Hamas sista hopp står till väst
Terrororganisationen är svårt trängd men kan komma att räddas av omvärldens stöd till palestinierna.
Nyligen meddelade först Frankrikes president Emmanuel Macron och sedan Storbritanniens premiärminister Keir Starmer att de tänker erkänna Palestina som stat vid FN:s möte i september. Det har över 140 nationera redan gjort, men dessa båda länder är politiska tungviktare och permanenta medlemmar av FN:s säkerhetsråd.
Den palestinska myndighetens president, Mahmoud Abbas, var snabbt ute och tackade Paris och London. Det gjorde också Basem Naim, tidigare hälsovårdsminister för Hamas i Gaza och fortfarande högt uppsatt inom rörelsen. Han uttryckte sitt gillande över beslutet: ”Internationellt stöd för palestinskt självbestämmande visar att vi rör oss i rätt riktning”, sade han och fortsatte, med referens till det pågående kriget, ”en tid kommer då de som spelade en roll i denna ärofyllda berättelse kommer att vara stolta”.
Varken Macron eller Starmer stödjer Hamas och båda två har understrukit att ett framtida Palestina inte kan ha något utrymme för terrororganisationen. Men genom att erkänna staten per dekret så att säga utan att Hamas har släppt den återstående israeliska gisslan eller genom att ställa andra krav på Hamas – som ju utlöste kriget genom sin terrorattack den 7 oktober 2023 – har man givit rörelsen en viktig seger, och detta i ett kritiskt läge.
Hamas har fortfarande viss kontroll över delar av Gaza och även om organisationen har förlorat sin förmåga att utföra större militära operationer, kan de fortfarande utföra mindre angrepp på Israels försvarsmakt, IDF.
Och framför allt fortsätter Hamas att terrorisera den egna befolkningen och hotar med repressalier mot de som samarbetar med andra än Hamas. Särskilt sedan i maj har Hamas visat att man effektivt kan försvåra distribution av nödhjälp till Gazas invånare genom ständiga angrepp både mot FN och mot Gaza Humanitarian Foundation, den USA-stödda organisation som har satts upp för att distribuera hjälp till området.
Av de cirka 20 000 till 25 000 man Hamas hade under vapen i oktober 2023 har drygt 17 000 dödats och hela ledarskapet har slagits ut. Beslutsfattandet har därför övergått till lägre kadrer. Eftersom IDF varken har manskap eller vilja att ta kontroll över hela Gaza, har man koncentrerat sig på vissa delar.
Den pågående offensiven syftar till att slå ut de sista av Hamas bataljoner. Dessa har ingen större operativ förmåga, men kan utföra angrepp mot IDF från tunnlar och husruiner. De kan därmed orsaka skador, men knappast hindra IDF från att utföra sina operationer.
De förhandlingar om en vapenvila som pågår har som bekant inte lett fram till något genombrott än. Det finns flera orsaker till det. Ett är att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu – som nu leder en minoritetsregering – har vägrat att ens börja tala om en plan för Gaza efter Hamas. Det är också den aspekt som fått störst utrymme i internationell press.
Men lika viktigt är att Hamas knappast är intresserat av ett eldupphör som inte inbegriper att IDF helt lämnar Gaza och således lämnar Hamas ifred. Förhandlarna från Qatar, Egypten och (ibland) USA måste dessutom gå via Hamas ledarskap i exil, som enkelt kan skylla alla fördröjningar på att det är svårt att nå ledarskapet inne i Gaza.
Här finns en nyckelfaktor. Den gisslan som finns kvar – omkring 50 personer varav de flesta är döda – är Hamas sista kort och de har inga planer på att lämna ifrån sig den fördel det innebär.
Här har de franska och brittiska löftena om att erkänna Palestina kommit att spela Hamas rätt i händerna. Genom att ge sådana löften utan att kräva något från Hamas, är ett troligt scenario att Hamas fortsätter att dra ut på förhandlingarna till efter FN-mötet nästa månad.
Både Macron och Starmer har försvarat sina initiativ med att ett erkännande kan påskynda en fredlig tvåstatslösning. Men en sådan intresserar inte Hamas eftersom organisationens mål är att förgöra Israel. När då dessa båda länder (och möjligen fler som Kanada) erkänner Palestina i september, har de också gjort sig av med den enda påtryckningsmöjlighet gentemot palestinierna de haft. De kunde ha villkorat ett erkännande med att Hamas måste lägga ner vapen och släppa gisslan, men det skedde inte, så för Hamas finns anledning att fortsätta att förhala.
