Konflikten mellan Indien och Pakistan är långt ifrån löst
Hotet om ett snabbt stegrande krig är kanske avvärjt för den här gången. Men det finns uppenbart terroristgrupper som försöker få till ett krig – och Narendra Modi har lovat att bekämpa dem.
Bild: AP
Pahalgam i Kashmir är högt beläget, med vacker natur och sval luft. Att gå längs Liddarfloden påminner om en vandring i de svenska fjällen, med porlande vatten och ståtliga cederträd som skapar en fridfull stämning. Tillströmningen av turister har ökat ordentligt under senare tid, som en följd av den indiska regeringens ambition att normalisera förhållandena i Kashmir. Men glädjen över detta blev kortvarig. I stället hamnade Pahalgam mitt i ett världspolitiskt drama och riskerar – om inte den vapenvila mellan Indien och Pakistan som ingicks i helgen efterlevs – att gå till historien som platsen där gnistan till ett storkrig mellan två av världens kärnvapenmakter tändes.
Bakom konflikten ligger snart 80 år av fientlighet, i spåren av en forcerad uppdelning av brittiska Indien efter andra världskriget. Och Indiens beskyllningar på senare år om att Pakistan härbärgerar terroristgrupper som angriper Indien är inte tagna ur luften. Vilka som ligger bakom terrorattentatet i Pahalgam härom veckan, då 26 civila indier brutalt massakrerades, kommer kanske aldrig att klarläggas. Dådet ska enligt indiska källor ha utförts av fem män, beväpnade med automatgevär, som frågade efter offrens religion innan de sköt. En terrorgrupp kallad The Resistance Front tog först på sig attentatet, men drog sedan tillbaka medgivandet.
Indiens premiärminister Narendra Modi och hans hindunationalistiska rörelse är framröstad bland annat på löftet att bekämpa islamistisk terrorism. De som planerade attentatet kan knappast ha förväntat sig något annat än en hård vedergällning. I ett tal efter händelsen förklarade Modi att Indien kommer jaga terroristerna ”till världens ände”. Uttalandet är indisk inrikespolitik, där han som folkvald politiker vet att vad han måste säga och göra för att inte framstå som svag.
Liksom vid terrorattentatet 2019 - då en självmordsbombare slog till mot en indisk militärkonvoj i Pulwama i Kashmir - väntade Indien denna gång ungefär två veckor med att slå tillbaka. Föga förvånande tog den indiska försvarsmakten i hårdare nu.
För första gången på flera decennier sträckte sig anfallen utanför de omtvistade områdena i Kashmir och in på erkänt pakistanskt territorium i delstaten Punjab. Indien hävdar att det som besköts var ”terroristinfrastruktur”. Enligt Pakistan dödades över 30 civila och ytterligare ett femtiotal skadades. Förra veckan svarade så Pakistan och därefter följde fortsatta hämndattacker i båda riktningarna med bland annat drönare, robotar och stridsflygplan.
Hotet om ett snabbt stegrande krig
Indien och Pakistan har krigat mot varandra flera gånger tidigare, bland annat 1971 då Bangladesh bröt sig loss från Pakistan och blev ett självständigt land. En skillnad mot tidigare är dock att båda länderna numera har kärnvapen, och Pakistan har därtill uttalat en "förstaslagsprincip”; om Indien invaderar landet anser sig Pakistan ha rätt att använda kärnvapen på sitt eget territorium, för att mota tillbaka indiska trupper. I lördags slöts dock en vapenvila, efter påtryckningar från flera länder. USA:s president Donald Trump tog snabbt åt sig äran, men även länder som Saudiarabien och Turkiet lär ha spelat en roll för att sätta press på Pakistan. Trots anklagelser från båda håll om att den andra sidan bryter mot vapenvilan, tycks den hittills ha efterlevts. Ett gott tecken är att Indien åter har öppnat luckorna i kraftverksdammen i Baglihar, som förser Chenabfloden i Pakistan med vatten. Genom att strypa vattentillförseln kan Indien orsaka Pakistan stor skada.
Indien är den starkare parten i denna konflikt, särskilt ekonomiskt. Landets ekonomi har vuxit snabbt på senare år och är på väg att växa om ekonomiska stormakter som Japan och Tyskland och etablera sig i värdlstoppen efter USA och Kina. Parallellt har Pakistan blivit mer isolerat, vilket inte nödvändigtvis har bidragit till militär avhållsamhet. I Pakistan är det i stor utsträckning militären som styr och det finns starka inslag av nationalism och även islamism i politiken.
