Netanyahus stora plan
Om allt går rätt kan kriget leda till fred i Mellanöstern.
Dagen innan israeliskt flyg attackerade Iran den 13 juni, överlevde premiärminister Benjamin Netanyahus regering en misstroendeomröstning i Knesset, det israeliska parlamentet. Den handlade – återigen – om huruvida ortodoxa judar ska tvingas göra militärtjänst eller inte. Netanyahu är beroende av tre ortodoxa partier för att behålla sin majoritet i Knesset och dessa är benhårt emot militärtjänst för de ortodoxa, en ordning som funnits sedan Israel bildades.
Israels högsta domstol har vid flera tillfällen beordrat regeringen att ta fram lagförslag så att även ortodoxa judar kallas in, något som blivit en akut fråga i och med krigen mot Hamas och Hizbollah. Resultatet av omröstningen i Knesset blev att Netanyahu fick ytterligare några månader att sy ihop en kompromiss, något som inte alls är säkert att han lyckas med. HD har för sin del beordrat regeringen att ta fram en plan så att ortodoxa inkallas och inkallelseorder har redan börjat skickas ut. Vid sidan av denna inrikespolitiska kris utkämpar Netanyahu även en annan juridisk strid där reformförslag ämnade att försvaga den juridiska översynen av regeringen har ställt den styrande regeringskoalitionen mot både HD och regeringens egen juridiska topptjänsteman (motsvarande en kombination av justitiekanslern och riksåklagaren i Sverige).
Dessa interna israeliska konflikter utgjorde - tillsammans med de pågående förhandlingarna mellan USA och Iran om ett nytt kärnavtal - starka argument emot ett israeliskt angrepp på Irans kärnvapenprogram. De många rykten, spekulationer och diplomatiska försöksballonger som i förväg diskuterande ett sådant anfall sågs i Teheran möjligen som israeliska försök att blanda bort korten avseende en militär attack. Att Israel skulle initiera ett anfall bara dagar innan en ny förhandlingsomgång mellan Iran och USA skulle starta, fanns helt enkelt inte på kartan. Följaktligen togs regimen i Teheran helt på sängen och på bara några timmar slog israeliska styrkor till mot Irans luftvärn, kärnanläggningar, stora delar av det iranska revolutionsgardets ledning liksom höga militära befäl i den reguljära armén.
Bakom Benjamin Netanyahus beslut att slå till finns ett större strategiskt resonemang där den avgörande frågan är existentiell. Nämligen det faktum att den islamistiska iranska regimen ända från början har haft som mål att utplåna Israel. I Teheran, på Palestinatorget, finns en klocka som räknar ner tiden den 9 september 2040, som är den dag då Israels utplåning är förutspådd att ske. För Israel är detta inget man tar lätt på och landet anser sig inte ha råd att vänta och hoppas på en lösning.
Hela den iranska regimens strategi har handlat om att Israel skall besegras stegvis, med hjälp av aktörer som Hizbollah, Hamas, irakisk shiamilis och Houthis i Jemen. Syftet har varit att pressa Israel från flera håll och allt hårdare till dess landet ger upp och israelerna flyr eller dödas. I Israel har det därför under långa tider funnits en vetskap om att hoten mot landet från islamistiska rörelser som de ovan nämnda, endast kan slås ut på allvar, om också det iranska hotet elimineras. Namnet på operationen Rising Lion är hämtat från 4:e Mosebok, kap. 23-24 och symboliserar styrka, beslutsamhet och viljan att försvara sig.
Attacken den 13 juni hade som mål att orsaka så stor skada på det iranska kärnvapenprogrammet att det om inte helt slås ut (vilket knappast är realistiskt), så i alla fall sätter tillbaka den nukleära klockan så mycket att press från övriga länder involverade i det ursprungliga avtalet från 2015, ska lyckas förhindra iranska kärnvapen. Nämnas kan att Israel lyckade stoppa kärnvapen i både Irak 1981 och Syrien 2007 på motsvarande sätt. Netanyahu tryckte på att Iran hade nått ”a point of no return” i sina anriknings- och utvecklingsarbeten med kärnvapenframställning. Därför var man tvungen att slå till nu, och innan Iran hann återhämta sig från Israels attacker förra året i oktober, då större delen av det iranska luftförsvaret oskadliggjordes.
