Vindkraften – ett ekonomiskt haveri
Konkurser och nedskrivningar plågar kraftslaget som skulle göra den gröna omställningen möjlig.
Vindkraften håller på att utvecklas till ett ekonomiskt haveri och det gäller inte bara Sverige utan även i vårt södra grannland. Förra veckan gick ytterligare ett vindkraftsbolag, Kalix Wind, i konkurs och Affärsvärlden rapporterade att bolaget Önusberget Vind, som utgör etapp tre i jätteprojektet Marbygdens vindkraftsområde utanför Piteå, står på ruinens brant.
Önusberget tvingades upprätta en kontrollbalansräkning i fjol vilket är ett tecken på att eget kapital i företaget är på upphällningen. Förlusten efter finansnetto i fjol uppgick till 300 miljoner kronor och eget kapital i ägarkoncernen Polarvind Energy är negativt, minus 1 miljard kronor. Då ska man komma ihåg att det även finns en del luft på tillgångssidan i form av koncessioner med tveksamt värde och goodwill på drygt 750 miljoner kronor. Den senare posten uppstod när Önusberget köptes in från de tidigare ägarna långt över bokfört värde.
Och det ser illa ut för Önusberget. Ledningen skriver föga övertygande i den senaste årsredovisningen att ”det föreligger dock ingen risk för företagets överlevnad eftersom företaget stöds av långsiktiga likviditets- och kassaflödesprognoser”. För en utomstående känns vindkraftsbolagens framtidsprognoser inte alls övertygande. Önusberget uppger exmepelvis att bolaget har leveransavtal (ett så kallat PPA-kontrakt) för delar av sin produktion som gör att låga elpriser på dagsmarknaden inte slår igenom fullt ut på intäkterna. Men i en not i årsredovisningen står samtidigt att värdet på detta ”högst konfidentiella” PPA-kontrakt är minus 300 miljoner kronor. Ändå tas inte denna minuspost upp i balansräkningen eftersom ”det beräknade övervärdet av vindkraftstillgångarna är mer än tillräckliga för att täcka det beräknade värdet av försäljningskontraktet”. Den minnesgoda läsaren tänker genast på grannprojektet till Önusberget, kinesiskägda Markbygden Ett. Det bolaget genomgick en rekonstruktion under 2023 efter att har redovisat förluster på över 2 miljarder kronor på sin investering på 8 miljarder. Huvudanledningen till förlusten var ett mycket kostsamt PPA-kontrakt som Markbygden hade tecknat med Norsk Hydro.
Att det ser riktigt illa ut för den norrländska vindkraften visas även av att statliga Vattenfall, som inte har speciellt mycket vindkraft i Norrland eller i Sverige överhuvudtaget, skrev ner värdet på sin svenska vindkraft med 640 miljoner kronor i delårsrapporten för det första halvåret i år. Huvudproblemet är parken Blakviken Fäbodberget Vind utanför Lycksele i Västerbotten. Vattenfall äger 30 procent av ägarbolaget i Blakviken och detta skrev ner värdet på tillgången med 600 miljoner kronor i bokslutet för 2024, efter att ha gjort en nedskrivning på 375 miljoner kronor 2023. Nedskrivningarna på 975 miljoner ska ställas i relation till anskaffningsvärdet på 1021 miljoner. Efter hänsyn till lämnade aktieägartillskott är det beräknade kvarvarande värdet på anläggningen i dag runt 100 miljoner kronor.
Blakviken bistår med ovanligt upplysande klartext om vindkraftens strukturella problem. ”Bolagets utveckling är i första hand förknippad med elmarknadens utveckling där den kraftiga utbyggnaden av vindkraft i norr pressar priset när det blåser”. Detta fenomen kallas på branschjargong för ”kannibalisering”. Det vill säga ju mer vindkraft som byggs, desto lägre blir elpriserna och desto lägre blir därmed också avkastningen på gjorda investeringar. Och vindkraften har byggts ut mycket kraftigt i elområde 1 och 2 som i princip motsvarar Norrland. Den installerade effekten var över 10 000 MW vid ingången av året, vilket motsvarar drygt 60 procent av den svenska vindkraften. Den ska också samsas med vattenkraften i norr som har en installerad effekt på 13000 MW. Så när det väl blåser norröver pressas elpriserna mot noll och allt oftare till och med till minus vilket betyder att kraftbolagen tvingas betala för att bli av med den el de producerar. Detta har även sänkt lönsamheten påtagligt för vattenkraften i norr, som vid låga elpriser ibland tvingas ”spilla vatten” vid sidan av turbinerna för att magasinen inte ska svämma över. När det inte blåser stiger visserligen elpriset, men det har ju inte vindkraften någon nytta av.
Det lär heller inte gå så bra för skogskoncernen SCA som sedan 2022 äger Markbygden Två i samma område som Markbygden Ett och Önusberget. SCA brukar slå sig på bröstet över att ha 20 procent av den installerade svenska vindkraften på sina marker. Det kan dock bli mindre lyckosamt då de riskerar att få ett antal havererade vindkraftsprojekt i knäna och därmed återställandeansvar för de verk som tas ur bruk. En fortsatt utbyggnad av vindkraften i norr är därmed att likna vid Ebberöds Bank. Hittills har över 100 miljarder kronor investerats i anläggningarna, men marknadsvärdet lär vara avsevärt lägre.