Historiskt stod USA på Pakistans sida, medan Indien i många avseenden hade stöd av Sovjetunionen. Efter Berlinmurens fall förändrades mönstren och med tiden har amerikanernas band till Indien stärkts. Modi har en jämförelsevis god relation med Trump, även om dennes hot om 28-procentiga importtullar på indiska varor väckte upprörda känslor i New Delhi. Det väckte också irritation i den indiska huvudstaden när amerikanerna erbjöd sig att medla i konflikten om Kashmir – eftersom Indien anser att Kashmir tillhör Indien.Pakistan har i gengäld fördjupat sina relationer med Kina. Med hjälp av teknologi från Kina och Turkiet har landet kunnat modernisera sin militärmakt, trots en sinande statskassa.
Säkerhetspolitiskt bedriver Modi en balansakt och försöker bygga goda relationer med i princip alla inflytelserika länder, bortsett från grannarna Pakistan och Kina. Detta har varit en framgångsrik strategi, då i stort sett alla betraktar Indien som en viktig framtidsmarknad och potentiell allierad. Tålamodet med indiska snedsteg är därför relativt stort.
Indien spelar också en nyckelroll inom tillväxtländernas organisation Brics och importerar billig olja från Ryssland, men umgås samtidigt med väst och ingår i Quad – ett samarbete med USA, Japan och Australien, USA för att motverka Kinas ökande politiska inflytande i Stillahavsregionen.
Indien betraktar Kina som det stora säkerhetshotet på sikt och rustar sig för att möta detta. Medan Pakistans kärnvapen uppenbart är ämnade för Indien, kan Indiens kärnvapen vid behov nå Pakistan – eller Kina. Så sent som 2020 drabbade Indien och Kina samman i ett omtvistat gränsområde i Himalaya, vilket ledde till att 20 indiska och ett okänt antal kinesiska soldater dödades. Samtidigt har Indien och Kina ett ökat ekonomiskt utbyte, och i det rådande världspolitiska läget tycks den ekonomiska relationen prioriteras. Kina vill ha stabilitet i regionen och ett storkrig mellan Indien och Pakistan framstår i det perspektivet som en mardröm.
Starka externa krafter verkar alltså för att kyla ner konflikten. Men det är också uppenbart att det finns terroristgrupper som försöker få till ett krig. Det kan heller inte uteslutas att Indien utifrån sin nuvarande styrkeposition ser en möjlighet att rejält klippa till Pakistan, för att minska terroristhotet och tillgodose krav från den inhemska opinionen. Hotet om ett snabbt stegrande krig är förhoppningsvis avvärjt för den här gången. Men konflikten består.
Jonas Hellman är rådgivare, författare och aktuell med pocketboken ”Indien är på väg” (Timbro, 2025).
***
Läs även: Vem tror på det gröna stålet?
Läs även: Stora klimatböter hotar Sverige
Pahalgam i Kashmir är högt beläget, med vacker natur och sval luft. Att gå längs Liddarfloden påminner om en vandring i de svenska fjällen, med porlande vatten och ståtliga cederträd som skapar en fridfull stämning. Tillströmningen av turister har ökat ordentligt under senare tid, som en följd av den indiska regeringens ambition att normalisera förhållandena i Kashmir. Men glädjen över detta blev kortvarig. I stället hamnade Pahalgam mitt i ett världspolitiskt drama och riskerar – om inte den vapenvila mellan Indien och Pakistan som ingicks i helgen efterlevs – att gå till historien som platsen där gnistan till ett storkrig mellan två av världens kärnvapenmakter tändes.
Bakom konflikten ligger snart 80 år av fientlighet, i spåren av en forcerad uppdelning av brittiska Indien efter andra världskriget. Och Indiens beskyllningar på senare år om att Pakistan härbärgerar terroristgrupper som angriper Indien är inte tagna ur luften. Vilka som ligger bakom terrorattentatet i Pahalgam härom veckan, då 26 civila indier brutalt massakrerades, kommer kanske aldrig att klarläggas. Dådet ska enligt indiska källor ha utförts av fem män, beväpnade med automatgevär, som frågade efter offrens religion innan de sköt. En terrorgrupp kallad The Resistance Front tog först på sig attentatet, men drog sedan tillbaka medgivandet.
Indiens premiärminister Narendra Modi och hans hindunationalistiska rörelse är framröstad bland annat på löftet att bekämpa islamistisk terrorism. De som planerade attentatet kan knappast ha förväntat sig något annat än en hård vedergällning. I ett tal efter händelsen förklarade Modi att Indien kommer jaga terroristerna ”till världens ände”. Uttalandet är indisk inrikespolitik, där han som folkvald politiker vet att vad han måste säga och göra för att inte framstå som svag.
Liksom vid terrorattentatet 2019 – då en självmordsbombare slog till mot en indisk militärkonvoj i Pulwama i Kashmir – väntade Indien denna gång ungefär två veckor med att slå tillbaka. Föga förvånande tog den indiska försvarsmakten i hårdare nu.
