Tysklands omställning har blivit varnande exempel

Tysklands elproduktion ökade lite förra året, efter flera års kräftgång. Men det var inte tack vare vind- och solkraft, utan med hjälp av fossila bränslen, gas och kol. 15 år efter starten av Tysklands stora energiomställning, Energiewende, krackelerar bilden av den gröna förebilden.

I stället för högtidstalen om klimatledarskap följde ett elsystem präglat av höga och volatila elpriser, skenande systemkostnader, flaskhalsar i elnäten och en industri som tappar konkurrenskraft. Faktum är att flera av de löften som tyska politiker ställde ut under 2010-talet har fallit platt till marken.

När Tyskland med dåvarande kanslern Angela Merkel i spetsen formulerade sina planer var ambitionerna höga. I strategidokumentet Energiekonzept drogs riktlinjerna upp: vind- och solkraft skulle byggas ut kraftigt, kärnkraften fasas ut och fossila kraftslag successivt marginaliseras.

”Energiewende kommer att göra Tyskland till en föregångare. Den är genomförbar, den är säker och den kommer att löna sig ekonomiskt”, deklarerade Merkel i regeringsförklaringen i juni 2011.

Men rötterna till omställningen sträcker sig längre tillbaka. Redan under 80- och 90-talen växte en stark tysk miljörörelse fram, präglad av motstånd mot kärnkraft och fossil energi. Rörelsen institutionaliserades politiskt, inte minst genom partiet Die Grünen, som fick ett avgörande inflytande över både målbild och teknikval. Kärnkraft uteslöts därmed i praktiken av politiska skäl.

”Kärnkraftsavvecklingen är oåterkallelig. Den är inträdet i en hållbar, förnybar energiförsörjning”, slog De Grönas Renate Künast fast.

Angela Merkel hade visserligen planer på att förlänga livstiden för flera kärnkraftverk, men efter Fukushimaolyckan 2011 i Japan gjorde regeringen en kovändning. Åtta reaktorer stängdes omedelbart och beslut fattades om full avveckling senast 2022. Ambitionen var ett energisystem som skulle bli billigare, säkrare och mer självständigt – och samtidigt ett globalt föredöme.

Med det drastiska beslutet att stänga kärnkraften utökades importen av gas från Ryssland. Före 2022 kom över hälften av all gas som användes i Tyskland kom från det statliga ryska Gazprom. Konsekvensen blev en strukturell sårbarhet som blottlades brutalt efter Rysslands invasion av Ukraina när energipriserna steg dramatiskt. Även när Israel och USA inledde sina bombningar i Iran nyligen ökade priserna. Exempelvis sköt priset på gas, som många tyskar använder för att värma upp sina hem, i höjden med 80 procent inledningsvis, för att sedan backa till en uppgång på 50 procent.

Kostnadsfrågan har blivit Energiewendes kanske mest kontroversiella punkt. En tidigare grön miljöminister, Jürgen Trittin, lovade att omställningen inte skulle kosta hushållen mer än ”en glasskula i månaden”. 15 år senare ger två tunga genomlysningar en helt annan bild. Den ena är Monitoringbericht 2025, framtagen av en expertkommission under ledning av Andreas Löschel. Den andra heter Fortschrittsmonitor Energiewende 2024 och kommer från konsultföretaget EY tillsammans med BDEW, en tysk branschorganisation för energi- och vattenindustri.

Rapporterna visar att flera centrala mål inte har uppnåtts och att kostnaderna blivit avsevärt högre än vad som antogs i början av 2010-talet. Enligt EY krävs investeringar på drygt 720 miljarder euro fram till 2030 och ytterligare knappt 500 miljarder fram till 2035 för att klara Tysklands beslutade mål för omställningen.

Samtidigt pekar rapporterna på en avgörande skillnad: kostnaderna ligger inte längre i själva elproduktionen, utan i omkringliggande system som behövs för att stötta systemet – elnät, systemtjänster, flexibilitet, reservkapacitet och vätgasinfrastruktur.

– Man missade systemaspekten när omställningen drog i gång. Produktionen byggdes ut först och man hoppades att resten skulle lösa sig. Det är därför kostnaderna för nät, reserv- och balanseringskraft nu exploderar, säger Staffan Reveman, expert på tysk energipolitik.

Trots att den installerade kapaciteten för vind- och solkraft nästan har tredubblats, står fossil kraft fortfarande för omkring 40 procent av Tysklands elproduktion. Under de första veckorna av 2026 stod gas- och kolkraft för hälften av elförsörjningen efter en köldknäpp plus fallande priser på utsläppsrätter.

– Det spelar ingen roll hur mycket förnybart som är installerat. Tio gånger noll är fortfarande noll, säger Reveman.

Det fortsatta fossilberoendet får tydliga priseffekter. En rapport från EU-kommissionens forskningscentrum JRC visar att de dyrare fossila kraftslagen sätter elpriset i Europa 86 procent av tiden. Förklaringen är marginalprissättningen.

