Nepals stulna gudar återvänder från väst

Under hippie-eran stals över hälften av Nepals religiösa artefakter, för att hamna på museer och hos samlare i väst. Nu återvänder många – men det kräver ansträngningar.

Text: Torbjörn Wester

Tidigt en dag i juli 1984 kom invånare i stadsdelen Pakto Tole i Katmandu som vanligt till det lokala templet för att göra puja, en enkel hinduisk morgonritual. Men templet var tomt. Statyn föreställande Lakshmi-Narayan – guden Vishnu och hans maka Lakshmi sammansmälta i en kropp – var borta. En minst 900 år gammal artefakt som tillbetts i generationer och behandlats som ett levande väsen.

– Alla blev väldigt ledsna, men vad skulle vi göra? Statyn var försvunnen och att få den åter kändes omöjligt, berättar Bhai Raja Shrestha, en man i 80-årsåldern som i större delen av sitt liv bott bredvid templet.

Stölden var ingalunda unik. Runtom i Nepal – ett land med en majoritet hinduer och en stor buddhistisk befolkning – stals tusentals statyer och andra religiösa föremål från 1960-talet och framåt. Man räknar med att över hälften av alla religiösa artefakter försvann ut ur landet. Stölderna började i samband med att det tidigare slutna bergslandet öppnade gränserna mot världen.

– Mängder av västerlänningar kom till Nepal, hippies och andliga sökare, resande och forskare. Och de exponerades för kulturella föremål som de aldrig hade sett innan, berättar Roshan Mishra, konstkurator och chef över Taragon Museum i Nepals huvudstad Katmandu.

Att stjäla en staty är att stjäla en gud

Templet Taleju Bhawani i Katmandu. Härifrån har flera föremål stulits, bland annat ett mycket värdefullt ceremoniellt halsband som nyligen återfunnits i ett amerikanskt konstinstituts samlingar.

Under 1960- och 70-talen omfamnade västerlandets motkulturer de österländska religionerna. Många av dessa människor tyckte sig uppfatta en större betoning på lycka, fred och frihet inom buddhismen och hinduismen. I synnerhet i jämförelse med den materiella västerländska kulturen. När österlandets religioner blev trendiga skapades också en marknad för antika buddhistiska och hinduiska föremål. Tempel efter tempel tömdes. Inte bara i Nepal utan även i Indien. Föremål började dyka upp hos auktionshus och på museer i Europa och USA.

För många nepaleser innebar stölderna ett trauma. Det som försvann var ofta föremål som under många hundra år hade haft en aktiv del i det dagliga religiösa livet. Inom hinduismen behandlas gudastatyer i många fall som närmast levande väsen och templen är deras hem. Gudastatyerna väcks på morgonen, erbjuds mat och smyckas vid högtider.

– Därför blev det väldigt svårt för lokalsamhällena att ta in att gudarna stals, säger Roshan Mishra. Och när du inte längre har den här levande förbindelsen med dina gudar, då är det också risk att det kulturella arvet vittrar bort.

”Som en maffia”

En bit in ersattes Lakshmi-Narayan-statyn i templet i Pakto Tole med en nytillverkad replika.

– Men det blev inte samma sak, känslorna blev inte desamma, säger Bhai Raja Shrestha.

Han berättar att det fanns folk i grannskapet som såg stölden 1984, men som av rädsla höll tyst.

– Det här är saker man inte bör tala öppet om, men folk säger att det var höga myndighetspersoner som var inblandade. Som en maffia.

Exakt hur stölden gick till är än i dag höljt i dunkel. Men statyn dök 1990 upp i en katalog från auktionsfirman Sotheby’s, värderad till mellan 30 000 och 40 000 amerikanska dollar. Den såldes för en hemlig summa.

Att återlämna eller inte återlämna

Den stora vågen av stölder ägde rum mellan 1960- och 90-talen. Redan 1956 blev det förbjudet att transportera historiska föremål ut ur Nepal och enligt Roshan Mishra var det mycket få antikviteter som lämnade landet på laglig väg, med erforderliga tillstånd.

– Det var säkerligen ofta nepaleser som stal objekten, men det var organiserat av västerlänningar. På den tiden var våra gränser mer eller mindre öppna, ingen kollade vad som fanns i en väska, säger Roshan Mishra.

Konstkuratorn Roshan Mishra kartlägger nepalesiska kulturföremål i museisamlingar i väst.

Att återlämna eller inte är frågan. Som inte längre tycks vara någon fråga. Museivärlden är enig om att kulturföremål som illegalt förts ut ur ett land under senare decennier bör återlämnas. Nordamerikanska museer använder ofta årtalet 1970 som en gräns.

I andra fall är frågan mer komplicerad. Riksantikvarieämbetet skriver i ett dokument från 2020 (Stöd för museer i återlämnandeärenden) att det å ena sidan kan finnas en poäng i att det globala kulturarvet finns tillgängligt för så många som möjligt: ”Om världens alla museiföremål ska återbördas till den plats de en gång kom ifrån förlorar museerna sin möjlighet att ge en bred bild av världen.”

