Hård forskarkritik mot Brå efter rapport om ungdomsbrottslighet

Rubrikerna om att brottsligheten kryper ner i åldrarna har kommit slag i slag de senaste åren, som när en 17-åring sköt ihjäl 39-årige Mikael inför ögonen på hans son förra våren. Och de blir allt yngre – en 13-åring blev stoppad med kalasjnikov i höstas på väg till morduppdrag i Malmö.

Statistik som Fokus begärde ut från Åklagarmyndigheten tidigare i år visar en dramatisk utveckling. Där framkom att det för tio år sedan fanns 20 misstänkta i mordutredningar där den misstänkte var under 18 år. Förra året hade siffran stigit till 515, det vill säga en tjugofemdubbling. Extra anmärkningsvärd är ökningen bland de allra yngsta. Förra året var det 120 som var 14 år eller yngre. Året dessförinnan var de 46 och ytterligare ett år innan var de 21.

Strax före midsommar släppte Brå en rapport, på regeringens begäran, som bekräftar bilden. Sedan 2015 har antalet brottsmisstänkta barn som är 14 år eller yngre fördubblats, med en markant ökning de senaste tre åren. Den senaste noteringen är 34 000 barn.

Men rapporten får både ris och ros. Ardavan Khoshnood, docent i kriminologi, specialistläkare i akutsjukvård och verksam vid Lunds universitet har länge forskat om våldsbrott, gängkriminalitet och migrationens koppling – och menar att Brå:s analys är både ytlig och ängslig.

– Rapporten ger en bra deskriptiv överblick, men faller platt när det kommer till analys, säger han.

Vi ska återkomma till Khoshnoods omdöme. Men först något om den deskriptiva överblick som han hänvisar till och ser fördelar med.

När Brå går igenom drygt 400 LUL-utredningar (Lagen om unga lagöverträdare) framkommer att många barn är väl inskolade i ett kriminellt mönster redan vid tolv års ålder. En fjärdedel av pojkarna i materialet har tydliga kopplingar till kriminella nätverk. Många har tillgång till vapen, flera har begått rån, och i vissa fall har barn tvingats hota eller misshandla andra barn.

Ett annat tydligt mönster är att de allra flesta barnen var kända av socialtjänsten långt före brottet. I nio fall av tio har det redan funnits orosanmälningar, insatser, eller familjeproblem som socialtjänst eller skola identifierat – men som trots detta inte förhindrat att barnet begått ett grovt brott.

Ett av de mest iögonfallande resultaten är den kraftiga överrepresentation av brottsmisstänkta barn som har utrikes bakgrund. Det är närmare tre gånger så vanligt att man fötts i Sverige med utrikesfödda föräldrar jämfört med andra LUL-utredda pojkar. Det är här bristerna visas i rapporten enligt Khoshnood.

– Man redovisar att en stor andel av barnen har utrikes bakgrund, men undviker noggrant att diskutera vad det kan bero på, säger han.

Khoshnood hänvisar till egen forskning som visar att vissa grupper är kraftigt överrepresenterade i specifika brott – och att detta aldrig lyfts i rapporten.

– I vår studie om dödligt våld visade vi att 43 procent av de misstänkta hade invandrarbakgrund. Sådan fakta måste få vara en del av analysen, annars förlorar rapporten sitt värde.

Men Brå-rapporten redovisar inte uppgifter om barnens födelseland eller föräldrarnas ursprung och därmed innehåller rapporten inte heller några analyser av eventuella kulturella eller etniska mönster, vilket enligt Khoshnood kan ha betydelse exempelvis när det gäller våldsbenägenhet.

Det är inte bara Khoshnoods forsknings som pekar på denna överrepresentation. Sociologiforskarna Carina Mood, Jan O. Jonsson och Georg Treuter skriver i sin bok Integration bland unga från 2022 bland annat om 14-åringar med utländsk bakgrund att de ”har en högre acceptans för våld, och särskilt stor, i relativ bemärkelse, är skillnaden när det gäller inställning till våld i mindre allvarliga situationer, det vill säga om man blir utsatt för förolämpningar respektive om någon talar illa om ens familj”. De skriver vidare att det är ”tydligt att pojkar med bakgrund i länder i Mellanöstern eller Afrika generellt sett har den största acceptansen för våld.”

Något som Brå däremot lyfter fram i rapporten är maskulinitetsnormer – i synnerhet med anledning av de ökande sexualbrotten bland de brottsmisstänkta barnen. I sina förslag till åtgärder pekar myndigheten på att maskulinitetsnormer är ett centralt problem och landar i att ett jämställdhetsperspektiv bör integreras i det brottsförebyggande arbetet. Bland annat ”satsningar på utbildning och specifika program för barn som centreras kring könsnormer” i syfte att motverka destruktiva ideal kring manlighet.

