Israels framgångar minskar risken för storkrig
Chansen till långsiktig fred i Mellanöstern kan vara bättre nu än någonsin.
Missiler och bunkerbomber flyger åter över Mellanöstern och offren för krig och terror blir ständigt fler. Samtidigt varnas för att kriget mellan Israel och Iran – där nu även USA gripit in - kan bli gnistan som startar ett storkrig. Så kan det förstås bli om allt går galet, men vi bör inte ge upp allt hopp omedelbart. Det finns nämligen några ljuspunkter - vid sidan av tisdagens överenskommelse om vapenvila mellan parterna - att ta fasta på som på sikt kan leda till större stabilitet i regionen, kanske rentav till fred och ökat välstånd.
Ett sådant hoppingivande faktum är att det numera finns flera länder i Mellanöstern som matchar eller till och med överträffar genomsnittlig BNP per capita i Europa (se tabell). Detta relativt nyfunna välstånd ger miljontals människor insikten att det går att prioritera tillväxt, handel, ekonomiska reformer, innovation och global integration framför religiösa eller nationalistiska konflikter. Så medan mullorna i Iran är beroende av att upprätthålla sin teokrati genom sträng religiositet och att måla upp bilden av att djävulska fiender hotar nationen – så möter sådan retorik misstro i flertalet grannländer. Inget av dessa vill dras in i Irans konflikter och inget av dem lär komma till undsättning i Teherans kamp mot Israel och nu också USA.
En av mullornas få kvarvarande bundsförvanter, Ryssland, har bokstavligen inget krut att avvara utan har tvärtom förlitat sig på Irans produktion av drönare och missiler till sitt krig i Ukraina. Irans totala misslyckande med att skydda allierade som terrorganisationerna Hamas och Hizbollah samt diktatorn Assad i Syrien har knäckt Irans "motståndsaxel" och kraftigt försvagat landets förmåga att hota Israel direkt. Efter Israels träffsäkra attacker mot iranska militära mål och USA:s bombningar av landets kärnvapenprogram är framtiden för regimen i Teheran också mer osäker än någonsin. Den pressas därutöver av ett växande inhemskt missnöje och motstånd.
Världens minskade relativa beroende av regionens olja har bidragit till att gulfstaterna proaktivt söker nya samarbeten och näringar för att diversifiera sina ekonomier. De normaliserade relationerna mellan Israel och flera gulfstater ska betraktas i just det ljuset, inte minst de så kallade Abrahamavtalen mellan å ena sidan Israel och å andra sidan Förenade Arabemiraten, Bahrain, Marocko och Sudan. Nyckelspelaren Saudiarabien nosar också på samma eller liknande avtal. Det har spekulerats i att Libanon och Syrien kan hysa liknande intressen i framtiden, nu när Hizbollah respektive Assad är borta. Med närmaste grannarna Egypten och Jordanien har Israel fred sedan länge.
Närmandet mellan gamla arvfiender ska därutöver betraktas i ljuset av att Israel är regionens obestridliga innovationsnav – ett litet land visserligen, men med en världsledande tekniksektor och ett ekosystem inkluderande multinationella företag och internationella investerare. I en tid när länders tillväxt alltmer drivs av storstadsregioner med hög koncentration av teknologiföretag, forskningskompetens och riskkapital så är det också logiskt att det stora och fortsatt växande antalet miljonärer i de facto ”stadsstater” som Dubai, Tel Aviv, Riyadh, Abu Dhabi och Jeddah samarbetar snarare än motverkar varandra. Samt verkar för politisk och juridisk stabilitet så att deras företag kan växa. Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023 var inte minst om ett försök att sabotera just närmandet mellan Israel och gulfstaterna.
Men när Israel nu fått överhanden mot sina fiender ter sig sannolikheten för att konflikten med Iran ska eskalera till ett regionalt storkrig snarast som den lägsta sedan staten Israels grundande 1948. De flesta aktörer i regionen har helt enkelt för mycket att förlora på en omfattande konflikt och regionen som helhet har faktiskt blivit mer pragmatisk och sekulär i sina prioriteringar på senare tid, inte mindre. Snarare är det många som har mycket att vinna på att den i övriga Mellanöstern illa omtyckte iranska regimen faller, så att även 90-miljonerslandet Iran kan påbörja en gynnsam ekonomisk tillväxtresa.
