Irans kärnvapenprogram har likheter med Israels

När israelen Mordechai Vanunu steg in i ankomsthallen på Roms flygplats den 30 september 1986 kände han sig lycklig. Cindy, den vackra kvinnan som han oväntat hade blivit bekant med i London mötte honom med ett glittrande leende. ”Kom”, sa hon, ”vi tar en taxi. Jag vill komma fram fort.” Vanunu längtade också, han ville ha henne i enrum och noterade inte att hon blinkade i samförstånd till en taxichaufför som snabbt slängde upp bildörren. Upptagen med att titta på sin nya flickvän lade han inte heller märke till något speciellt med deras delvis mörklagda hotellrum. Cindy ursäktade sig och avvek en stund.

Då steg tre män från den israeliska spionorganisationen Mossad fram ur dunklet. De brottade ner Mordechai på golvet och injicerade en drog i hans arm. Han slocknade genast och hans 32-åriga liv i frihet var därmed slut.

Från hotellrummet fraktades han som ett paket till ett fartyg som tog honom till Israel. Där ställdes han inför rätta, anklagad för att ha avslöjat statshemligheter. Men på väg till domstolen i en fångtransportbil lyckades han meddela sig med de journalister som trängdes runt poliskortegen. Han pressade ena handen mot sidorutan och på handflatan hade han skrivit: ”Vanunu kidnappades i Rom 30 september 1986”. Han dömdes till 18 års fängelse.

Han hade till en brittisk tidning överlämnat foton och utförliga beskrivningar om Israels arbete med att framställa kärnvapen. Ett större landsförräderi kunde man knappast föreställa sig. Tidningen, The Sunday Times, var inledningsvis skeptisk till Vanunus dokumentation men tillräckligt nyfiken för att bjuda honom till London. Han förhördes av experter på kärnteknologi och snart insåg redaktörerna att de hade ett präktigt scoop serverat på silverfat.

Berättelsen om kärnfysikern Vanunu, som drabbades av ruelse inför sitt arbete på den hemliga forskningsanläggningen i Dimona i södra Israel, kan läsas som en thriller i världsklass. Hans föräldrar var judar från Marocko och om det var det eller andra faktorer som fick Vanunu att känna sig vilsen i Israel är oklart. Den turbulenta tiden i slutet av sjuttiotalet då arbetarsionismen med sin starka vänsterprofil tynade bort och ersattes av mer högerradikal politik företrädd av Menachem Begin och Ariel Sharon, fick den unge forskaren att börja grubbla och efter Israels invasion av Libanon 1982 började Vanunu tvivla på hela det sionistiska projektet. Sedermera konverterade han till kristendomen och vägra tala hebreiska i officiella sammanhang.

Dimona ligger i Negevöknen, nära de bibliska städerna Sodom och Gomorra. Det var Frankrike som hjälpte Israel att bygga kärnreaktorn och den apparatur som krävdes för upparbetning av plutonium. Frankrike var fram till sexdagarskriget 1967 Israels viktigaste allierade innan USA övertog den rollen. Redan flera år tidigare hade president John F. Kennedy – fast besluten att stoppa spridningen av kärnvapen i världen – pressat Israel på besked. Han ni kärnvapen eller inte?

Shimon Peres, då Israels vice premiärminister, blev tagen på sängen av frågan och improviserade fram ett svar som kom att bli Israels kärnvapendoktrin. I sina memoarer skriver han: ”Jag fick tänka kvickt och mitt svar blev: vi kommer inte att bli de första att introducera kärnvapen i Mellanöstern.”

Det var ett slags förnekande, samtidigt som det låg i Israels intresse att låta fientliga arabländer begripa att den israeliska armén förfogade över domedagsvapnet. Den italienske åklagare som utredde kidnappningen av Vanunu har hävdat att avsikten med Mossads djärva operation var att få araberna att förstå att bomben fanns, utan att behöva säga det öppet.