Khoshnood menar att de även här borde ta hänsyn till varför dessa normer uppstår och var de kommer från – samt att Brås förslag att komma till rätta med dem är diffusa.

– I en studie vi gjorde om sexualbrott visade det sig att andelen dömda med invandrarbakgrund var hela 63 procent. Det är en dramatisk överrepresentation. Om barn växer upp i parallellsamhällen med patriarkal kvinnosyn och våld ses som ett legitimt svar på hederskränkningar, då spelar det mindre roll vad en lärare säger till barnen efter en kurs om destruktiva manlighetsnormer. Det är värderingarna hemma och i det omgivande samhället som formar dem mest, säger Khoshnood.

Ett faktum som förefaller svårt att förklara med maskulinitetsnormer är att andelen flickor som begår grova brott ökar. Under större delen av perioden 2015–2023 har flickornas andel legat på mellan 20 och 25 procent men de senaste åren har den ökat till cirka 30 procent. Sett över hela perioden har brottsmisstankarna mot flickor ökat mer (166 procent) än brottsmisstankar mot pojkar (92 procent).

Fokus bad Brå-rapportens författare om en fördjupande intervju men nekades en sådan med hänvisning till semestertider. I stället besvarades frågor skriftligen via en pressekreterare.

På frågan varför Brå inte går in på varför barn med utländsk bakgrund är så överrepresenterade i statistiken lyder svaret: ”Det ingick inte i det specifika regeringsuppdraget att analysera just det.” Och på frågan varför Brå inte har analyserat klanbaserad lojalitet eller hederskultur skriver de: ”Dessa saker har inte ingått i just den här studiens frågeställningar.”

Brå avfärdar även att den maskulinitetsnorm de hänvisar till skulle ha kulturell förankring. I svaret skriver Brå: ”I rapporten lyfter vi inte maskulinitetsnormer överlag som ett problem, utan vissa typer av destruktiva maskulinitetsnormer”. Dessa, menar de, är ”generella för vissa kriminella eller gängmiljöer” och inte kopplade till ”individernas inrikes eller utrikes bakgrund”.

Ardavan Khoshnood pekar på ytterligare en detalj i rapporten han finner intressant: Att nio av tio av de misstänkta barnen redan är kända av socialtjänsten – men att samhällets insatser ändå inte verkar bita på dem.

– Det visar på ett systemfel. Om nästan alla dessa barn redan var under socialtjänstens radar, varför har då inte insatserna haft effekt? Det är frågor Brå inte ens försöker besvara, säger Koshnood som också är också kritisk till att rapporten vid sidan om ”maskulinitetsnormer” nästan uteslutande lutar sig mot socioekonomiska förklaringar.

Khoshnood hänvisar till en rapport som Brå själva publicerade för ett par år sedan som kom fram till att socioekonomiska faktorer är otillräckligt som förklaringsmodell till brottslighet. ”Det går inte att i nämnvärd grad förutsäga vem som kommer att begå brott utifrån kunskap om personers socioekonomiska bakgrund”, skrev de.

– Brå kom själva fram till slutsatsen att socioekonomi har svag koppling till brottsligheten, men fortsätter ändå att hänvisa till detta. De flesta som bor i utsatta områden blir aldrig kriminella. Då måste man våga titta på andra faktorer också, som värderingar, kultur och integration.

– Det är det som är så allvarligt. De är födda här, går i svensk skola, men socialiseras i ett parallellt samhälle där svenska normer inte slår igenom. Då måste man våga ställa frågan: varför har integrationen misslyckats? Och vad är det egentligen för samhällen vi låter växa fram?

Trots sina brister är Brå:s rapport inte utan värde, menar han. Den ger en tydlig översikt över att allt yngre barn dras in i allvarlig brottslighet. Men genom att undvika centrala förklaringsfaktorer och fastna i gamla antaganden om socioekonomi och könsnormer, riskerar Brå att missa målet.

– Det är en intressant och viktig rapport, men den faller på målsnöret. I stället för att gå på djupet i frågor som kultur, integration och socialtjänstens roll, stannar man vid ytan. Brå borde våga analysera hela bilden – även det som kan uppfattas som obekvämt, säger Ardavan Khoshnood.

***

Läs även: Vakna Petra Lundh – barnen blir allt våldsammare

Läs även: Vi måste göra upp med den socioekonomiska samhällslögnen