Och även om elpriserna har varit högre i elområde 3 och 4 så är inte lönsamheten för vindkraft där heller särskilt hög. SR Energy - som ägs av Stena Adactum och pensionsfonder som Alecta och AMF - äger huvudsakligen vindkraftverk i södra Sverige. Förra året gjorde bolaget en vinst på 16 miljoner kronor och avkastningen på det investerade egna kapitalet på 4,8 miljarder kronor uppgick till blygsamma 0,3 procent. Möjligen kan man tänka sig att lönsamhetsproblemen i norr kommer att minska om och när överföringskapaciteten söderut förbättras, men då med den uppenbara risken att elpriserna i söder också punkteras när det blåser.
Även i Danmark dras vindkraften med stora problem. Jätten Örsted, med danska staten som huvudägare, har genomgått en omvandling från gas- och oljebolaget Dong till att bli världens största ägare av havsbaserad vindkraft. Bolagets aktie har rasat med 86 procent sedan toppen i slutet av 2020 och börsvärdet har fallit från över 500 miljarder svenska kronor till omkring 125 miljarder i dagsläget. Örsted beslutade härom veckan att genomföra en nyemission på motsvarande 90 miljarder svenska kronor, den överlägset största i Danmarks historia, en nyhet som sänkte aktiekursen ytterligare.
Lönsamheten i själva rörelsen ser fortfarande hyfsad ut för Örsted, om man håller sig till rörelseresultatet före nedskrivningar. De sex senaste kvartalen gjorde bolaget ett samlat rörelseresultat på omkring 54 miljarder svenska kronor. Men nedskrivningarna av olika projekt uppgick under samma tid till ungefär lika mycket. Till det ska nu läggas det amerikanska jätteprojektet Revolution Wind som myndigheten Bureau of Ocean Management har stoppat med omedelbar verkan. Örsted, som äger 50 procent i vindkraftparken, har hittills investerat 22 miljarder svenska kronor i projektet som är färdigställt till 80 procent. Den amerikanska inrikesministern Doug Burgum har angivit risken för ”svärmattacker” från undervattensdrönare som motiv till stoppet. Donald Trump gillar inte vindkraft. Möjligen gillar han heller inte danskar, med tanke på hans tuppfäktning sedan tillträdet kring vem som ska råda över Grönland.
***
Vindkraften håller på att utvecklas till ett ekonomiskt haveri och det gäller inte bara Sverige utan även i vårt södra grannland. Förra veckan gick ytterligare ett vindkraftsbolag, Kalix Wind, i konkurs och Affärsvärlden rapporterade att bolaget Önusberget Vind, som utgör etapp tre i jätteprojektet Marbygdens vindkraftsområde utanför Piteå, står på ruinens brant.
Önusberget tvingades upprätta en kontrollbalansräkning i fjol vilket är ett tecken på att eget kapital i företaget är på upphällningen. Förlusten efter finansnetto i fjol uppgick till 300 miljoner kronor och eget kapital i ägarkoncernen Polarvind Energy är negativt, minus 1 miljard kronor. Då ska man komma ihåg att det även finns en del luft på tillgångssidan i form av koncessioner med tveksamt värde och goodwill på drygt 750 miljoner kronor. Den senare posten uppstod när Önusberget köptes in från de tidigare ägarna långt över bokfört värde.
Och det ser illa ut för Önusberget. Ledningen skriver föga övertygande i den senaste årsredovisningen att ”det föreligger dock ingen risk för företagets överlevnad eftersom företaget stöds av långsiktiga likviditets- och kassaflödesprognoser”. För en utomstående känns vindkraftsbolagens framtidsprognoser inte alls övertygande. Önusberget uppger exmepelvis att bolaget har leveransavtal (ett så kallat PPA-kontrakt) för delar av sin produktion som gör att låga elpriser på dagsmarknaden inte slår igenom fullt ut på intäkterna. Men i en not i årsredovisningen står samtidigt att värdet på detta ”högst konfidentiella” PPA-kontrakt är minus 300 miljoner kronor. Ändå tas inte denna minuspost upp i balansräkningen eftersom ”det beräknade övervärdet av vindkraftstillgångarna är mer än tillräckliga för att täcka det beräknade värdet av försäljningskontraktet”. Den minnesgoda läsaren tänker genast på grannprojektet till Önusberget, kinesiskägda Markbygden Ett. Det bolaget genomgick en rekonstruktion under 2023 efter att har redovisat förluster på över 2 miljarder kronor på sin investering på 8 miljarder. Huvudanledningen till förlusten var ett mycket kostsamt PPA-kontrakt som Markbygden hade tecknat med Norsk Hydro.