Den israeliska kritiken mot Macron och Starmer, som inte enbart kommer från den styrande koalitionen, går ut på att ett erkännande utan villkor belönar Hamas våld och inte bidrar alls till någon fredlig lösning, ens på sikt. En sådan, menar Israel, kan bara uppnås genom ömsesidiga förhandlingar mellan parter som vill ha en uppgörelse, och det vill inte Hamas. Deras policy om att utplåna Israel ligger fast.
Här har Hamas också hjälp av den rådande nöden i Gaza. I rapportering och utspel från internationella aktörer, läggs i princip all skuld för situationen på Israel.
Starmers uttalande innehöll till exempel krav på att Israel måste lösa situationen med svälten i Gaza, utan att nämna Hamas ansvar. Det gäller även förlustsiffrorna i kriget, där internationell media, med något enstaka undantag citerar The Gaza Ministry of Health (MoH), som är lika med Hamas. Kriget om den allmänna världsopinionen har Hamas redan vunnit.
De siffror som MoH presenterar gör ingen åtskillnad på kombattanter och icke-kombattanter, enligt en genomgång från The Henry Jackson Society (HJS) i april. De har dessutom konsekvent manipulerat siffrorna så att andelen kvinnor och barn överdrivits, bland annat genom att lista kvinnor som män och vuxna som barn, enligt Times of Israel (3 maj).
Ett annat knep är att räkna naturligt döda som krigsoffer. Detta gynnar naturligtvis Hamas som via sitt hälsoministerium kan sprida ut siffror som, även om de ibland är numeriskt korrekta, sammantaget är så manipulerade att de ger en snedvriden bild av verkligheten.
I de undersökningar som refereras till ovan gick den från HJS igenom 1378 artiklar från åtta västerländska engelskspråkiga nyhetsmedia (New York Times, Washington Post, The Guardian, CNN, BBC, Reuters, Associated Press, och Australian ABC).
Undersökningen visade till exempel att 98 procent av artiklarna citerade MoH medan endast 5 procent citerade israeliska officiella siffror. 84 procent skilde inte mellan kombattanter och icke-kombattanter och bara 3 procent av artiklarna nämnde förlustsiffror för kombattanter.
Färre än 1 av 50 (cirka 2 procent) nämnde att MoH:s siffror var overifierade. Studierna visade att den grupp som proportionellt haft flest förluster är män mellan 15 och 45, det vill säga män i vapenför ålder.
Undersökningarna visade också att Hamas påstående att kvinnor och barn utgör 70 procent av dödsoffren är falskt, och då har granskarna ändå använt MoH:s egna siffror.
Det går vidare att utläsa att IDF tydligt anstränger sig för att undvika förluster bland civila. Detta understryks också av de många varningar (via till exempel sms och flygblad) som gått ut till Gazas befolkning inför kommande flygangrepp samt uppmaningar att evakuera områden som blir föremål för offensiva stridsåtgärder.
Det är i detta sammanhang viktigt att klargöra att inget av det ovanstående ursäktar övergrepp och brott mot krigets lagar som IDF kan ha gjort sig skyldigt till. Men det är lika viktigt att ha hela bilden klar för sig vid en analys.
Det är rimligt att tro att Hamas framtida överlevnad till stor del hänger på den rapportering som media i väst förmedlar och de politiska konsekvenser detta kan få. Den militära pressen från Israel, motståndet mot Hamas från civila inne i Gaza samt även omkringliggande arabländers fördömanden av terrororganisationen har trängt in Hamas i ett hörn.
Det vore onekligen en bitter ironi om rörelsen räddas av samma länder som sagt sig vilja arbeta för en fredlig tvåstatslösning. Alltså en lösning som Hamas konsekvent har motsatt sig.
Skribenten är forskare med inriktning på terrorism & Mellanöstern, Research Associate vid Wilfried Martens Center for European Studies i Bryssel samt Senior Analyst vid The European Foundation for Democracy i Bryssel.
