Sista natten med L-gänget?

Nu på fredag kväll, den 21 november, ska Liberalerna debattera regeringsfrågan på partiets landsmöte i Karlstad. Det behövs, efter de besked som nya partiledaren Simona Mohamsson hittills har gett: Efter valet nästa år vill partistyrelsen att Liberalerna ska fortsätta med Tidöregeringen. Samtidigt accepterar man inte att Sverigedemokraterna sitter i den. Med tanke inte minst på opinionsläget så är det en hållning som är obegriplig för de flesta. På onsdagen fick L 2 procent i en opinionsmätning från DN/Ipsos, den sämsta siffran på 46 år – avrundat uppåt. I samma undersökning var Sverigedemokraterna mer än tio gånger så stort med 21 procent.  Så hur tänker Liberalerna om SD?

– Vi har ofta olika ingångsvärden och väldigt olika partikulturer. SD är för mycket inriktat på kulturkrig, säger en person med lång erfarenhet i Liberalerna.

– Men de accepterade 2022 att Liberalerna sitter i regeringen fast de själva inte gör det, trots att de är mycket större. SD har inte orsakat någon regeringskris. Inte tvingat oss att lämna några internationella konventioner eller klimatavtalet och de accepterar medlemskapet i Nato och EU.

Slutsatsen av detta är att man inte måste älska sina samarbetspartners. Det är förhandlingsparlamentarism det handlar om, inte äktenskap. Och utan SD:s medverkan blir det helt enkelt ingen borgerlig regering. Fast samtidigt finns andra inom Liberalerna som resonerar annorlunda.

– För oss talar opinionssiffrorna sitt tydliga språk. Samarbetet med SD skadar oss, sa Jennie Claesson, kommunalråd i Uppsala till Expressen häromdagen.

Hon vill avbryta allt samarbete med SD. Även i Stockholm, Jönköping, Västernorrland och Gävleborg vill liberaler ha fler röda linjer mot SD, enligt Expressen.

Fredagens debatt på landsmötet kan alltså bli ett exempel på god partidemokrati som blir ödesdiger om den slutar med att det redan mikroskopiska partiet blir ännu mindre. Hur blev det då så här?

Ännu 2014 hade Liberalerna en enad front. Alliansregeringen hade förlorat valet och ingick decemberöverenskommelsen tillsammans med M, KD, S, V och MP. Den gick ut på att kortsluta SD:s inflytande i riksdagen, trots att SD just hade röstat igenom Moderaternas och Kristdemokraternas gemensamma budgetmotion.

Endast två parter skulle från och med nu räknas, det rödgröna laget och det blå. Det lag som var störst skulle få igenom sin budget och därmed kunna styra. Pakten brast när först KD och därefter M lämnade den 2016. Sammanbrottet ledde till partiledarskifte i Moderaterna och till att Stefan Löfvens S-MP-regering tvingades leva med en blå budget även 2019. Den hade röstats igenom efter valet 2018 när SD ökade sitt väljarstöd och regeringsbildningen tog 134 dagar. Ulf Kristerssons försök att bilda en alliansregering med SD-stöd avvisades av både Liberalerna och Centerpartiet som i stället ingick januariavtalet med S och MP. Och belönades. För Liberalernas del i form av slopad värnskatt, bland annat.

Men medan Annie Lööf satt kvar på sin post och hamrade in den SD-kritiska linjen tills den satt i Centerns DNA beslöt sig L-ledaren Jan Björklund för att sluta. Han hade hållit rodret hårt och seglen strama under drygt elva år på partiledarposten. I backspegeln är det uppenbart – när den tidigare officeren Jan Björklunds lätt auktoritära ledarskap försvann föll också Liberalerna samman. Allt som skett sedan dess är egentligen en kamp bland vrakspillror. Fast så tedde det sig förstås inte då. Tvärtom. På sommaren 2019 skulle en ny L-ledare röstas fram i en öppen process vilket, hoppades man, skulle läka såren i partiet. Det fanns visserligen en storfavorit – Björklunds informella kronprins Erik Ullenhag. Men ytterligare två kandidater anmälde sig. Nyamko Sabuni hade precis som Ullenhag varit integrationsminister men lämnat regeringen för näringslivet. Johan Pehrson hade haft nästan alla viktiga uppdrag som fanns i partiet, men ingen ministerpost.

