Trumps migrationspolitik är effektiv men kostsam
Drakoniska metoder har gett illegal invandring på rekordlåg nivå.
Efter fyra år av rekordhöga nivåer av både legal och illegal invandring till USA under Joe Bidens mandatperiod fick det amerikanska folket nog. Donald Trumps hårdföra retorik kring migrationen – en av väljarnas allra viktigaste frågor – och löften om massutvisningar av illegala invandare blev en avgörande faktor i hans seger i presidentvalet i november. Och Trump-administrationens maskineri sattes snabbt i rörelse efter hans tillträde – deportationerna drog i gång med kaotisk men skoningslös energi.
Men trots okonventionella metoder, som utvisningar med militärflyg och internering i tredje land, samt en kraftigt utökad budget för migrationsmyndigheten Immigration and Customs Enforcement, ICE – har medier som The New York Times och tv-kanalen CBS ändå kunnat rapportera att det faktiska antalet utvisningar är lägre än under till exempel president Obama.
Fast det är bara halva sanningen om hur deportationerna har utvecklats under Trump. Inflödet av nya migranter över landets södra gräns har nämligen i princip upphört.
Och eftersom betydligt färre nu grips precis vid gränsen har administrationen i stället tvingats rikta sina resurser mot att spåra upp och utvisa personer som levt i USA utan uppehållstillstånd under lång tid. Dessa har i stor utsträckning etablerat sig och har såväl (låglöne)jobb som (enklare) bostäder.
Under Bidens sista år i Vita huset grep gränspolisen över två miljoner människor vid den södra gränsen. Sedan Trumps återkomst i vintras har månadssiffrorna rasat med nästan 90 procent – till färre än 9000 arresteringar per månad, de lägsta nivåerna på årtionden.
En stor anledning är en presidentorder som Trump har utfärdat och som i praktiken avskaffat rätten att söka asyl vid gränsen. Men utöver den juridiska förändringen finns en mer subtil, och kanske ännu mer effektiv, strategi: skrämsel.
Genom att iscensätta utvisningar som ett slags spektakulär politisk teater – med bilder från nattliga razzior, människor i bojor och hemliga utvisningsflyg till tredje land – har administrationen sänt ett kraftfullt budskap till hela världen: Försök inte komma hit. Gränsen är stängd och om du ändå tar dig in så spårar vi upp och deporterar dig.
Resultatet av utvisningarna är därmed psykologiskt snarare än polisiärt. Strategin verkar ha lyckats så väl (tillsammans med presidentordern) att inflödet alltså nästan helt har upphört. Lite ironiskt tvingar framgångarna vid gränsen nu myndigheterna att vända blicken inåt landet för att kunna uppfylla vallöftena om massdeportationer.
Donald Trumps nära rådgivare Stephen Miller har till exempel lovat att 3000 personer ska deporteras varje dag. Fokus ligger nu på papperslösa som bott i USA i många år – ofta med såväl arbete och familj som djupa rötter i landet. Det är ett betydligt dyrare, svårare och mer politiskt känsligt projekt än att skicka tillbaka folk som just har kommit över gränsen.
Polis och gränsövervakare är överens om att de lågt hängande frukterna – nyanlända vid gränsen eller våldsamma brottslingar – till stor del redan har plockats. Därför tvingas administrationen nu vara mer kreativ.
I en video som spreds på X den 11 juli syns svartklädda, beväpnade ICE-agenter röra sig mellan hus i en stillsam och välskött medelklassförort i West Jordan, Utah. Andra klipp visar byggnadsarbetare som springande lämnar sina arbetsplatser efter att ha varnats om att en räd är på väg.
Enligt New York Times har ICE-agenter fått order att även göra ”sidoingripanden” och arrestera sådana migranter som påträffas under en räd, men där det inte finns något utvisningsbeslut. Bland den amerikanska allmänheten finns ett brett stöd för att deportera invandrare som begår brott.
Men när filmklipp visar laglydiga människor som grips i skolor, på arbetsplatser eller i sina hem, riskerar stödet att vittra. Samtidigt växer kostnaderna för den nya, aggressiva taktiken.