– Den sista kilowattimmen kommer ofta från kol- eller gaskraft. Tyskland måste fortfarande bryta stora mängder brunkol för att hålla kraftverken i gång. Annars klappar systemet ihop, säger Reveman.

Konsekvenserna märks även här i Sverige. När elpriset går i taket, och Sverige exporterar el till Tyskland, stiger priset på el även i södra Sverige.

Redan i början av Energiewende pekades elnäten ut som avgörande. Utan kraftigt förstärkta nät riskerade el att produceras på fel plats och vid fel tid. Den kraftiga vindkraftsbyggnaden har skett i landets norra delar, medan den stora efterfrågan finns i de södra och västra delarna. 15 år senare konstaterar Monitoringbericht 2025 att nätutbyggnaden fortfarande är en av de största flaskhalsarna, eftersom merparten av vindkraften byggts i norr medan efterfrågan finns i söder – en situation vi känner igen från Sverige.

”Nätutbyggnaden är den centrala flaskhalsen i Energiewende. Vi har kraftigt accelererat utbyggnaden av förnybart, men inte utvecklat näten i motsvarande takt”, konstaterade Andreas Löschel, ordförande för expertkommissionen, i slutet av 2025.

Ett tydligt exempel är de snabbt stigande kostnaderna för så kallad ”redispatch”, där kraftverk tvingas minska eller stoppa produktionen för att undvika överbelastning – och därefter kompenseras via nätavgifter som i slutänden betalas av konsumenterna. De får alltså betalt för att inte producera el.

Bundesnetzagentur (en tysk myndighet som bland annat bevakar elmarknaden) uppger att kostnaderna uppgår till flera miljarder euro per år. Samtidigt varnar myndigheten för ett betydande underskott på planerbar effekt under 2030-talet.

Redan 2014 varnade Socialdemokraternas dåvarande ordförande Sigmar Gabriel: ”om energiomvandlingen inte sköts professionellt från början till slut, står vi inför det största avindustrialiseringsprogrammet i vår historia.”

I dag framstår varningen som profetisk. Den tyska industrin pressas hårt när konkurrenter i USA och Kina gynnas av betydligt lägre energikostnader. Bilproduktionen har rasat från 5,6 miljoner fordon 2017 till under 4 miljoner 2024. Kemikoncernen BASF avvecklar energiintensiv produktion i Europa och flyttar tillverkning till Kina.

Stålindustrin blöder. Före jul nådde Thyssenkrupp Steel en överenskommelse med facket som innebär att omkring 11 000 jobb, nära 40 procent av arbetsstyrkan i ståldivisionen, försvinner fram till 2030. I juni 2025 avbröt ArcelorMittal planerna på att producera grönt stål i Bremen och Eisenhüttenstadt – trots löften om 1,3 miljarder euro i stöd. Som motdrag införs en statlig elprissubvention 2026 för den energiintensiva industrin.

”Ett subventionerat elpris kan bara köpa tid. Utan strukturella reformer förblir Tyskland inte en konkurrenskraftig industrination”, kommenterade Martin Brudermülle, tidigare vd för BASF.

Tyskland har i över ett decennium pekat ut vätgas som nyckeln till framtiden. ”Vätgas är den saknade pusselbiten i Energiewende. Den möjliggör klimatskydd där elektrifiering ensam inte räcker till”, sade CDU-politikern Peter Altmaier 2020. Men Monitoringbericht 2025 konstaterar att uppskalningen av vätgasen i praktiken har uteblivit. De flesta projekt når aldrig investeringsbeslut: efterfrågan är osäker och vätgas kan inte räknas som tillgänglig styrbar effekt under 2030-talet.

– Vätgasen används som ett löfte om framtida lösningar, men i praktiken skjuter man dagens strukturella problem framför sig, säger Reveman.

Samma övertro präglar diskussionen om batterilagring. 78 GW-batteriprojekt har redan fått klartecken – och ytterligare över 720 GW väntar på beslut. Det motsvarar nästan fyra gånger all installerad vind- och solkraft i Tyskland sammantaget.  

Siffrorna säger mindre om ett genombrott och mer om en sektor där förhoppningarna springer långt före systemets faktiska behov och begränsningar.

– Batterier kan stötta elsystemet, men omöjligen lösa de här problemen när det är kallt, mörkt och vindstilla i flera dagar. Det finns inga batterier som klarar det, konstaterar Reveman.

Koldioxidutsläppen har visserligen minskat kraftigt i elsystemet, men transporter, industri och jordbruk släpar efter. En analys visar också att den nedlagda kärnkraften i praktiken har ersatts av gas- och kolkraft – inte av vind och sol som det var tänkt.

”Det var ett allvarligt strategiskt misstag att lägga ner kärnkraften”, sade förbundskansler Friedrich Merz nyligen.

15 år efter starten framstår Energiewende mindre som den förebild och mer som ett varnande exempel. Tyskland har byggt ut förnybart i rekordtakt, men priset har blivit ett dyrt, komplext och fortsatt gas- och kolberoende system.

***

Läs även: Mats A Nilsson: Regeringens elpolitik är humbug

Läs även: Högt pris för grön omställning