För Netanyahu, och Israel handlar det om att Iran aldrig ska få chansen att skaffa sig kärnvapen, oavsett riskerna. Avgörande för om strategin lyckas eller inte är på vilket sätt Iran svarar och huruvida konflikten sprids till andra delar av Mellanöstern. Det finns en möjlighet att Teheran angriper andra mål i Mellanöstern, och därmed eskalerar konflikten, vilket skulle innebära en nackdel även för Israel. Men ayatolla Khamenei, den högste iranske ledaren och den som har sista ordet i allt väsentligt, saknar egentligen bra alternativ. Om han eskalerar och till exempel attackerar amerikanska mål riskerar han att dra in USA, vilket kan förorsaka än mer skada på hans eget land. Och då finns risken att regimen, som inte är populär, kollapsar.
Samtidigt har Iran få vänner i regionen sedan Syriens ledare Assad, Hizbollah och Hamas i allt väsentligt har slagits ut. Huhtirebellerna i Jemen är visserligen allierade, men de har ingen större slagkraft utanför det egna närområdet. Saudiarabien och Förenade Arabemiraten (som är en av undertecknarna av de så kallade Abraham Accords med Israel) har visserligen fördömt Israels attack, men det var knappast särskilt allvarligt menat. Ingen av de viktigare aktörerna i regionen – inklusive saudier, emiratier och jordanier – lär beklaga om Iran inte kan skaffa kärnvapen eller om den islamistiska regimen nu trycks tillbaka både politiskt och militärt.
Ifall Khamenei i stället drar sig tillbaka kommer det att ses som ett allvarligt nederlag och även i då riskerar han sin och regimens överlevnad. Israel har på intet sätt vunnit det här kriget, men kanske har de vunnit det första slaget och därmed skaffat sig ett bättre strategiskt läge än man hade före den 13 juni.
Fotnot: Magnus Norell är doktor i statsvetenskap och knuten till Washington Institute for Near East Policy.
***
Läs även: Den som gapar efter mycket
Dagen innan israeliskt flyg attackerade Iran den 13 juni, överlevde premiärminister Benjamin Netanyahus regering en misstroendeomröstning i Knesset, det israeliska parlamentet. Den handlade – återigen – om huruvida ortodoxa judar ska tvingas göra militärtjänst eller inte. Netanyahu är beroende av tre ortodoxa partier för att behålla sin majoritet i Knesset och dessa är benhårt emot militärtjänst för de ortodoxa, en ordning som funnits sedan Israel bildades.
Israels högsta domstol har vid flera tillfällen beordrat regeringen att ta fram lagförslag så att även ortodoxa judar kallas in, något som blivit en akut fråga i och med krigen mot Hamas och Hizbollah. Resultatet av omröstningen i Knesset blev att Netanyahu fick ytterligare några månader att sy ihop en kompromiss, något som inte alls är säkert att han lyckas med. HD har för sin del beordrat regeringen att ta fram en plan så att ortodoxa inkallas och inkallelseorder har redan börjat skickas ut. Vid sidan av denna inrikespolitiska kris utkämpar Netanyahu även en annan juridisk strid där reformförslag ämnade att försvaga den juridiska översynen av regeringen har ställt den styrande regeringskoalitionen mot både HD och regeringens egen juridiska topptjänsteman (motsvarande en kombination av justitiekanslern och riksåklagaren i Sverige).
Dessa interna israeliska konflikter utgjorde – tillsammans med de pågående förhandlingarna mellan USA och Iran om ett nytt kärnavtal – starka argument emot ett israeliskt angrepp på Irans kärnvapenprogram. De många rykten, spekulationer och diplomatiska försöksballonger som i förväg diskuterande ett sådant anfall sågs i Teheran möjligen som israeliska försök att blanda bort korten avseende en militär attack. Att Israel skulle initiera ett anfall bara dagar innan en ny förhandlingsomgång mellan Iran och USA skulle starta, fanns helt enkelt inte på kartan. Följaktligen togs regimen i Teheran helt på sängen och på bara några timmar slog israeliska styrkor till mot Irans luftvärn, kärnanläggningar, stora delar av det iranska revolutionsgardets ledning liksom höga militära befäl i den reguljära armén.