Teherans förmåga till effektiv vedergällning är nu också kraftigt begränsad – en verklighet som tydligt har gett både Tel Aviv och Washington självförtroende att trappa upp konfrontationen. Donald Trump skulle knappast ha vågat riskera att irritera sin MAGA-bas – efter att uttryckligen ha lovat inga nya utländska krig – om inte tillfället serverades på ett silverfat; chansen till ett snabbt, kirurgiskt ingrepp där Teherans svar inte blir mycket mer än någon hjälpligt ansiktsräddande missilattack parat med de vanliga ederna om att sätta världen i brand. Det går att se det som att Trump har gjort en kalkyl som går ut på att knipa åt sig äran for en utveckling som pågått i decennier.
Hormuzsundet då? Visst, högljudda hot och vapenskrammel, men Iran har knappast råd att kapa sin egen ekonomiska livlina under någon längre tid. Inte heller vill landet göra sig ovän andra länder – inklusive Kina – som skulle drabbas hårt om trafiken genom sundet stryps.
Sannolikt lever Irans regim på lånad tid även om den lyckas överleva den omedelbara krisen. Religiös fundamentalism är nämligen inte lätt att få befolkningen att fortsätta tro på när den ser att grannländerna blir stadigt rikare, stabilare och friare samtidigt som landet stannar i relativ fattigdom, konflikter och totalitärt förtryck.
Defaitister som hävdar att det inte finns något hopp om framsteg, även om "den högste ledaren" skulle falla, har lika fel som de som påstår att Ryssland inte kan förändras även om Putin avsätts. Visst kommer andra "hardliners" i så fall försöka ta kontrollen, men från en position av svaghet, inte styrka. Ett splittrat politiskt landskap – som i Irak efter att Saddam Hussein störtades – är betydligt mer sannolikt än ännu en ayatollah eller militärdiktator.
Här är värt att påminna om att även i hårt kontrollerade samhällen är medborgarna i dag mindre isolerade än tidigare. Tack vare digitala nätverk och global kultur är många iranier medvetna om att den officiella propagandan om sämre liv på andra håll i världen inte är sann. Så det iranska folkets befrielse från teokratin är nu mer än en ouppnåelig dröm. Likaså är det fullt realistiskt att tänka sig ett läge då Israel inte längre hotas av grannländer som öppet talar om landets utplåning.
Fotnot: Skribenten är geopolitisk strateg och författare.
***
Läs även: Har ni glömt den iranska regimen?
Missiler och bunkerbomber flyger åter över Mellanöstern och offren för krig och terror blir ständigt fler. Samtidigt varnas för att kriget mellan Israel och Iran – där nu även USA gripit in – kan bli gnistan som startar ett storkrig. Så kan det förstås bli om allt går galet, men vi bör inte ge upp allt hopp omedelbart. Det finns nämligen några ljuspunkter – vid sidan av tisdagens överenskommelse om vapenvila mellan parterna – att ta fasta på som på sikt kan leda till större stabilitet i regionen, kanske rentav till fred och ökat välstånd.
Ett sådant hoppingivande faktum är att det numera finns flera länder i Mellanöstern som matchar eller till och med överträffar genomsnittlig BNP per capita i Europa (se tabell). Detta relativt nyfunna välstånd ger miljontals människor insikten att det går att prioritera tillväxt, handel, ekonomiska reformer, innovation och global integration framför religiösa eller nationalistiska konflikter. Så medan mullorna i Iran är beroende av att upprätthålla sin teokrati genom sträng religiositet och att måla upp bilden av att djävulska fiender hotar nationen – så möter sådan retorik misstro i flertalet grannländer. Inget av dessa vill dras in i Irans konflikter och inget av dem lär komma till undsättning i Teherans kamp mot Israel och nu också USA.
En av mullornas få kvarvarande bundsförvanter, Ryssland, har bokstavligen inget krut att avvara utan har tvärtom förlitat sig på Irans produktion av drönare och missiler till sitt krig i Ukraina. Irans totala misslyckande med att skydda allierade som terrorganisationerna Hamas och Hizbollah samt diktatorn Assad i Syrien har knäckt Irans ”motståndsaxel” och kraftigt försvagat landets förmåga att hota Israel direkt. Efter Israels träffsäkra attacker mot iranska militära mål och USA:s bombningar av landets kärnvapenprogram är framtiden för regimen i Teheran också mer osäker än någonsin. Den pressas därutöver av ett växande inhemskt missnöje och motstånd.
