Kan KD fortsätta att vårda frikyrkosnällheten?

"Frikyrkosnälla". Det är en ledande kristdemokrat som använder uttrycket i ett – mycket snällt – försök till självironi. Vill man formalisera det en aning kan man använda ett annat inarbetat kristdemokratiskt begrepp: ofullkomlighetsprincipen. 

Vi är bara människor. Vi har brister. Vi gör fel. Därför måste man vara beredd att be om förlåtelse, men också att förlåta. 

Det där är ett levande arv inom Kristdemokraterna. Men stämningen har varit tuff de senaste tjugo åren. Det började i ungdomsförbundet. 

Charlie Weimers kom till Kristdemokratiska ungdomsförbundet strax före millennieskiftet, som moderatflykting. Han var inte ensam. Det var rätt ansträngande att ha konservativa drag bland libertarianska ungmoderater. Men det var inte självklart att vara konservativ inom KDU heller. Kristdemokraterna var ett parti som länge undvek att tydligt välja block och ansåg sig stå för en helt egen ideologi. Ungdomsförbundsordföranden under tidigt 2000-tal var nuvarande socialminister Jacob Forssmed. Han drog åt from vänster. 

I korthet kan man säga att ett inbördeskrig utbröt. Det var minst lika oförsonligt som i vilket annat parti som helst. När dammet lagt sig kring 2010 var Weimers KDU-ordförande och Ebba Busch första vice. Sara Skyttedal stod på tur att efterträda på först den ena, sedan den andra posten. 

I ungdomsförbundet var striden avgjord. Men själva partiet, då? 

Inte särskilt många minns det utanför Kristdemokraterna, men för elva år sedan stred partiet öppet om ledarskapet. Göran Hägglund hade redan suttit i åtta år, hade varit socialminister i drygt fem och var ganska nyligen omvald. Inför ett extra riksting satte krypskyttet igång. Till sist uppmanade partiledaren kritikerna att presentera en alternativ kandidat. 

Upp dök Mats Odell. 

Odell hade blivit av med sin ministerpost ett drygt år tidigare och det spelade roll. Men saken gällde mer än så. För begriplighetens skull beskrevs konflikten i pressen som en kamp mellan Hägglunds "förnyare" och Odells "konfessionella". Det var en bristfällig beskrivning. 

Odells stödtrupper, som till sist förlorade omröstningen på rikstinget, var en blandning av troende kärntrupper, försummade kommunalråd och ungdomsförbundet, nu under Aron Modig och Sara Skyttedal. Det fanns, kort sagt, väldigt olika politiska, organisatoriska och personliga motiv bakom utmaningen. Skiljelinjerna var inte raka: Ebba Busch, i egenskap av stjärnkommunalråd i Uppsala stödde Odell. Charlie Weimers, nyblivet kommunalråd i Hammarö, gjorde det inte. 

Visst fanns gamla "konfessionella" bakom Odell, men också bakom Hägglund. Visst ville ungdomsförbundet trycka på för en mer ideologisk, borgerligt konservativ linje, men det var trots allt Göran Hägglund själv som drog in Kristdemokraterna i kulturkriget redan 2009, då han talade om "verklighetens folk". 

Det blev en bitter strid med anklagelser om oegentligheter, en och annan avgång och till sist, i januari 2012, 198 röster för Hägglund mot 88 för Odell. De gamla vännerna Hägglund och Odell delade en påtagligt stel kram och fann nog aldrig riktigt varandra igen.  

Det här är inte bara historisk kuriosa. Det som skedde årsskiftet 2011 – 2012 hänger ihop med vad som sker i dagens kristdemokrati. 

I den spretiga kritiken av Göran Hägglund återkom två saker: att valresultaten ständigt blev sämre – grunden för allt politiskt misstroende – och att partiledningen verkade byta linje var och varannan vecka. Vad stod egentligen partiet för? 

Göran Hägglund lyssnade. Och från 2012 blev Kristdemokraterna politiskt skarpare i kanterna. I praktiken var det ungdomsförbundets mer ideologiska linje som segrade, även i partiet. När Göran Hägglund avgick våren 2015 var det inte hans kronprins, Jacob Forssmed, som tog över. Han fick nöja sig med posten som förste vice. Det var i stället Ebba Busch som valdes med acklamation. Ingen i partiets topp var över 40. 

De som nu ser en politisk strid mellan konservativa ideologer och fromt troende inom Kristdemokraterna, beskriver därför en konflikt som avgjordes för tio år sedan. Inte bara för att en partifalang då besegrade en annan. Det handlar också om de kristdemokratiska väljarna. De efterfrågar ingen vänstersväng, eller vad man vill kalla en återgång till mjukare ståndpunkter. 

Värderingsmässigt har moderata, kristdemokratiska och sverigedemokratiska sympatisörer på senare år krupit allt närmare varandra. Kristdemokraterna går inte bra, men partiet har främst tappat väljare till Moderaterna och Sverigedemokraterna. Då är det inte alldeles lätt att argumentera för att partiets framtid ligger i att backa bort från lag och ordning, reglerad invandring och annat av det slaget. 

Det är något annat som skapar obehag och oro inom Kristdemokraterna. Något som snarare är en fråga om kultur än om politik. 

Det var Ebba Buschs kompromisslösa ton, mer än ärendet i sig, som gjorde hustvisten med den 81-årige Esbjörn Bolin till en pinsamhet i hennes parti. Det var hennes sätt att formulera att polisen borde ha varit tuffare under påskkravallerna, inte själva ståndpunkten, som skapade förstämning bland många partikamrater. Vad gäller valvakeskandalen mellan Johan Ingerö och Sara Skyttedal är det klart att det är pinsamt för kristdemokrater, som fortfarande minns det första rikstinget med dans, att partiets företrädare håller fyllefest. Men det som verkligen får partiets kärntrupper att skruva på sig är partiledarens oförsonliga, rent av hjärtlösa, hantering. 

Johan Ingerö har själv aldrig varit en blyg och överseende viol, men han är trots allt människa. Gäller inte ofullkomlighetsprincipen och förlåtelsen även honom? Partiledaren baktalar honom offentligt gång på gång. 

Något liknande gäller sakpolitiken. Det är inte det att Ebba Busch och kretsen kring henne tycker något som är helt uppåt väggarna. Det är det hårda sättet de säger det på, som stör breda lager av aktiva i partiet. 

Hur talar egentligen en kristdemokrat? Vilka ord är lämpliga? Vilka resonemang ger rätt resonans? 

Det fanns en tid när aktiva kristdemokrater inte behövde ställa sådana frågor. De var insocialiserade i en gemensam värld. De visste att en fungerande predikan måste vara entydig och varm. På somrarna möttes de på campingen i öländska Löttorp, där de badade och samlades i tältsalongen för att sjunga andliga sånger. De visste hur de hörde samman. 

I dag ägs Löttorps Camping av First Camp, "Skandinaviens ledande campingkedja", efter år av konflikter och ekonomiska problem mellan de kristna intressenterna. I caféet serveras öl och vin. Och Kristdemokraterna – oavsett om man talar om väljare eller aktiva – är inte längre en homogen kulturell grupp. 

Kan man fortsätta att vårda frikyrkosnällheten ändå? 

Kristdemokraterna har brottats med frågan i tjugo år. Ebba Busch har inte lyckats avföra den. Hennes efterträdare kommer att ärva den.