Ny tvärvändning i Israelpolitiken
Den nya bojkottlinjen riskerar att stanna vid en symbolisk markering.
Det har stormat kring regeringens Mellanösternpolitik sedan statsministern, utrikesministern och biståndsministern meddelade att Sverige ska driva på inom EU för att frysa både handelsavtalet och forskningssamarbetet med Israel. Detta är det mest långtgående steget hittills i en Israelpolitik som genom decennierna har genomgått flera drastiska vändningar.
Den senaste policyförändringen inleddes i maj då Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna gemensamt föreslog sanktioner mot israeliska ministrar, öppnade för en översyn av EU:s associeringsavtal med den judiska staten och drev på för sanktioner mot bosättare på Västbanken. Sverige tog därmed en ledande roll i EU genom att driva dessa krav och lierade sig med unionens mest Israelkritiska medlemsländer: Spanien, Irland och Malta. Därefter har tonläget skärpts i olika omgångar för att sätta press på Israel att öka nödhjälpen till Gaza.
Sverige har haft en aktiv Israelpolitik ända sedan staten bildades 1948. Under femtio- och sextiotalen såg statsminister Tage Erlander Israel som en nödvändig tillflykt för Förintelsens överlevande och Sverige var en nära vän till den nybildade nationen. Under sjuttio- och åttiotalen bröt Olof Palme och utrikesminister Sten Andersson med denna linje, erkände palestiniernas rätt till självbestämmande, PLO som deras legitima representant, och skärpte kritiken mot Israel. Vid millennieskiftet återknöt Göran Persson till Erlanders syn och normaliserade relationerna med Israel, samtidigt som banden till palestinierna bevarades. Det banade bland annat väg för hemliga fredssamtal på Harpsund. Under Alliansregeringen 2006–2014 gjorde utrikesminister Carl Bildt (M) oväntat en palestinsk stat till en borgerlig profilfråga, vilket ledde till återkommande sammandrabbningar med Israel och att han informellt förklarades ”icke önskvärd” i Jerusalem. Löfvenregeringens erkännande av Palestina 2014 försämrade relationerna till en ny bottennivå.
Den rödgröna regeringen inledde dock 2021 en normalisering av förbindelserna 2021 och den fortsattes av Tidöregeringen efter Gazakrigets efter Hamas terrordåd den 7 oktober 2023 och det efterföljande Gazakriget. Sverige ställde sig bakom Israels rätt till självförsvar, krävde gisslans frigivning samt ökat humanitärt tillträde till Gaza. Sverige låg då i EU:s mittfåra och betonade folkrätt, proportionalitet och återhållsamhet. Samtidigt frystes biståndet till palestinierna och stödet till UNRWA stoppades i väntan på granskning av misstänkta kopplingar till extremism.
I takt med att den humanitära krisen i Gaza förvärrades ökade den svenska kritiken mot Israel, i linje med många andra länders reaktioner. Men det aktuella beslutet att driva en frysning av avtalen är utan motstycke – inte ens under Olof Palmes mest pro-palestinska period gick Sverige så långt. Förslaget var inte förankrat i riksdagsgrupperna eller i regeringspartiernas beslutande organ och har mötts av såväl intern som extern kritik. Det har även mött motstånd inom Tidpartierna: Sverigedemokraterna var först med att avvisa utspelet som ett ”haveri”, följt av skarpa fördömanden från Kristdemokraterna.
Regeringens mål är att öka det humanitära tillträdet till Gaza, bidra till ett slut på kriget samt att få Hamas att frige den kvarvarande gisslan (där flertalet tros vara döda). Med svagt stöd bland regeringspartierna och inom EU samt ett begränsat svenskt inflytande i regionen riskerar den nya bojkottlinjen att stanna vid en symbolisk markering.
Fotnot: Skribenten är doktor i statsvetenskap och bland annat visiting scholar vid Georgetown University i Washington DC.