För första gången på flera decennier sträckte sig anfallen utanför de omtvistade områdena i Kashmir och in på erkänt pakistanskt territorium i delstaten Punjab. Indien hävdar att det som besköts var ”terroristinfrastruktur”. Enligt Pakistan dödades över 30 civila och ytterligare ett femtiotal skadades. Förra veckan svarade så Pakistan och därefter följde fortsatta hämndattacker i båda riktningarna med bland annat drönare, robotar och stridsflygplan.
Hotet om ett snabbt stegrande krig
Indien och Pakistan har krigat mot varandra flera gånger tidigare, bland annat 1971 då Bangladesh bröt sig loss från Pakistan och blev ett självständigt land. En skillnad mot tidigare är dock att båda länderna numera har kärnvapen, och Pakistan har därtill uttalat en ”förstaslagsprincip”; om Indien invaderar landet anser sig Pakistan ha rätt att använda kärnvapen på sitt eget territorium, för att mota tillbaka indiska trupper. I lördags slöts dock en vapenvila, efter påtryckningar från flera länder. USA:s president Donald Trump tog snabbt åt sig äran, men även länder som Saudiarabien och Turkiet lär ha spelat en roll för att sätta press på Pakistan. Trots anklagelser från båda håll om att den andra sidan bryter mot vapenvilan, tycks den hittills ha efterlevts. Ett gott tecken är att Indien åter har öppnat luckorna i kraftverksdammen i Baglihar, som förser Chenabfloden i Pakistan med vatten. Genom att strypa vattentillförseln kan Indien orsaka Pakistan stor skada.
Indien är den starkare parten i denna konflikt, särskilt ekonomiskt. Landets ekonomi har vuxit snabbt på senare år och är på väg att växa om ekonomiska stormakter som Japan och Tyskland och etablera sig i värdlstoppen efter USA och Kina. Parallellt har Pakistan blivit mer isolerat, vilket inte nödvändigtvis har bidragit till militär avhållsamhet. I Pakistan är det i stor utsträckning militären som styr och det finns starka inslag av nationalism och även islamism i politiken.
Historiskt stod USA på Pakistans sida, medan Indien i många avseenden hade stöd av Sovjetunionen. Efter Berlinmurens fall förändrades mönstren och med tiden har amerikanernas band till Indien stärkts. Modi har en jämförelsevis god relation med Trump, även om dennes hot om 28-procentiga importtullar på indiska varor väckte upprörda känslor i New Delhi. Det väckte också irritation i den indiska huvudstaden när amerikanerna erbjöd sig att medla i konflikten om Kashmir – eftersom Indien anser att Kashmir tillhör Indien.Pakistan har i gengäld fördjupat sina relationer med Kina. Med hjälp av teknologi från Kina och Turkiet har landet kunnat modernisera sin militärmakt, trots en sinande statskassa.
Säkerhetspolitiskt bedriver Modi en balansakt och försöker bygga goda relationer med i princip alla inflytelserika länder, bortsett från grannarna Pakistan och Kina. Detta har varit en framgångsrik strategi, då i stort sett alla betraktar Indien som en viktig framtidsmarknad och potentiell allierad. Tålamodet med indiska snedsteg är därför relativt stort.
Indien spelar också en nyckelroll inom tillväxtländernas organisation Brics och importerar billig olja från Ryssland, men umgås samtidigt med väst och ingår i Quad – ett samarbete med USA, Japan och Australien, USA för att motverka Kinas ökande politiska inflytande i Stillahavsregionen.
Indien betraktar Kina som det stora säkerhetshotet på sikt och rustar sig för att möta detta. Medan Pakistans kärnvapen uppenbart är ämnade för Indien, kan Indiens kärnvapen vid behov nå Pakistan – eller Kina. Så sent som 2020 drabbade Indien och Kina samman i ett omtvistat gränsområde i Himalaya, vilket ledde till att 20 indiska och ett okänt antal kinesiska soldater dödades. Samtidigt har Indien och Kina ett ökat ekonomiskt utbyte, och i det rådande världspolitiska läget tycks den ekonomiska relationen prioriteras. Kina vill ha stabilitet i regionen och ett storkrig mellan Indien och Pakistan framstår i det perspektivet som en mardröm.
Starka externa krafter verkar alltså för att kyla ner konflikten. Men det är också uppenbart att det finns terroristgrupper som försöker få till ett krig. Det kan heller inte uteslutas att Indien utifrån sin nuvarande styrkeposition ser en möjlighet att rejält klippa till Pakistan, för att minska terroristhotet och tillgodose krav från den inhemska opinionen. Hotet om ett snabbt stegrande krig är förhoppningsvis avvärjt för den här gången. Men konflikten består.
Jonas Hellman är rådgivare, författare och aktuell med pocketboken ”Indien är på väg” (Timbro, 2025).
***
Läs även: Vem tror på det gröna stålet?
Läs även: Stora klimatböter hotar Sverige