För att finansiera deportationskampanjen har presidenten, tillsammans med republikanerna i kongressen, tredubblat ICE:s budget till 75 miljarder dollar över fyra år, enligt The Wall Street Journal.
Innan Trump tillträdde låg kostnaden för att hålla en person i förvar i väntan på utvisning på omkring 160 dollar per dag. Nu, med nya tältläger som det ökända "Alligator Alcatraz", har kostnaden skenat till över 400 dollar per person och dygn enligt The Washington Post, det vill säga jämförbart med ett rätt så hyggligt hotellrum.
Vissa omhändertagna förvaras dessutom i den amerikanska militärbasen Guantánamo Bay på Kuba, det ökända fängelset byggt för misstänkta terrorister, där en fånge kan kosta uppåt 100 000 dollar om dagen att hålla inspärrad.
Dessa hårdhänta och kostsamma metoder väcker frågor om såväl rättssäkerhet och proportionalitet som resursanvändning. Men Demokraterna har hittills visat sig oförmögna att stoppa utvecklingen eller att dra politisk fördel av den. Och medan miljarder går till massutvisningar, har polisen och gränsmyndigheterna tvingats prioritera bort andra samhällsuppgifter – som terrorismövervakning och brottsbekämpning.
En anonym poliskälla berättade i podcasten Blocked and Reported att de knappt längre hinner med sitt ordinarie arbete. I vissa distrikt har poliser beviljats obegränsat övertidsarbete kopplat till deportationer – vilket har skapat ett närmast bisarrt incitament att hålla utvisningsmaskineriet igång.
För närvarande tyder inget på att Trump-administrationens deporteringsmaskin kommer att bromsa in. Presidenten upplever fortfarande att han har väljarnas stöd för åtgärderna och ett starkt mandat att leverera vad han lovat.
Och så länge han känner att hans väljarbas står bakom honom lär han fortsätta att tänja gränserna för att se vad som kan åstadkommas.
***
Läs även: Donald Trump har rätt om artikel fem
Efter fyra år av rekordhöga nivåer av både legal och illegal invandring till USA under Joe Bidens mandatperiod fick det amerikanska folket nog. Donald Trumps hårdföra retorik kring migrationen – en av väljarnas allra viktigaste frågor – och löften om massutvisningar av illegala invandare blev en avgörande faktor i hans seger i presidentvalet i november. Och Trump-administrationens maskineri sattes snabbt i rörelse efter hans tillträde – deportationerna drog i gång med kaotisk men skoningslös energi.
Men trots okonventionella metoder, som utvisningar med militärflyg och internering i tredje land, samt en kraftigt utökad budget för migrationsmyndigheten Immigration and Customs Enforcement, ICE – har medier som The New York Times och tv-kanalen CBS ändå kunnat rapportera att det faktiska antalet utvisningar är lägre än under till exempel president Obama.
Fast det är bara halva sanningen om hur deportationerna har utvecklats under Trump. Inflödet av nya migranter över landets södra gräns har nämligen i princip upphört.
Och eftersom betydligt färre nu grips precis vid gränsen har administrationen i stället tvingats rikta sina resurser mot att spåra upp och utvisa personer som levt i USA utan uppehållstillstånd under lång tid. Dessa har i stor utsträckning etablerat sig och har såväl (låglöne)jobb som (enklare) bostäder.
Under Bidens sista år i Vita huset grep gränspolisen över två miljoner människor vid den södra gränsen. Sedan Trumps återkomst i vintras har månadssiffrorna rasat med nästan 90 procent – till färre än 9000 arresteringar per månad, de lägsta nivåerna på årtionden.
En stor anledning är en presidentorder som Trump har utfärdat och som i praktiken avskaffat rätten att söka asyl vid gränsen. Men utöver den juridiska förändringen finns en mer subtil, och kanske ännu mer effektiv, strategi: skrämsel.