***
Läs även: Gaza utnyttjas som svensk valfråga
Det har stormat kring regeringens Mellanösternpolitik sedan statsministern, utrikesministern och biståndsministern meddelade att Sverige ska driva på inom EU för att frysa både handelsavtalet och forskningssamarbetet med Israel. Detta är det mest långtgående steget hittills i en Israelpolitik som genom decennierna har genomgått flera drastiska vändningar.
Den senaste policyförändringen inleddes i maj då Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna gemensamt föreslog sanktioner mot israeliska ministrar, öppnade för en översyn av EU:s associeringsavtal med den judiska staten och drev på för sanktioner mot bosättare på Västbanken. Sverige tog därmed en ledande roll i EU genom att driva dessa krav och lierade sig med unionens mest Israelkritiska medlemsländer: Spanien, Irland och Malta. Därefter har tonläget skärpts i olika omgångar för att sätta press på Israel att öka nödhjälpen till Gaza.
Sverige har haft en aktiv Israelpolitik ända sedan staten bildades 1948. Under femtio- och sextiotalen såg statsminister Tage Erlander Israel som en nödvändig tillflykt för Förintelsens överlevande och Sverige var en nära vän till den nybildade nationen. Under sjuttio- och åttiotalen bröt Olof Palme och utrikesminister Sten Andersson med denna linje, erkände palestiniernas rätt till självbestämmande, PLO som deras legitima representant, och skärpte kritiken mot Israel. Vid millennieskiftet återknöt Göran Persson till Erlanders syn och normaliserade relationerna med Israel, samtidigt som banden till palestinierna bevarades. Det banade bland annat väg för hemliga fredssamtal på Harpsund. Under Alliansregeringen 2006–2014 gjorde utrikesminister Carl Bildt (M) oväntat en palestinsk stat till en borgerlig profilfråga, vilket ledde till återkommande sammandrabbningar med Israel och att han informellt förklarades ”icke önskvärd” i Jerusalem. Löfvenregeringens erkännande av Palestina 2014 försämrade relationerna till en ny bottennivå.
Den rödgröna regeringen inledde dock 2021 en normalisering av förbindelserna 2021 och den fortsattes av Tidöregeringen efter Gazakrigets efter Hamas terrordåd den 7 oktober 2023 och det efterföljande Gazakriget. Sverige ställde sig bakom Israels rätt till självförsvar, krävde gisslans frigivning samt ökat humanitärt tillträde till Gaza. Sverige låg då i EU:s mittfåra och betonade folkrätt, proportionalitet och återhållsamhet. Samtidigt frystes biståndet till palestinierna och stödet till UNRWA stoppades i väntan på granskning av misstänkta kopplingar till extremism.
I takt med att den humanitära krisen i Gaza förvärrades ökade den svenska kritiken mot Israel, i linje med många andra länders reaktioner. Men det aktuella beslutet att driva en frysning av avtalen är utan motstycke – inte ens under Olof Palmes mest pro-palestinska period gick Sverige så långt. Förslaget var inte förankrat i riksdagsgrupperna eller i regeringspartiernas beslutande organ och har mötts av såväl intern som extern kritik. Det har även mött motstånd inom Tidpartierna: Sverigedemokraterna var först med att avvisa utspelet som ett ”haveri”, följt av skarpa fördömanden från Kristdemokraterna.
Regeringens mål är att öka det humanitära tillträdet till Gaza, bidra till ett slut på kriget samt att få Hamas att frige den kvarvarande gisslan (där flertalet tros vara döda). Med svagt stöd bland regeringspartierna och inom EU samt ett begränsat svenskt inflytande i regionen riskerar den nya bojkottlinjen att stanna vid en symbolisk markering.
Fotnot: Skribenten är doktor i statsvetenskap och bland annat visiting scholar vid Georgetown University i Washington DC.
***
Läs även: Gaza utnyttjas som svensk valfråga