En försommarturné arrangerades. Samtidigt pågick kampanjerna inför valet till EU-parlamentet där migrationen var en stor fråga. I Sverige gjorde SD sitt bästa valresultat någonsin i ett EU-val. Även M och KD gick fram, medan L backade. Sådan var omvärldsmiljön när Nyamko Sabuni vann över Erik Ullenhag. Ändå var åsiktsskillnaderna mellan dem liten. Som nyvald partiledare 2019 ville Sabuni inte ens samarbeta med KD, eftersom de hade visat öppenhet mot SD. Men kulturskillnaden var tydlig. Ullenhag var uppvuxen i den socialliberala Uppsalamiljön, i samma jordmån som Jennie Claesson och de andra som i dag vill bryta allt SD-samarbete. Förlamad av nya bråk om relationen till SD och stört­dykande opinionssiffror avgick partiledare Sabuni och efterträddes av Johan Pehrson bara några månader före 2022 års val. Han lyckades lyfta Liberalerna över spärren. Och in i en regering stödd av SD.

Egentligen har Liberalerna en hel del att tacka Sverigedemokraterna för, menar S-veteranen och debattören Widar Andersson.

– Hade inte SD funnits hade L aldrig hamnat i den regeringsnära värmen hos S i januariavtalet 2019. Efter 2022 stödde SD en Kristerssonregering trots att de mycket SD-kritiska Liberalerna ingick. Och nu, inför valet 2026, väljer Sverigedemokraterna att ha en liberal attityd till L:s valtaktik att skälla på dem.

Vänder man på det har alltså Liberalerna vunnit på att bråka med varandra. Rent sakpolitiskt. Men hur tungt väger sakpolitik numera för det parti som statsvetaren Katarina Barrling en gång döpte till »de förnuftiga«?  Den kommande bataljen i Karlstad handlar även om den saken. Skolan har alltid varit viktig för »docentpartiet« Liberalerna, och nu står de inför en skolpolitisk skördetid. Under våren ska nästan hela deras skolpolitiska agenda klubbas i riksdagen. Om den vinner där kan partiet sedan lägga ner med orkester, champagne och fyrverkerier.  Fast så är det ingen som tänker just nu. Det förnuftiga partiet är besatt av känslor. De sakpolitiska argumenten är, tja, bara argument. ”Titta så mycket vi har fått igenom med Tidöregeringen”, säger några. ”Titta så mycket vi fick igenom med januariavtalet”, säger andra.

Men medan gräset växer dör kon. Jämfört med 2018 är läget i dag ett annat. Det säkraste sättet för Socialdemokraterna att komma till makten nästa höst är om Liberalerna åker ur riksdagen. Så ser den spelpolitiska planen ut. Och när Ulf Kristersson samlar sitt lag i Strängnäs i december borde frågan komma upp: ”Kan vi hjälpa L att komma in?” Jimmie Åkesson gör det redan, genom att låta snäll när Liberalerna kritiserar SD för att inte ”bete sig”, precis som Widar Andersson påpekar. Men låta snäll är en sak, stödrösta är något annat. När Fokus i våras ställde frågan till SD:s Richard Jomshof var svaret ett tydligt nej. ”Det är viktigare att vi växer”, sa han. Och det gäller även om Tidöregeringen faller.

Dessutom kan varken kristdemokrater eller moderater bjussa på stödröster. KD ligger själva på spärren. M vill inte bli ännu mindre än SD än de redan är (18,5 procent mot 20 enligt nämnda mätning). Så finns det något som talar för att Liberalerna ändå kan klara sig kvar? Ja, historien. Av dagens åtta riksdagspartier har bara ett åkt ur, Miljöpartiet 1991. (Ny demokrati åkte ur 1994 efter en mandatperiod och lades senare ner.)

Om man då i stället leker med tanken att Liberalerna byter fot igen före valet och backar Magdalena Andersson? Scenariot är inte omöjligt. Konstigare saker har hänt. Det var sådan kohandel som skedde 2018. Under de tio månader som återstår före valet kan Liberalerna förmodligen hitta någon SD-skandal som förevändning att byta sida. Eller hänvisa till att S vill förbjuda vinstuttag i skolan, precis som L. Men Centern har just valt den tidigare entreprenören och riskkapitalisten Elisabeth Thand Ringqvist till partiledare. Det pris hon skulle kräva för att slopa skolvinster i ett nytt januariavtal kan nog inte ens Nobelpristagare i ekonomi beräkna. Än mindre kan det betalas av Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

***

Läs även: Mohamsson borde ha dompterat sitt parti

Läs även: Januariavtal 2.0 i sikte