***
Läs även: Hunger, svält, sjukdom eller propaganda
Läs även: Krigets klintbergare och massvält i Gaza
Nyligen meddelade först Frankrikes president Emmanuel Macron och sedan Storbritanniens premiärminister Keir Starmer att de tänker erkänna Palestina som stat vid FN:s möte i september. Det har över 140 nationera redan gjort, men dessa båda länder är politiska tungviktare och permanenta medlemmar av FN:s säkerhetsråd.
Den palestinska myndighetens president, Mahmoud Abbas, var snabbt ute och tackade Paris och London. Det gjorde också Basem Naim, tidigare hälsovårdsminister för Hamas i Gaza och fortfarande högt uppsatt inom rörelsen. Han uttryckte sitt gillande över beslutet: ”Internationellt stöd för palestinskt självbestämmande visar att vi rör oss i rätt riktning”, sade han och fortsatte, med referens till det pågående kriget, ”en tid kommer då de som spelade en roll i denna ärofyllda berättelse kommer att vara stolta”.
Varken Macron eller Starmer stödjer Hamas och båda två har understrukit att ett framtida Palestina inte kan ha något utrymme för terrororganisationen. Men genom att erkänna staten per dekret så att säga utan att Hamas har släppt den återstående israeliska gisslan eller genom att ställa andra krav på Hamas – som ju utlöste kriget genom sin terrorattack den 7 oktober 2023 – har man givit rörelsen en viktig seger, och detta i ett kritiskt läge.
Hamas har fortfarande viss kontroll över delar av Gaza och även om organisationen har förlorat sin förmåga att utföra större militära operationer, kan de fortfarande utföra mindre angrepp på Israels försvarsmakt, IDF.
Och framför allt fortsätter Hamas att terrorisera den egna befolkningen och hotar med repressalier mot de som samarbetar med andra än Hamas. Särskilt sedan i maj har Hamas visat att man effektivt kan försvåra distribution av nödhjälp till Gazas invånare genom ständiga angrepp både mot FN och mot Gaza Humanitarian Foundation, den USA-stödda organisation som har satts upp för att distribuera hjälp till området.
Av de cirka 20 000 till 25 000 man Hamas hade under vapen i oktober 2023 har drygt 17 000 dödats och hela ledarskapet har slagits ut. Beslutsfattandet har därför övergått till lägre kadrer. Eftersom IDF varken har manskap eller vilja att ta kontroll över hela Gaza, har man koncentrerat sig på vissa delar.
Den pågående offensiven syftar till att slå ut de sista av Hamas bataljoner. Dessa har ingen större operativ förmåga, men kan utföra angrepp mot IDF från tunnlar och husruiner. De kan därmed orsaka skador, men knappast hindra IDF från att utföra sina operationer.
De förhandlingar om en vapenvila som pågår har som bekant inte lett fram till något genombrott än. Det finns flera orsaker till det. Ett är att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu – som nu leder en minoritetsregering – har vägrat att ens börja tala om en plan för Gaza efter Hamas. Det är också den aspekt som fått störst utrymme i internationell press.
Men lika viktigt är att Hamas knappast är intresserat av ett eldupphör som inte inbegriper att IDF helt lämnar Gaza och således lämnar Hamas ifred. Förhandlarna från Qatar, Egypten och (ibland) USA måste dessutom gå via Hamas ledarskap i exil, som enkelt kan skylla alla fördröjningar på att det är svårt att nå ledarskapet inne i Gaza.
Här finns en nyckelfaktor. Den gisslan som finns kvar – omkring 50 personer varav de flesta är döda – är Hamas sista kort och de har inga planer på att lämna ifrån sig den fördel det innebär.
Här har de franska och brittiska löftena om att erkänna Palestina kommit att spela Hamas rätt i händerna. Genom att ge sådana löften utan att kräva något från Hamas, är ett troligt scenario att Hamas fortsätter att dra ut på förhandlingarna till efter FN-mötet nästa månad.
Både Macron och Starmer har försvarat sina initiativ med att ett erkännande kan påskynda en fredlig tvåstatslösning. Men en sådan intresserar inte Hamas eftersom organisationens mål är att förgöra Israel. När då dessa båda länder (och möjligen fler som Kanada) erkänner Palestina i september, har de också gjort sig av med den enda påtryckningsmöjlighet gentemot palestinierna de haft. De kunde ha villkorat ett erkännande med att Hamas måste lägga ner vapen och släppa gisslan, men det skedde inte, så för Hamas finns anledning att fortsätta att förhala.