Bakom Benjamin Netanyahus beslut att slå till finns ett större strategiskt resonemang där den avgörande frågan är existentiell. Nämligen det faktum att den islamistiska iranska regimen ända från början har haft som mål att utplåna Israel. I Teheran, på Palestinatorget, finns en klocka som räknar ner tiden den 9 september 2040, som är den dag då Israels utplåning är förutspådd att ske. För Israel är detta inget man tar lätt på och landet anser sig inte ha råd att vänta och hoppas på en lösning.
Hela den iranska regimens strategi har handlat om att Israel skall besegras stegvis, med hjälp av aktörer som Hizbollah, Hamas, irakisk shiamilis och Houthis i Jemen. Syftet har varit att pressa Israel från flera håll och allt hårdare till dess landet ger upp och israelerna flyr eller dödas. I Israel har det därför under långa tider funnits en vetskap om att hoten mot landet från islamistiska rörelser som de ovan nämnda, endast kan slås ut på allvar, om också det iranska hotet elimineras. Namnet på operationen Rising Lion är hämtat från 4:e Mosebok, kap. 23-24 och symboliserar styrka, beslutsamhet och viljan att försvara sig.
Attacken den 13 juni hade som mål att orsaka så stor skada på det iranska kärnvapenprogrammet att det om inte helt slås ut (vilket knappast är realistiskt), så i alla fall sätter tillbaka den nukleära klockan så mycket att press från övriga länder involverade i det ursprungliga avtalet från 2015, ska lyckas förhindra iranska kärnvapen. Nämnas kan att Israel lyckade stoppa kärnvapen i både Irak 1981 och Syrien 2007 på motsvarande sätt. Netanyahu tryckte på att Iran hade nått ”a point of no return” i sina anriknings- och utvecklingsarbeten med kärnvapenframställning. Därför var man tvungen att slå till nu, och innan Iran hann återhämta sig från Israels attacker förra året i oktober, då större delen av det iranska luftförsvaret oskadliggjordes.
För Netanyahu, och Israel handlar det om att Iran aldrig ska få chansen att skaffa sig kärnvapen, oavsett riskerna. Avgörande för om strategin lyckas eller inte är på vilket sätt Iran svarar och huruvida konflikten sprids till andra delar av Mellanöstern. Det finns en möjlighet att Teheran angriper andra mål i Mellanöstern, och därmed eskalerar konflikten, vilket skulle innebära en nackdel även för Israel. Men ayatolla Khamenei, den högste iranske ledaren och den som har sista ordet i allt väsentligt, saknar egentligen bra alternativ. Om han eskalerar och till exempel attackerar amerikanska mål riskerar han att dra in USA, vilket kan förorsaka än mer skada på hans eget land. Och då finns risken att regimen, som inte är populär, kollapsar.
Samtidigt har Iran få vänner i regionen sedan Syriens ledare Assad, Hizbollah och Hamas i allt väsentligt har slagits ut. Huhtirebellerna i Jemen är visserligen allierade, men de har ingen större slagkraft utanför det egna närområdet. Saudiarabien och Förenade Arabemiraten (som är en av undertecknarna av de så kallade Abraham Accords med Israel) har visserligen fördömt Israels attack, men det var knappast särskilt allvarligt menat. Ingen av de viktigare aktörerna i regionen – inklusive saudier, emiratier och jordanier – lär beklaga om Iran inte kan skaffa kärnvapen eller om den islamistiska regimen nu trycks tillbaka både politiskt och militärt.
Ifall Khamenei i stället drar sig tillbaka kommer det att ses som ett allvarligt nederlag och även i då riskerar han sin och regimens överlevnad. Israel har på intet sätt vunnit det här kriget, men kanske har de vunnit det första slaget och därmed skaffat sig ett bättre strategiskt läge än man hade före den 13 juni.
Fotnot: Magnus Norell är doktor i statsvetenskap och knuten till Washington Institute for Near East Policy.
***
Läs även: Den som gapar efter mycket
