Oljechocken kan avgöra Tidös valchanser

Häromdagen steg priset på Nordsjöolja till 120 dollar per fat som mest, för att sedan falla tillbaka mot 90. Rekylen kom sedan president Trump i respons på prisuppgången utlovat att kriget snart är över, vilket demonstrerade att oljepriset styr den amerikanska presidentens retorik nästan i realtid. Är alltså världen lika oljeberoende som förr? Svaret är nej. Och ja.

Nej: oljans andel av den globala energiförbrukningen har sjunkit från 46 procent, under toppen på 1970-talet, till omkring 30 procent i dag. Ja: den samlade energiförbrukningen har under samma period vuxit så kraftigt att världen ändå förbrukar mer olja än någonsin – drygt 100 miljoner fat varje dag.

Världen är åtminstone inte helt oförberedd på vare sig kraftiga prisfluktuationer eller ett pris långt över det som rådde före det Irankriget (runt 70 dollar). Saudiarabien höjde exporten redan i februari och OPEC+ beslutade om ökad produktion i april. Trump-administrationen har signalerat att den venezuelanska oljan ska bli tillgänglig på världsmarknaden, samt öppnat för att Indien tillfälligt kan köpa sanktionerad rysk olja.

USA:s strategiska petroleumreserv rymmer också över 400 miljoner fat – även om Trump hittills vägrat röra den politiskt känsliga bufferten. Paradoxen är hur som helst tydlig: Trumps Iranpolitik har drivit upp priset på den olja hans drill-baby-drill-retorik lovade att sänka. Höga bensinpriser är politisk arsenik – och kongressval väntar i höst. Så Trump har knappast råd att hålla ut länge.

Det gäller även Irans regim vars viktigaste exportindustri nu bombas sönder. Aktören med starkast incitament att fortsätta kriget är Israel, som hoppas att fienderegimen i Teheran äntligen ska falla. När Trump sätter ner foten kommer Benjamin Netanyahu ändå att tvingas böja sig.

Situationen är en smula märklig: stora delar av det angripna landets befolkning tycks mer angelägna om fortsatta bombningar än den starkaste angriparen. Det beror på att trots Khamenei den äldres död, sitter samma regim kvar som hängde Atefeh Sahaaleh – en 16-årig flicka som utsatts för upprepade övergrepp sedan barnsben – för ”brott mot kyskhet”.  

Att vara en terrorstat har heller aldrig varit en framgångsrik affärsmodell. Iran var regionens stora förlorare redan före kriget. Israel och gulfländerna har inte bara utvecklat starka kommersiella band, utan systematiskt distanserat Iran ekonomiskt. Även om förtryckarregimen lyckas klamra sig kvar ett tag till är dess kapacitet att fortsätta att agera buse i regionen decimerad.  

I linje med finanssnillet Warren Buffetts devis – var girig när andra är rädda och rädd när andra är giriga – går det rentav att argumentera att det just nu är köpläge i stora delar av Mellanöstern. Många tycks ännu inte ha insett att spelplanen förändrats i grunden – och definitivt inte i den största skurkstatens favör.

Samtidigt spelar även dödsryckningar roll. Världsekonomin klarar även 100-dollarsolja, som illustrerades bland annat under hela perioden 2011 till 2014 och precis efter Rysslands invasion av Ukraina. Det ekonomiskt mest riskabla, när många redan är oroliga över världsläget, är inte prisnivån i sig utan prisstegringen. En uppgång på 30 till 40 procent under ett akut krigsförlopp skapar en annan investerings- och konsumtionspsykologi än ett pris som i fredstid stiger till samma nivåer gradvis.  

Och konsekvenserna når ända hit till Sverige. Tidöregeringens mest realistiska väg till omval går nog genom plånboken. Om hushållen känner att ekonomin förbättras, att jobben ökar och att priserna hålls i schack, så kan konjunkturberättelsen kompensera för migrationspolitikens splittringar och försvarsupprustningens kostnader. Om oljepriset sätter mer varaktiga käppar i hjulet – om räntorna fastnar, bensinpriset biter och exportföretagen börjar vinstvarna – är det svårt att se att Tidöalliansen hämtar in oppositionens nuvarande ledning fram till september.

Tidöpartiernas allra bästa scenario sammanfaller därmed med Trumps, Israels och det iranska folkets; att även Khamenei junior och hans regim faller. Ett Iran som återvänder till världssamfundet – och äntligen kliver in i 2000-talet – vore inte bara en allmänmänsklig högvinst utan även en geoekonomisk.

Mark Brolin är geostrateg och författare.

***

Läs även: Thomas Gür: USA vill visa världen att Kina inte är att lita på

Läs även: Trump räknar med veckor – men kriget kan dra ut på tiden