Att det ser riktigt illa ut för den norrländska vindkraften visas även av att statliga Vattenfall, som inte har speciellt mycket vindkraft i Norrland eller i Sverige överhuvudtaget, skrev ner värdet på sin svenska vindkraft med 640 miljoner kronor i delårsrapporten för det första halvåret i år. Huvudproblemet är parken Blakviken Fäbodberget Vind utanför Lycksele i Västerbotten. Vattenfall äger 30 procent av ägarbolaget i Blakviken och detta skrev ner värdet på tillgången med 600 miljoner kronor i bokslutet för 2024, efter att ha gjort en nedskrivning på 375 miljoner kronor 2023. Nedskrivningarna på 975 miljoner ska ställas i relation till anskaffningsvärdet på 1021 miljoner. Efter hänsyn till lämnade aktieägartillskott är det beräknade kvarvarande värdet på anläggningen i dag runt 100 miljoner kronor.
Blakviken bistår med ovanligt upplysande klartext om vindkraftens strukturella problem. ”Bolagets utveckling är i första hand förknippad med elmarknadens utveckling där den kraftiga utbyggnaden av vindkraft i norr pressar priset när det blåser”. Detta fenomen kallas på branschjargong för ”kannibalisering”. Det vill säga ju mer vindkraft som byggs, desto lägre blir elpriserna och desto lägre blir därmed också avkastningen på gjorda investeringar. Och vindkraften har byggts ut mycket kraftigt i elområde 1 och 2 som i princip motsvarar Norrland. Den installerade effekten var över 10 000 MW vid ingången av året, vilket motsvarar drygt 60 procent av den svenska vindkraften. Den ska också samsas med vattenkraften i norr som har en installerad effekt på 13000 MW. Så när det väl blåser norröver pressas elpriserna mot noll och allt oftare till och med till minus vilket betyder att kraftbolagen tvingas betala för att bli av med den el de producerar. Detta har även sänkt lönsamheten påtagligt för vattenkraften i norr, som vid låga elpriser ibland tvingas ”spilla vatten” vid sidan av turbinerna för att magasinen inte ska svämma över. När det inte blåser stiger visserligen elpriset, men det har ju inte vindkraften någon nytta av.
Det lär heller inte gå så bra för skogskoncernen SCA som sedan 2022 äger Markbygden Två i samma område som Markbygden Ett och Önusberget. SCA brukar slå sig på bröstet över att ha 20 procent av den installerade svenska vindkraften på sina marker. Det kan dock bli mindre lyckosamt då de riskerar att få ett antal havererade vindkraftsprojekt i knäna och därmed återställandeansvar för de verk som tas ur bruk. En fortsatt utbyggnad av vindkraften i norr är därmed att likna vid Ebberöds Bank. Hittills har över 100 miljarder kronor investerats i anläggningarna, men marknadsvärdet lär vara avsevärt lägre.
Och även om elpriserna har varit högre i elområde 3 och 4 så är inte lönsamheten för vindkraft där heller särskilt hög. SR Energy – som ägs av Stena Adactum och pensionsfonder som Alecta och AMF – äger huvudsakligen vindkraftverk i södra Sverige. Förra året gjorde bolaget en vinst på 16 miljoner kronor och avkastningen på det investerade egna kapitalet på 4,8 miljarder kronor uppgick till blygsamma 0,3 procent. Möjligen kan man tänka sig att lönsamhetsproblemen i norr kommer att minska om och när överföringskapaciteten söderut förbättras, men då med den uppenbara risken att elpriserna i söder också punkteras när det blåser.
Även i Danmark dras vindkraften med stora problem. Jätten Örsted, med danska staten som huvudägare, har genomgått en omvandling från gas- och oljebolaget Dong till att bli världens största ägare av havsbaserad vindkraft. Bolagets aktie har rasat med 86 procent sedan toppen i slutet av 2020 och börsvärdet har fallit från över 500 miljarder svenska kronor till omkring 125 miljarder i dagsläget. Örsted beslutade härom veckan att genomföra en nyemission på motsvarande 90 miljarder svenska kronor, den överlägset största i Danmarks historia, en nyhet som sänkte aktiekursen ytterligare.
Lönsamheten i själva rörelsen ser fortfarande hyfsad ut för Örsted, om man håller sig till rörelseresultatet före nedskrivningar. De sex senaste kvartalen gjorde bolaget ett samlat rörelseresultat på omkring 54 miljarder svenska kronor. Men nedskrivningarna av olika projekt uppgick under samma tid till ungefär lika mycket. Till det ska nu läggas det amerikanska jätteprojektet Revolution Wind som myndigheten Bureau of Ocean Management har stoppat med omedelbar verkan. Örsted, som äger 50 procent i vindkraftparken, har hittills investerat 22 miljarder svenska kronor i projektet som är färdigställt till 80 procent. Den amerikanska inrikesministern Doug Burgum har angivit risken för ”svärmattacker” från undervattensdrönare som motiv till stoppet. Donald Trump gillar inte vindkraft. Möjligen gillar han heller inte danskar, med tanke på hans tuppfäktning sedan tillträdet kring vem som ska råda över Grönland.
***