Genom att iscensätta utvisningar som ett slags spektakulär politisk teater – med bilder från nattliga razzior, människor i bojor och hemliga utvisningsflyg till tredje land – har administrationen sänt ett kraftfullt budskap till hela världen: Försök inte komma hit. Gränsen är stängd och om du ändå tar dig in så spårar vi upp och deporterar dig.
Resultatet av utvisningarna är därmed psykologiskt snarare än polisiärt. Strategin verkar ha lyckats så väl (tillsammans med presidentordern) att inflödet alltså nästan helt har upphört. Lite ironiskt tvingar framgångarna vid gränsen nu myndigheterna att vända blicken inåt landet för att kunna uppfylla vallöftena om massdeportationer.
Donald Trumps nära rådgivare Stephen Miller har till exempel lovat att 3000 personer ska deporteras varje dag. Fokus ligger nu på papperslösa som bott i USA i många år – ofta med såväl arbete och familj som djupa rötter i landet. Det är ett betydligt dyrare, svårare och mer politiskt känsligt projekt än att skicka tillbaka folk som just har kommit över gränsen.
Polis och gränsövervakare är överens om att de lågt hängande frukterna – nyanlända vid gränsen eller våldsamma brottslingar – till stor del redan har plockats. Därför tvingas administrationen nu vara mer kreativ.
I en video som spreds på X den 11 juli syns svartklädda, beväpnade ICE-agenter röra sig mellan hus i en stillsam och välskött medelklassförort i West Jordan, Utah. Andra klipp visar byggnadsarbetare som springande lämnar sina arbetsplatser efter att ha varnats om att en räd är på väg.
Enligt New York Times har ICE-agenter fått order att även göra ”sidoingripanden” och arrestera sådana migranter som påträffas under en räd, men där det inte finns något utvisningsbeslut. Bland den amerikanska allmänheten finns ett brett stöd för att deportera invandrare som begår brott.
Men när filmklipp visar laglydiga människor som grips i skolor, på arbetsplatser eller i sina hem, riskerar stödet att vittra. Samtidigt växer kostnaderna för den nya, aggressiva taktiken.
För att finansiera deportationskampanjen har presidenten, tillsammans med republikanerna i kongressen, tredubblat ICE:s budget till 75 miljarder dollar över fyra år, enligt The Wall Street Journal.
Innan Trump tillträdde låg kostnaden för att hålla en person i förvar i väntan på utvisning på omkring 160 dollar per dag. Nu, med nya tältläger som det ökända ”Alligator Alcatraz”, har kostnaden skenat till över 400 dollar per person och dygn enligt The Washington Post, det vill säga jämförbart med ett rätt så hyggligt hotellrum.
Vissa omhändertagna förvaras dessutom i den amerikanska militärbasen Guantánamo Bay på Kuba, det ökända fängelset byggt för misstänkta terrorister, där en fånge kan kosta uppåt 100 000 dollar om dagen att hålla inspärrad.
Dessa hårdhänta och kostsamma metoder väcker frågor om såväl rättssäkerhet och proportionalitet som resursanvändning. Men Demokraterna har hittills visat sig oförmögna att stoppa utvecklingen eller att dra politisk fördel av den. Och medan miljarder går till massutvisningar, har polisen och gränsmyndigheterna tvingats prioritera bort andra samhällsuppgifter – som terrorismövervakning och brottsbekämpning.
En anonym poliskälla berättade i podcasten Blocked and Reported att de knappt längre hinner med sitt ordinarie arbete. I vissa distrikt har poliser beviljats obegränsat övertidsarbete kopplat till deportationer – vilket har skapat ett närmast bisarrt incitament att hålla utvisningsmaskineriet igång.
För närvarande tyder inget på att Trump-administrationens deporteringsmaskin kommer att bromsa in. Presidenten upplever fortfarande att han har väljarnas stöd för åtgärderna och ett starkt mandat att leverera vad han lovat.
Och så länge han känner att hans väljarbas står bakom honom lär han fortsätta att tänja gränserna för att se vad som kan åstadkommas.
***
Läs även: Donald Trump har rätt om artikel fem