Världens minskade relativa beroende av regionens olja har bidragit till att gulfstaterna proaktivt söker nya samarbeten och näringar för att diversifiera sina ekonomier. De normaliserade relationerna mellan Israel och flera gulfstater ska betraktas i just det ljuset, inte minst de så kallade Abrahamavtalen mellan å ena sidan Israel och å andra sidan Förenade Arabemiraten, Bahrain, Marocko och Sudan. Nyckelspelaren Saudiarabien nosar också på samma eller liknande avtal. Det har spekulerats i att Libanon och Syrien kan hysa liknande intressen i framtiden, nu när Hizbollah respektive Assad är borta. Med närmaste grannarna Egypten och Jordanien har Israel fred sedan länge.
Närmandet mellan gamla arvfiender ska därutöver betraktas i ljuset av att Israel är regionens obestridliga innovationsnav – ett litet land visserligen, men med en världsledande tekniksektor och ett ekosystem inkluderande multinationella företag och internationella investerare. I en tid när länders tillväxt alltmer drivs av storstadsregioner med hög koncentration av teknologiföretag, forskningskompetens och riskkapital så är det också logiskt att det stora och fortsatt växande antalet miljonärer i de facto ”stadsstater” som Dubai, Tel Aviv, Riyadh, Abu Dhabi och Jeddah samarbetar snarare än motverkar varandra. Samt verkar för politisk och juridisk stabilitet så att deras företag kan växa. Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023 var inte minst om ett försök att sabotera just närmandet mellan Israel och gulfstaterna.
Men när Israel nu fått överhanden mot sina fiender ter sig sannolikheten för att konflikten med Iran ska eskalera till ett regionalt storkrig snarast som den lägsta sedan staten Israels grundande 1948. De flesta aktörer i regionen har helt enkelt för mycket att förlora på en omfattande konflikt och regionen som helhet har faktiskt blivit mer pragmatisk och sekulär i sina prioriteringar på senare tid, inte mindre. Snarare är det många som har mycket att vinna på att den i övriga Mellanöstern illa omtyckte iranska regimen faller, så att även 90-miljonerslandet Iran kan påbörja en gynnsam ekonomisk tillväxtresa.
Teherans förmåga till effektiv vedergällning är nu också kraftigt begränsad – en verklighet som tydligt har gett både Tel Aviv och Washington självförtroende att trappa upp konfrontationen. Donald Trump skulle knappast ha vågat riskera att irritera sin MAGA-bas – efter att uttryckligen ha lovat inga nya utländska krig – om inte tillfället serverades på ett silverfat; chansen till ett snabbt, kirurgiskt ingrepp där Teherans svar inte blir mycket mer än någon hjälpligt ansiktsräddande missilattack parat med de vanliga ederna om att sätta världen i brand. Det går att se det som att Trump har gjort en kalkyl som går ut på att knipa åt sig äran for en utveckling som pågått i decennier.
Hormuzsundet då? Visst, högljudda hot och vapenskrammel, men Iran har knappast råd att kapa sin egen ekonomiska livlina under någon längre tid. Inte heller vill landet göra sig ovän andra länder – inklusive Kina – som skulle drabbas hårt om trafiken genom sundet stryps.
Sannolikt lever Irans regim på lånad tid även om den lyckas överleva den omedelbara krisen. Religiös fundamentalism är nämligen inte lätt att få befolkningen att fortsätta tro på när den ser att grannländerna blir stadigt rikare, stabilare och friare samtidigt som landet stannar i relativ fattigdom, konflikter och totalitärt förtryck.
Defaitister som hävdar att det inte finns något hopp om framsteg, även om ”den högste ledaren” skulle falla, har lika fel som de som påstår att Ryssland inte kan förändras även om Putin avsätts. Visst kommer andra ”hardliners” i så fall försöka ta kontrollen, men från en position av svaghet, inte styrka. Ett splittrat politiskt landskap – som i Irak efter att Saddam Hussein störtades – är betydligt mer sannolikt än ännu en ayatollah eller militärdiktator.
Här är värt att påminna om att även i hårt kontrollerade samhällen är medborgarna i dag mindre isolerade än tidigare. Tack vare digitala nätverk och global kultur är många iranier medvetna om att den officiella propagandan om sämre liv på andra håll i världen inte är sann. Så det iranska folkets befrielse från teokratin är nu mer än en ouppnåelig dröm. Likaså är det fullt realistiskt att tänka sig ett läge då Israel inte längre hotas av grannländer som öppet talar om landets utplåning.
Fotnot: Skribenten är geopolitisk strateg och författare.
***
Läs även: Har ni glömt den iranska regimen?
