Ryskägt bygge vid marinbasen – stat och kommun handfallna

Tar man höger efter den tre kilometer långa tunnel under vattnet som förbinder fastlandet med Muskö i Stockholms skärgård, kommer man nästan genast till rigorösa avspärrningar. Det är Musköbasen, en av Sveriges största och viktigaste försvarsanläggningar och ett strategiskt nav för marinen. Stora delar av anläggningen är insprängd i urberget och omfattar en yta lika stor som stadsdelen Gamla stan i huvudstaden.

Men Fokus svänger vänster efter tunnelmynningen. Och efter bara någon minuts körtid når vi Bergholmen, en udde på Muskö precis vid inloppet till marinbasen. På en bergknalle på udden tronar just nu ett stort byggtält – omkring tjugo meter långt och nästan lika brett – rest över ett bygge som på sikt ska omfatta över 600 kvadratmeter, varav hälften under jord. Här bygger den 52-årige ryske affärsmannen Stanislav Aleshchenko sitt nya sommarhus. För några år sedan kunde Expressen berätta om hans byggplaner nära marinbasen. Skatteverket slog då fast att Aleshchenko under flera år levt i landet utan att vara folkbokförd och att han undanhållit nära 700 miljoner kronor i inkomster. En stor del av pengarna hade slussats via ett avancerat bolagsupplägg i Panama.

Efter utredningen fick den ryske medborgaren restskatt på 224 miljoner kronor, som han till slut betalade kontant. I Ryssland har Aleshchenko, enligt Expressen, haft intressen i bolag som gjort affärer med den statliga kärnenergigruppen Rosatom. Han har också varit delägare i ett företag som enligt ryska källor levererat komponenter till landets kärnvapenindustri. Trots detta fanns inga hinder för Aleshchenko att köpa tomten på Muskö år 2017 ett stenkast från militärbasen. Han betalade 18 miljoner kronor kontant, utan lån. Formellt står hustrun på lagfarten, men enligt Skatteverket är det maken som är den faktiska ägaren och nyttjaren.

Bygget har stått still under ett par år, men enlig en uppgift ska det nyligen ha påbörjats igen. Och mycket riktigt, när Fokus närmar sig byggplatsen råder full aktivitet. En cementbil står parkerad strax före en smal träbro som leder till uddens spets. Några män i gula västar vinkar vänligt och säger att bron håller: ”Det är bara att köra över”.

Från cementbilen går rör över bron och vidare in till byggarbetsplatsen som är inhägnad och försedd med skyltar som avvisar obehöriga. Flera personer arbetar för fullt och det hörs röster både på svenska och på vad som låter som ett slaviskt språk. På väg tillbaka över träbron blir vi ombedda av en kvinna, troligen en arbetsledare, att lämna platsen. Hon vill inte svara på frågor om Aleshchenko. Men lite längre bort, utom synhåll för bygget, kommer en man i regnjacka som berättar att han har en stuga på ön.

– Jag har inget med det där att göra, säger han och nickar mot udden.

– Men det känns märkligt. Att någon från ett främmande land, med så mycket ryska pengar och den bakgrunden, får bygga mitt emot marinen. Det är ju inte vilken plats som helst.

Bygget har länge varit den stora snackisen i bygemenskapen, enligt mannen. Det har gjorts försök att förhala bygget, men han vill inte gå in på detaljer utan hänvisar till samfällighetens ordförande. Han heter Fredrik Arvas och ber att få återkomma med ett skriftligt svar – förankrat i föreningen. Där framgår att föreningen har haft långvariga och intensiva kontakter med Haninge kommuns bygglovsavdelning.

”Det är en för området ovanligt stor byggnation på en ö, utan en bro som tål tunga transporter. Av den anledningen har vi tagit hjälp av fackmän för att hantera eventuella skador, ökat slitage och störningar för våra medlemmar”, heter det i mejlet till Fokus. Föreningen har också haft kontakt med Marinstaben på Muskö men deras svar ”påverkar inte vårt sätt att hantera fråga”. Mejlet avslutas: ”Föreningen kommer fortsätta att tillvarata medlemmarnas intresse under bygget som kommer att vara i flera år”. På telefon säger Fredrik Arvas att bygget väckt många frågor bland medlemmarna. Vissa är oroade över säkerhetsaspekten, andra över belastningen på vägnätet.