Den israeliska kritiken mot Macron och Starmer, som inte enbart kommer från den styrande koalitionen, går ut på att ett erkännande utan villkor belönar Hamas våld och inte bidrar alls till någon fredlig lösning, ens på sikt. En sådan, menar Israel, kan bara uppnås genom ömsesidiga förhandlingar mellan parter som vill ha en uppgörelse, och det vill inte Hamas. Deras policy om att utplåna Israel ligger fast.
Här har Hamas också hjälp av den rådande nöden i Gaza. I rapportering och utspel från internationella aktörer, läggs i princip all skuld för situationen på Israel.
Starmers uttalande innehöll till exempel krav på att Israel måste lösa situationen med svälten i Gaza, utan att nämna Hamas ansvar. Det gäller även förlustsiffrorna i kriget, där internationell media, med något enstaka undantag citerar The Gaza Ministry of Health (MoH), som är lika med Hamas. Kriget om den allmänna världsopinionen har Hamas redan vunnit.
De siffror som MoH presenterar gör ingen åtskillnad på kombattanter och icke-kombattanter, enligt en genomgång från The Henry Jackson Society (HJS) i april. De har dessutom konsekvent manipulerat siffrorna så att andelen kvinnor och barn överdrivits, bland annat genom att lista kvinnor som män och vuxna som barn, enligt Times of Israel (3 maj).
Ett annat knep är att räkna naturligt döda som krigsoffer. Detta gynnar naturligtvis Hamas som via sitt hälsoministerium kan sprida ut siffror som, även om de ibland är numeriskt korrekta, sammantaget är så manipulerade att de ger en snedvriden bild av verkligheten.
I de undersökningar som refereras till ovan gick den från HJS igenom 1378 artiklar från åtta västerländska engelskspråkiga nyhetsmedia (New York Times, Washington Post, The Guardian, CNN, BBC, Reuters, Associated Press, och Australian ABC).
Undersökningen visade till exempel att 98 procent av artiklarna citerade MoH medan endast 5 procent citerade israeliska officiella siffror. 84 procent skilde inte mellan kombattanter och icke-kombattanter och bara 3 procent av artiklarna nämnde förlustsiffror för kombattanter.
Färre än 1 av 50 (cirka 2 procent) nämnde att MoH:s siffror var overifierade. Studierna visade att den grupp som proportionellt haft flest förluster är män mellan 15 och 45, det vill säga män i vapenför ålder.
Undersökningarna visade också att Hamas påstående att kvinnor och barn utgör 70 procent av dödsoffren är falskt, och då har granskarna ändå använt MoH:s egna siffror.
Det går vidare att utläsa att IDF tydligt anstränger sig för att undvika förluster bland civila. Detta understryks också av de många varningar (via till exempel sms och flygblad) som gått ut till Gazas befolkning inför kommande flygangrepp samt uppmaningar att evakuera områden som blir föremål för offensiva stridsåtgärder.
Det är i detta sammanhang viktigt att klargöra att inget av det ovanstående ursäktar övergrepp och brott mot krigets lagar som IDF kan ha gjort sig skyldigt till. Men det är lika viktigt att ha hela bilden klar för sig vid en analys.
Det är rimligt att tro att Hamas framtida överlevnad till stor del hänger på den rapportering som media i väst förmedlar och de politiska konsekvenser detta kan få. Den militära pressen från Israel, motståndet mot Hamas från civila inne i Gaza samt även omkringliggande arabländers fördömanden av terrororganisationen har trängt in Hamas i ett hörn.
Det vore onekligen en bitter ironi om rörelsen räddas av samma länder som sagt sig vilja arbeta för en fredlig tvåstatslösning. Alltså en lösning som Hamas konsekvent har motsatt sig.
Skribenten är forskare med inriktning på terrorism & Mellanöstern, Research Associate vid Wilfried Martens Center for European Studies i Bryssel samt Senior Analyst vid The European Foundation for Democracy i Bryssel.
***
Läs även: Hunger, svält, sjukdom eller propaganda
Läs även: Krigets klintbergare och massvält i Gaza
