsen för statens bolag som kom nyligen kan de se att deras huvudsakliga hyresvärd, statliga Specialfastigheter, under samma år pytsade in 555 miljoner till staten i ägarutdelning. Och att rörelsemarginalen låg på 137,3 procent.

Totalt betalade de tre statliga fastighetsbolagen – Specialfastigheter, som hyr ut till Kriminalvården, domstolar, försvaret och polisen; Akademiska Hus, som hyr ut till universitet och högskolor; och Jernhusen, som äger stationshus – in 2,9 miljarder till staten i utdelning.

Men att rörelsemarginalen är hög är inte ovanligt för fastighetsbolag, menar Specialfastigheters vice vd och finansdirektör Kristina Ferenius:

– Vi följer samma regelverk som noterade bolag och tar upp värdet av våra fastigheter till verkligt, inte bokfört, värde. Förra året ökade det orealiserade värdet på våra fastigheter med 1,4 miljarder och då påverkar det också resultatet, säger hon.

Fast kvar blir ett nettoresultat på ungefär lika mycket: 1,4 miljarder kronor.

– Vi ska agera på affärsmässiga grunder och har lönsamhetsmål från våra ägare, staten. Jämfört med konkurrenter bygger vi upp en stark kunskap om fastigheter med hög säkerhetsnivå och de krav det ställer, säger Kristina Ferenius.

Men om Kriminalvården tycker att det är för dyrt att hyra Hall eller Kumla har de väl svårt att hitta alternativa lokaler?

– Då får man i så fall utgå från att något annat bolag bygger nytt någonstans. Men blir det mest effektivt för staten?

– Men intresset för samhällsfastigheter är jättestort i dag. Inte minst är många pensionsfonder intresserade av att placera i samhällsfastigheter där motpartsrisken är låg och avtalen långa, fortsätter hon.

Riskerar man ändå inte en rundgång – statliga myndigheters kostnader ökar när ni samtidigt ska leverera utdelning till staten?

– Vi ska hjälpa till att minska statens kostnader. Att vi är effektiva och hållbara förvaltare av statliga fastigheter ska bidra till det. Vi har också arbete i gång för att skapa typhus för Kriminalvården och Statens institutionsstyrelse som ska sänka kostnaderna och minska byggtider.

– Sedan kan man fråga sig om man vill att utländska pensionsplacerare ska äga svenska kriminalvårdsanstalter. Fast det är mer en privat fundering, säger Kristina Ferenius.

Privata fängelser finns inte i Sverige. Men privata fängelsebyggnader finns. På Västerviksanstalten ägs byggnaden av ett lokalt fastighetsbolag. Intea, som ägs av stora pensionsfonder, äger Garnisonen i Linköping liksom nya lokalerna för Nationellt forensiskt centrum. Hemsö (där Tredje AP-fonden är huvudägare) är fastighetsägaren bakom det polishus som nu byggs i Rinkeby.

Kriminalvårdsanstalten Salberga i Sala med plats för 248 intagna ägs av Skandrenting, i sin tur ägt av Erik Selin Fastighets AB. I hans företagsbygge ingår även Balder, och Selin räknas till en av de största spelarna i fastighetsbranschen. Skandrenting har också fastigheter som härbärgerar polishusen i Halmstad, Karlstad och Växjö.