Arkitekten bakom bygget, Håkan Widjedal, skriver i ett mejl att arbetet ”bedrivs i enlighet med gällande lagstiftning samt branschpraxis, där säkerhet och kvalitet har högsta prioritet”. Han avböjer att kommentera detaljer men framhåller att alla kontakter med myndigheter sker enligt de regler som gäller. ”Vi strävar efter att vara så transparenta som möjligt inom ramen för rådande lagar”, skriver han, och hänvisar i övrigt till offentliga handlingar.

Sven Gustafsson (M) är kommunstyrelsens ordförande i Haninge. Han har följt Muskö-bygget ända sedan de första uppgifterna om Aleshchenkos markköp blev kända.

– Det här är helt för jävligt, rent ut sagt. Jag vill inte ha någon rysk oligark som bygger sitt jättehus på en udde mittemot vår marinbas, säger Gustafsson men tillägger att plan- och bygglagen är tydlig: Detta är ett bygglov inom detaljplan utan avvikelse.

– Vi står helt maktlösa. Kommunen har inga juridiska verktyg för att stoppa ett bygge när detaljplanen medger det. Det spelar ingen roll vem som äger marken eller vad det kan användas till.

Kommunen har haft kontakt med både Försvarsmakten och Länsstyrelsen, men ingen av dessa har mandat att ingripa.

– Det är vansinne. Vi sitter med ansvaret för områdets utveckling men utan möjligheter att väga in säkerhetspolitiska risker. En bygglovshandläggare kan inte stoppa ett projekt för att det ligger för nära marinen – det finns helt enkelt inget lagrum för det.

Kunde ni inte ha nekat bygglov och låtit ärendet gå till Länsstyrelsen?

– En liten stund till hade man kanske kunnat förhala det. Men bygglov är myndighetsutövning och den ska vara objektiv. Det är väldigt svårt att gå emot lagstiftningen medvetet.

Gustafsson suckar, blir tyst en stund och fortsätter sedan:

– Vi borde kunna säga nej. Men vi kan inte.

Sven Gustafsson berättar också att bygglovshandlingarna visar att det planeras för ”ett stort underjordiskt utrymme också”.

– Det ska vara någon slags verkstad som man inte riktigt vet vad det är för någonting.

Bygget på Muskö är inte det enda kontroversiella projektet i landet med ett strategiskt utsatt läge och kopplingar till Ryssland. I Västerås har den rysk-ortodoxa kyrkan Moskvapatriarkatet byggt en kyrka i direkt anslutning till flygplatsen – den tidigare flygflottiljen F1 som Försvarsmakten har pekat ut som strategiskt viktig. Enligt uppgifter som VLT och TT tagit del av finansierades bygget delvis av det ryska statliga kärnkraftsbolaget Rosatom, samma koncern som Stanislav Aleshchenkos företagsgrupp ska ha gjort affärer med.

Säkerhetspolisen har i ett yttrande till Myndigheten för stöd till trossamfund varnat för att Moskvapatriarkatets kyrka används som plattform för underrättelseinhämtning och påverkan mot Sverige, och att personer inom församlingen haft kontakt med ryska underrättelsetjänster. Kommunen i Västerås har därför begärt tillstånd från regeringen att tvångsöverta fastigheten – ett expropriationsförfarande som saknar motstycke i modern tid.

Men ännu finns alltså ingen lag som kan stoppa fastighetsköp som är känsliga ur ett försvars- eller säkerhetsperspektiv. I december förra året överlämnades en utredning – Skärpt kontroll av utländska fastighetsförvärv – som föreslår att staten ska kunna pröva och i vissa fall stoppa försäljningar av fastigheter som bedöms ha betydelse för totalförsvaret. Men förslaget omfattar bara framtida köp, inte befintliga bygglov på tomter som ägs av någon.

