Venezuela ur askan i elden efter attacken

När något händer som fördöms, genast och kraftfullt, av Kuba, Hizbollah, Nordkorea, Jemens houthiregim, Ryssland och Iran – så antar vi spontant att det rör sig om något glädjande. Men efterspelet till de amerikanska kommandosoldaternas bravad i Caracas har kylt av förväntningarna.  

Ingen latinamerikansk ledare passar bättre i en rättssal och en cell än Venezuelas president Nicolas Maduro. Hans oskyldiga offer räknas i tusental. I juli 2019 presenterade FN en rapport om ”utomrättsliga avrättningar” i Venezuela mellan den 1 januari 2018 och 19 maj 2019. De flesta av dessa dåd kunde knytas till regimens speciella dödspatruller, FAES, och antalet torde vara något av ett rekord: 6756 dödade civila på knappt ett och ett halvt år. Som jämförelse kan nämnas att under sjutton års militärdiktatur i Chile 1973 till 1990 dödades eller försvann 3227 personer. Rapporten hade inte heller gjorts av någon ideologisk fiende, utan av FN:s människorättskommissionär, Chiles socialistiska ex-president Michelle Bachelet.

Att avlägsna regimer med sådan meritlista är en välgärning. Att avlägsna sådana ledare utan att planera för fortsättningen är däremot farliga saker, som USA lärde sig först i Irak och sedan i Libyen. Under hösten har det sett ut som om Donald Trump åberopat Venezuelas (mycket omfattande) knarksmuggling och penningtvätt som förevändning för en brett upplagd kampanj mot chavist-regimen, som kom till 1998 då officeren Hugo Chávez valdes till president. Trump pressade Maduro att avgå, både offentligen och under privata förhandlingar. Men hotelserna tog inte skruv. Det gjorde inte heller USA:s gigantiska flottstyrka i vattnen närmast Venezuela.

De som hoppades att Trump gjorde sig allt detta besvär för att befria Venezuela från chavisternas förtryck jublade häromdagen då Nicolás Maduro och hans hustru Cilia Flores – även hon chavistisk toppolitiker – transporterades ur landet. Det dröjde inte länge förrän jublet fastnade i halsen. Trump hade inte tagit ställning för Venezuelas förföljda demokrater mot den groteskt inkompetenta och ondskefulla regimen, det skyndade han sig att göra klart.

Strax efter attacken i Caracas avfärdade Trump oppositionsledaren och Nobelpristagaren Maria Corina Machado som tänkbar partner, och uttryckte sig hånfullt både om hennes kapacitet och hennes folkliga stöd. Trumps umgänge med fakta är högst personligt, det vet vi. Men sällan har han så öppet tagit avstånd från verkligheten – i ett land han nu säger sig vilja ”ta över”. Corina Machado har under många år lett oppositionen från sina olika gömställen, så skickligt att hon under det senaste presidentvalet 2024 vann nära sjuttio procent av rösterna – utan att ha deltagit i valkampanjen! Hon förbjöds av regimen att ställa upp och ersattes på valsedeln av diplomaten Edmundo González, en okänd och tillbakadragen person som gick med på att spela stand-in. Regimen proklamerade Maduro som knapp segrare, men vägrade redovisa registren över resultatet. Modiga personer i valmyndigheten läckte det sanna valresultatet, som generade regimen stort, och renderade den en skur av fördömelser från många länder.

När Corina Machado fick Nobelpriset i fjol yttrade hon sig respektfullt om Trump; han å sin sida avstod demonstrativt från att gratulera henne trots att den venezolanska krisen redan var i full gång och han dagligen efterlyste ett bättre Venezuela.

I stället har Trump på fullt allvar erbjudit Maduros vicepresident Delcy Rodríguez att fortsätta driva staten utan Maduro. Detta fast hon är minst lika besudlad av skumrask som denne. Allt det som Trump förbannat hos chavist-regimen: penningtvätt, knarkhandel, brott mot oljesanktionerna och samröre med Kuba – är hennes gebit.  

Varför Trump väljer henne och inte Venezuelas demokrater som partner är självklart. Delcy Rodríguez och hennes kumpaner har verktygen för att leverera det Trump är ute efter: lugn och underkastelse. För en otålig och krävande person är det förstås mycket mer behändigt att jobba med samvetslösa cyniker som darrar inför en – än att byta system, ge venezolanerna deras frihet och föra storslagna affärsprojekt genom institutionernas papperskvarn.

Delcy Rodríguez, revolutionären, som i decennier målat horn på USA, säger nu att ”vi skall försöka nå fram till en formel för samarbete med USA”. Det är en saltomortal värdig något av Shakespeares historiska dramer, där människans beräkning och trolöshet sätts i blixtbelysning. Även om Rodriguez kumpaner – framför allt regimens starke man, inrikesminister Diosdado Cabello – går med på att äta upp alla sina hattar och böja knä för Trump, hur kommer regimens anhängare, tusentals av dem beväpnade, att reagera på ett sådant lappkast? Och hur kommer landets opposition, som representerar en bred folkmajoritet, att ställa sig? Om de demonstrerar på gatorna och skjuts ned av regimen, kommer det att beröra Trump, fredspriskandidaten?

Och hur kommer chavisternas enda allierade i västvärlden, den spanska vänsterkoalitionen, att agera? Socialistpartiet har redan kastat sig fram och erbjudit medling mellan Delcy och Donald via Delcys nära vän, José Luis Rodríguez Zapatero, den förre spanske socialistledaren och premiärministern. Zapatero är en opportunist med många och dubiösa ekonomiska band till regimen i Caracas. Men flera av de partier – Podemos, Sumar och Bildu – som ger socialisterna dess kongressmajoritet består av fanatiska revolutionärer som avskyr USA med samma glöd som svenska radikaler gjorde 1970, och dyrkar den venezolanska regimen. Vilken dialektisk akrobatik kommer inte att behövas för att ställa chavisternas pakt med Trump i progressivt sken? Den AI-robot som kan förutsäga hur allt detta slutar är inte uppfunnen.

Toppbild: Donald Trump vill inte att oppositionsledaren och Nobelpristagaren Maria Corina Machado tar över makten i Venezuela. Här leder hon en protest i Caracas mot omvalet av president Nicolás Maduro i augusti 2024.