När förortssvenskan kom till innerstan

När elever från förorten sätter sig på bussen eller tunnelbanan till en skola i innerstaden handlar valet sällan om skolan eller undervisningen i sig. Skolans rykte, status och geografiska läge har avgörande betydelse. I innerstaden väntar klasskamrater och nätverk som borgar för framgång. Och i dessa skolor talas också en svenska som uppfattas som neutral, ren och vårdad.

Argumenten bakom elevernas val och föräldrarnas förhoppningar har kartlagts i en rad studier av skolforskaren Nihad Bunar. I praktiken rör det sig alltså närmast om ett språkbyte – där en fulstämplad förortssvenska ska kompletteras av en skönmålad medelklassvenska.

En som gör resan från förorten till innerstaden är Alima. Men det hon möter under första året på gymnasiet är inte bara finsvenska. I stället upptäcker hon att förortsslangen duggar tätt även i centrala Stockholm. Hon konstaterar, i en studie av barn- och ungdomsvetaren Henning Årman, att klasskamraterna är "blåögda och blonda med föräldrar som är 100 procent svenska" – och för att krydda sitt språk använder innerstadseleverna slang från förorten. Alima är lika förvånad som road: "Det är som att titta på ett litet barn som försöker gå i högklackat!" skrattar hon.

Men Alima är också stött. I ett samtal med kompisen Molly säger hon att klasskamraterna "gör narr av något som inte ens är deras språk". Hon tycker dessutom att klasskompisarnas försök att gå i högklackade skor borde klämma rejält om tårna: "Och man märker att dom är så här ironiska. Dom kan säga så här 'vi backar dig bror' och 'hahahaha'." Molly kontrar med att det här bruket av förortsslang är lika löjeväckande som om hon skulle tala stiliserad stockholmska: "Ja heeter Albin", kiknar hon med utdragna vokaler och vanilj i rösten.

Henning Årman är också på plats på en lektion när eleverna ska hålla föredrag. Felix, som även han har rötter i förorten, väljer att tala om hur slangen används i innerstaden: "Inledningsvis vill jag fråga, har ni någon gång sagt sho bre eller sho katt i korridoren, kallat någon för gäri, använt förortssvenskan för att verka coolare? Om svaret är ja så är ni som alla andra. Jag är ledsen att göra er besvikna men om svaret är ja är ni ytterligare vita kroppar som approprierar förortssvenskan."

Eleverna med förortsbakgrund är allt annat än smickrade över att slangen används i innerstaden. Förklaringen är förortssvenskans låga status. I den politiska debatten framställs den ofta som ett sorgkantat lapptäcke av bristande språklig förmåga, utanförskap, skolmisslyckanden, gängkriminalitet och problematisk maskulinitet. När innerstadsungdomarna med ironi i rösten plockar russinen ur förortsslangen döms det ut som ett respektlöst snyltande. Och den som inte har bott i förorten kan – enligt samma logik – inte göra anspråk på slangen.

Diskussionerna om språk på skolan får ständigt politiska dimensioner. Många elever ser sig som normkritiska – vilket i sin tur skapar nya normer. Utgångspunkten är att alla ska känna sig inkluderade: "Du behöver inte vara kille eller tjej", står det till exempel på en lapp på en dörr. Men den som inte knäckt koden riskerar att bli både exkluderad och bestraffad av normpolisens språksektion. Eleven Frida berättar i Henning Årmans studie om hur hon teg under veckorna för att undvika att säga fel och därmed visa att hon inte behärskade kodspråket: "Så men jag satt där och liksom folk ba 'jo men cispersoner' lalala och jag var så här: 'eh?'… Jag hade ingen aning så jag satt helt tyst för jag fattade inte."

Den språkliga medvetenheten bland eleverna från förorten är stor. Samma medvetenhet om förortssvenskans status finns också hos ungdomar som inte söker sig till skolor i innerstaden.

När Maryam ansöker om ett stipendium för gymnasieelever från hem med knapp ekonomi skriver hon medvetet ganska illa. Texten innehåller särskrivningar och andra avsiktliga fel. Syftet med språkmissarna är att stipendienämnden ska tycka att hennes ansökan verkar särskilt angelägen – och att hon därför ska få bidrag till glas­ögon trots att hon helst vill lägga pengarna på en ny mobil. "Nån gång ortenbarnen mås­te få nåt också", säger hon skämtsamt till språkforskaren Karin Senter.

I sin avhandling kartlägger hon den slang och den klang som kännetecknar förortssvenska, en svenska som alltså talas främst av unga i mångkulturella förorter.

Typiska slangord – som wallah (jag svär), yani (typ, liksom), bre (du, polaren), och jetski (bra, snygg) – använder ungdomarna bara i vissa situationer. Däremot konstaterar Karin Senter att förortsklangen hörs i alla sammanhang. Ett sådant språkdrag är stackato som gör att rytmen kan uppfattas som stötig. Det uppstår när skillnaden i längd mellan en betonad och en obetonad stavelse, som i backa, är kortare än i standardsvenskan. Ett annat drag är en förortsmelodi där den sista stavelsen förlängs och uttalas med stigande i stället för fallande ton: "Nu kan jag ta ett exempel i klassen", säger Maryam där tonen alltså stiger i slutet.

Det finns även grammatiska skillnader. I standardsvenska huvudsatser kommer verbet på andra plats: Nån gång måste ortenbarnen få nåt också. Men Maryam byter alltså plats på verbet – och att det kommer på tredje plats, efter adverbialet nån gång och subjektet ortenbarnen, är vanligt i förortssvenskan.

Maryam kallar förortssvenskan "fattig dialekt" och "brytning". Samtidigt lyfts den av kompisar fram som ett språk där "du känner dig hemma" och som av många betraktas som "coolt". Och det är just den coolheten som ungdomarna i innerstaden vill – men inte riktigt får – snylta på.

Men det språkliga registret är stort. Maryam och hennes klasskompisar kan med illa dold ironi härma både en stiliserad stockholmska och föräldrarnas svenska, ett språk som majoriteten har lärt sig i vuxen ålder.

Och när Maryam, som i dag har gått en treårig högskoleutbildning och är på väg ut i arbetslivet, som gymnasist går på en intervju för ett extrajobb inne i stan betonar hon att hon är "jätteformell" i sitt språk. Då lägger hon slangen åt sidan – men klangen av förort finns alltid kvar.

Läs även: Vårt nya hederspronomen

Läs även: Den turkiska bokstavsgåtan