Stegra i kamp mot klockan

Den gröna stålprojekt Stegra i Boden borde kanske överväga ett namnbyte till Skena, om man nu vill fortsätta på hästtemat. För företaget – som tidigare förklarat sig vara ”fullfinansierat” sedan det tagit in runt 75 miljarder kronor i eget kapital, lån, lånelöften och bidrag – är sedan i somras ute och jagar nya pengar. Bolaget har sagt att kapitalbehovet beror på att ett förväntat stöd på 1,65 miljarder kronor från Naturvårdsverket inte har betalats ut, då myndigheten bedömt att Stegra inte uppfyller de krav på koldioxidreduktion som krävs för att få bidraget.

Varför just dessa medel, som utgör drygt 2 procent av den uppgivna kapitalanskaffningen, har varit så kritiska har inte givits någon utförligare förklaring. En tolkning är att vissa av lånelöftena till Stegra är kopplade till att det ska finnas en viss miniminivå av riskbärande kapital för att lånen ska betalas ut. En annan, och inte ömsesidigt uteslutande möjlighet, är att kostnaderna för Bodenanläggningen har skenat. Enligt uppgifter till Dagens Industri har kostnaderna för anläggningen i Boden stigit med 8 miljarder kronor i förhållande till budgeten. Att kostnaderna för grön stålproduktion har stigit kraftigt belyses av att Tysklands största stålproducent Thyssenkrupp i våras stoppade anbuden på att bygga dess första gröna stålverk av just kostnadsskäl. Inte minst har priserna gått upp på de elktrolysenheter som behövs för att framställa vätgas som krävs i processen. Och Thyssenkrupp kan förväntas ha koll på den saken eftersom ett koncernbolag, Thyssenkrupp Nocera, tillverkar just sådan elektrolysutrustning. 

Och fler europeiska ståltillverkare visar ett svalnande intresse för planerna på att producera grönt stål. Kontinentens största stålföretag Arcelor Mittal beslutade i somras att plocka bort vätgasdelen från sina nysatsningar för att i stället fokusera på en annan teknik, elektriska ljusbågsugnar, som kan matas med antingen järnskrot, tackjärn eller järnsvamp. Detta trots att företaget redan hade beviljats bidrag för knappt hälften av investeringarna. Och tyska Salzgitter meddelade härom veckan att bolaget skjuter fram de två sista stegen i bolagets trestegsraket för grön stålproduktion. Det första steget som omfattar en elektrolysanläggning som budgeterats till motsvarande 25 miljarder kronor, varav den tyska staten skjuter till 11 miljarder kronor, kommer dock att byggas, men färdigställandet flyttas fram från 2025 till 2027. Salzgitter motiverar pausen med de kommande steg med att ”de ekonomiska, politiska och regulatoriska förhållandena avsevärt försämrats” sedan 2022. Vilket är just den period så Stegra har gått från ord till handling för sitt Boden-projekt.

Som det nu ser ut så är det därmed Stegra och svenskfinska SSAB – i samarbete med sin statliga storägare LKAB – som tar täten i den europeiska produktionen av grönt stål. SSAB investerar 52 miljarder kronor för att ersätta sin befintliga masugn i Luleå med två nya ljusbågugnar. De ska stå klara 2028 och ska huvudsakligen försörjas med järnsvamp från LKABs vätgasanläggning för järnsvampsproduktion i Gällivare, med produktionsstart till 2028 (senarelagd från 2026). Stegras och SSAB:s produktionskapacitet i sina ljusbågsugnar beräknas båda till 2,5 miljoner ton. Det kan relateras till den samlade europeiska produktionskapaciteten för stål på 133 miljoner ton, varav 76 miljoner ton är ”nytt” stål från masugnar och resten kommer från skrotbaserade processer.

Stegras vätgasbaserade reduktionsenhet är den klart största planerade i Europa med ett elbehov på 750 megawatt, medan första steget i LKABs Gällivareanläggning är på 500 MW. Salzgitters elektrolysenheter är klart mindre, totalt 100 MW, liksom även de andra beslutade vätgasanläggningar i Europa, som den tyska energikoncernen RWE:s på 300 MW. Det kan också jämföras med befintliga vätgasanläggningar i Europa, där den största på norska Heröya är på mer beskedliga 24 MW. Den största anläggningen i drift idag finns i Kina och är på 500 medan den största anläggningen under konstruktion ingår i det gigantiska saudiska NEOM-projektet och är på 4000 MW.

Stegras vätgasprojekt hör därmed till de största i världen och vätgasproduktion i denna skala är ännu ett oprövat kort. Processindustrier som stålproduktion präglas sällan av någon ”first mover advantage” utan för att nå skalfördelar handlar det som regel mest om att hålla nere kostnaderna i alla led. Den stora fördel som de svenska satsningarna har, i ett europeiskt perspektiv, är de än så länge låga kostnaderna för el och i det sammanhanget – lite paradoxalt – att många andra elkrävande satsningar – som Northvolt och olika biobränsleprojekt – har skjutits på framtiden eller hamnat i malpåse. Sveriges elförbrukning har snarast sjunkit under de senaste åren och vår totala export ökade till 33,4 TWh under 2024 och har fortsatt öka under innevarande år. De nordligaste elområdena har haft extremt låga elpriser då elen har varit ”inlåst” i Norrland och vattenkraftverken i de norrländska älvarna har tidvis tvingats spilla vatten istället för att producera el. Det tillkommande behovet av el från de planerande satsningarna är 10 terawattimmar för Stegras reduktionsanläggning och stålverk, 5 TWh för LKABs järnsvampsanläggning och 2,5 TWh för SSABs nya ugnar. Frågan är hur det påverkar elpriserna i ett längre perspektiv om allt projekt genomförs.

Men det största frågetecknet för det gröna stålet finns på efterfrågesidan. Stegra säger sig visserligen ha tecknat avtal om försäljning av halva sin produktion för de kommande åren. Men Northvolt hade liknande leveransavtal för en stor del av sin planerade batteriproduktion, avtal som dock sades upp när det senare uppstod förseningar och produktionsproblem. Dessutom har stålmarknaden inte alls utvecklats enligt de planer bolaget hade för fyra år sedan. Lönsamheten i stålbranschen är klart pressad med mycket låga marginaler och de stora avnämarna, som europeisk bilindustri, har djupgående ekonomiska och strategiska bekymmer. Frågan är hur stor viljan är att betala en premie för grönt stål verkligen är. På global nivå finns en mycket stor överkapacitet, inte minst hos den kinesiska stålindustrin, som står för 60 procent av världens kapacitet. Det är svårt att se att det tryck nedåt på stålpriserna som detta ger ska lätta under de kommande åren.

Så det är i en luttrad omvärld, där det institutionella intresset för gröna investeringar har svalnat betänkligt, som Stegra är försöker håva in nya pengar. Den tidigare värderingen på 40 miljarder för de satsade egna kapitalet, känns svajig idag, och den redan höga belåningen är heller ingen fördel. Investerare tenderar att vara ovilliga till att skjuta nytt kapital till ett oprövat bolag utan produktion eller försäljning som har stora lån. Detta eftersom risken finns att de nya pengarna då går till långivarna snarare än till att bygga upp verksamheten.

***

Läs även: Vindkraften – ett ekonomiskt haveri

Läs även: Skuldberget som hotar tillväxten