Sven Gustafssons frustration delas av flera som följt frågan om främmande makts etableringar i landet på nationell nivå. En av dem är Henrik Häggström, forskare vid Försvarshögskolan med inriktning på totalförsvar och säkerhetspolitik. Han menar att fallet på Muskö blottlägger en grundläggande svaghet i svensk lagstiftning – den saknar verktyg för att hantera säkerhetshot som uppstår i gränslandet mellan civilt ägande och totalförsvar.

– Vi har helt enkelt inte haft rätt att kontrollera vilken nationalitet köparen har. Det har försvårat hela processen i sig självt, säger han.

Det finns visserligen nya lagförslag på väg, berättar Häggström, men de har ännu inte trätt i kraft. Den mest långtgående – SOU 2024:38 om digitala fastighetsköp och förköpsrätt – ger länsstyrelserna rätt att gå in och köpa en fastighet om man misstänker att en ”antagonistisk aktör” ligger bakom.

– Men då måste staten köpa fastigheten till marknadsvärde, och det har ju ingen länsstyrelse budgeterat för. Det är en komplicerad lagstiftning, säger Häggström som menar att problemet är att det saknas ett mellanläge. Endast vid höjd beredskap eller krig finns lagstöd för att ta fastigheter i anspråk.

Han ser paralleller till andra fall där civila eller religiösa strukturer har utnyttjats i säkerhetssyfte. Säpos varning om den rysk-ortodoxa kyrkan visar, säger han, att Rysskland arbetar långsiktigt och använder flera metoder – fastigheter, strategiska hamnar och kyrkor – för att befästa sin närvaro i strategiska miljöer. Det ryska intresset för strategiska fastigheter i Norden väcktes 2017 – samma år som general Gerasimov i den ryska duman presenterade planer på hybridkrigföring mot Nato.

– Jag tycker mig se ett tydligt trendbrott där. Det var då Ryssland började agera offensivt mot Norden, bland annat genom fastighetsköp på strategiska platser. Vi var naiva då.

Henrik Häggström framhåller också en stor skillnad mot Finland. Där ökade antalet fastigheter som köptes av ryska medborgare dramatiskt under 2010-talet och därför infördes ett tillståndssystem som ger staten möjlighet att stoppa köp som kan hota den nationella säkerheten. Ett uppmärksammat fall inträffade 2018, då finländsk insatspolis och militär slog till mot flera öar utanför Åbo som ägdes av en rysk affärsman – bebyggda med hamnar, helikopterplattor och inkvarteringshus i militär närhet. Sedan dess har Finland stoppat flera ryska fastighetsaffärer, och vid årsskiftet skärptes lagstiftningen ytterligare.

Säpochefen Charlotte von Essen har också varnat för att Sverige saknar både överblick och juridiska verktyg för att hindra fientliga fastighetsförvärv. I dag kan utländska medborgare köpa mark var som helst i landet – även intill militära skyddsområden – utan att någon myndighet ens vet hur många fastigheter som ägs av ryska medborgare. Forskare vid FOI har identifierat minst 247 ryskägda fastigheter, men det verkliga antalet tros vara betydligt högre.

– Finland har förbjudit ryska fastighetsköp helt. De har fler sådana aktörer än vi, men de är också betydligt tuffare på att agera när något luktar risk. I Sverige går det långsammare – ofta på grund av formalia, inte brist på politisk vilja, säger Henrik Häggström som anser att just bygglovsprocessen är ett sårbart område.

– Äger man fastigheten och söker bygglov, då är bygglovsprocessen blind för säkerhetsperspektivet. Kommunens handläggare har inte fått någon instruktion att väga in rikets säkerhet. De tittar på ritningen, inte på vem som bygger.

Först när de pågående utredningarna blir lag kan det förändras. Tills dess, säger Häggström, sitter Sverige fast i vakuum.

– Vi är fortfarande bakbundna, säger han. Det finns en vilja att agera, men ingen lag som tillåter det.

***

Läs även: Rysk koppling på svenskt försvarsföretag

Läs även: Efter Fokus avslöjande: Chef tagen ur tjänst på Nordion Energi