Egypten hade 1978 som första arabland slutit fred med Israel, men den överenskommelsen skulle kunna brytas. Om Egypten visste att en kärnvapenattack kunde bli följden av ett avtalsbrott så skulle det ha en starkt återhållande effekt på egyptiska krigshetsare. Det har exempelvis spekulerats i vad det skulle innebära om Den Höga Dammen som reglerar Nilens flöde nära staden Assuan skulle sprängas. En enorm flodvåg skulle dränka en stor del av landets befolkning, eftersom den stora majoriteten av egyptierna bor i Nildalen.

Vanunus öde har engagerat mängder av människor över hela jorden. Efter frigivningen fortsatte restriktioner att begränsa hans rörelsefrihet. Han ansökte om politisk asyl i ett antal länder, bland andra Sverige, dock utan framgång. Däremot fick han ta emot det svenska Right Livelihood-priset 1987 plus en mängd andra utmärkelser, som exempelvis The LennonOno Grant for Peace. Han blev även hedersdoktor i norska Tromsö.

Han skrev ett ampert brev till den norska Nobelkommittén och förklarade att han aldrig skulle godta en nominering till Nobels fredspris, om en sådan skulle bli aktuell. Förklaringen till det var att Shimon Peres hade fått priset tillsammans med Yitzhak Rabin och Yassir Arafat 1994, och Vanunu höll Peres personligen ansvarig för det lidande han hade fått utstå i sitt liv.

Forskningscentret nära Dimona där Vanunu arbetade bär numera Shimon Peres namn och har en lång historia som i mångt och mycket leder tankarna till Irans kärnvapenprogram. Det började byggas 1958 och en tungvattenreaktor var i drift några år senare. Den officiella kommunikationen om verksamheten handlade bara om civil forskning, men människor som kunde branschen anade tidigt att Israel framställde en bomb där.

Allt omgärdades dock av stort hemlighetsmakeri och Israel vägrade skriva på det internationella icke-spridningsavtalet om kärnvapen. När USA:s underrättelsetjänst CIA redan på 1960-talet förstod vad som pågick, krävde det internationella atomenergiorganet IAEA att få inspektera anläggningen vid Dimona. Israel vägrade och meddelade att endast amerikanska inspektörer var välkomna, och först efter att ha annonserat sin ankomst i förväg. Det gjorde det möjligt för de israeliska teknikerna att gömma komprometterande material och dölja delar av anläggningen. Efter några år gav de amerikanska inspektörerna upp.

Reaktorn i Dimona börjar nu närma sig pensionsåldern. Redan 2012 beslutade det israeliska kärnenergiorganet att stänga den tillfälligt på grund av det hårdnande säkerhetsläget. Dimona ligger inte så värst långt från Gaza, och Hamas har vid flera tillfällen riktat raketer mot forskningscentret. I april 2021 landade en raket avlossad från Syrien i närheten, och huthimilisen i Jemen som till och från beskjuter Israel skulle sannolikt kunna pricka reaktorn. Trots dessa hot pågår, enligt satellitbilder, en expansion av anläggningen. Hemlighetsmakeriet är fortsatt högt och stränga restriktioner råder för trafik både på marken och i luften nära platsen.

Att Israel förfogar över kärnvapen är i dag en etablerad sanning. Det innebär bland annat att landet är bättre lämpat än något annat att förstå Irans agerande. När välvilliga bedömare i omvärlden har trott på Irans försäkringar om att dess kärnforskning bara handlar om fredligt civilt bruk av atomenergi, vet Israel utifrån egen erfarenhet att sanningen är en annan. Allt det Iran gör i sin kärnenergiforskning i dag har israelerna själva redan gjort.

Toppbild: Satellitfoto över Shimon Peres Negev Nuclear Research Center i Negev-öknen. Till höger: Mordechai Vanunu.

***

Läs även: Är detta Netanyahus sista strid?

Läs även: Därför blir det inte fred i Syrien