Å andra sidan, påpekar myndigheten, behöver västvärldens museer se över sina samlingar och vara beredda på att ”återbörda kulturföremål som kommit in i samlingarna till följd av en kolonial maktstruktur”.

Medborgardetektiver letar stulna kulturföremål

På senare tid har förändringen blivit synlig. Gudar och gudinnor har börjat återvända till Nepal. Bakom det ligger en aktiviströrelse där Roshan Mishra är en av de drivande krafterna. På fritiden, vid sidan om sin tjänst på Taragon Museum, bygger han upp en databas som han kallar för Global Nepali Museum. Den är tänkt att innehålla alla de nepalesiska kulturföremål som finns i museisamlingar i väst. Till dags dato har han samlat information om 5 000 sådana föremål i databasen, något som möjliggjorts av att allt fler museer digitaliserar sina samlingar och gör dem tillgängliga på nätet.

Samtidigt har en rörelse med medborgardetektiver samlats kring den anonyma Facebooksidan Lost Arts of Nepal. Äldre dokumentation av tempel och föremål jämförs med bilder från Roshan Mishras databas.

– Vad som också hände på 1960-talet var att västerländska forskare kom till Nepal för att minutiöst dokumentera tempel, fasader och objekt. Det är med hjälp av den dokumentationen stulna föremål kan spåras, säger Roshan Mishra.

Från Texas till Nepal

Narayana-templet i Katmandu, där Lakshmi-Narayan-statyn nu åter finns. Kameror övervakar numera statyn och byggnaden är larmad.

Det var på det sättet Lakshmi-Narayan-statyn återkom. Sedan några månader tillbaka står den i sitt tempel igen. Efter att den hade sålts av Sotheby’s 1990 hamnade den i den förmögne konstsamlaren och filantropen David T. Owsleys ägo. Owsley är sonson till en av grundarna av Ball Corporation, i dag en av världens största tillverkare av aluminiumburkar. Han har ägnat stor del av sitt liv åt att samla antik­viteter från hela världen och har donerat tusentals föremål till bland annat Dallas Museum of Art i Texas och ett museum uppkallat efter honom själv, David Owsley Museum of Art i Indiana.

Lakshmi-Narayan-statyn lånade David T. Owsley ut till museet i Dallas redan på 1990-talet och 2007 donerade han den, tillsammans med flera andra asiatiska föremål. Där förblev den oupptäckt i ett antal år innan den amerikanske konstnären Joy Lynn Davis en dag gjorde en bildsökning med Google efter nepalesiska skulpturer. Hon hade inom ramen för ett konstprojekt intresserat sig för stölder av nepalesiska religiösa föremål och när hon fick upp en bloggares suddiga bild från Dallas Museums utställning kände hon genast igen Lakshmi-Narayan-statyn, som fanns dokumenterad i en bok från 80-talet.

Sedan var bollen i rullning. Efter diplomatiska påtryckningar och en FBI-utredning flögs statyn tillbaka till Nepal och i december förra året återinvigdes den på sin plats i templet.

”Då visste vi att det var rätt staty”

För Bhai Raja Shrestha, som numera agerar tempelväktare, var det en stor dag.

– Alla i kvarteret var väldigt lyckliga, alla ville vara en del av firandet.

Bhai Raja Shrestha berättar att de smycken som statyn brukade kläs i vid festligheter fanns kvar, men att de aldrig hade passat replikan.

Bhai Raja Shrestha tar hand om templet där Lakshmi-Narayan-statyn finns.

– Men när vi klädde statyn nu passade de perfekt. Då visste vi att det var rätt staty.

För gruppen av statydetektiver runt Roshan Mishra var återbördandet av Lakshmi-­Narayan den första stora framgången.

– Genom det arbetet knöt vi värdefulla kontakter med olika myndigheter och lärde oss hur vi ska gå tillväga, säger Roshan Mishra.

Interpol och FBI kopplas in

År 2021 bildades Nepal Heritage Recovery Campaign som ett paraply för de individer som är engagerade i att återta det stulna nepalesiska kulturarvet. En av medlemmarna i organtisationen är den anonyme grundaren av Facebooksidan Lost Arts of Nepal. Oftast är det genom den sidan som gruppen uppmärksammas på att äldre dokumentation stämmer överens med föremål i ett museums databas eller på någon auktionsfirmas sajt.

– Därefter kontaktar vi nepalesiska myndigheter som sedan kontaktar berört lands ambassad. Ibland behöver även Interpol eller FBI kopplas in, säger Roshan Mishra.

Kampanjen har hittills gått över förväntan. Flera tiotal föremål har det senaste året flugits tillbaka till Nepal från museer i väst, bland annat från Metropolitan Museum of Art och Rubin Museum i New York. Dessutom har man fått flera auktionshus att stoppa auktioner av nepalesiska föremål innan försäljning.

– Museer har oftast en ganska öppen inställning när de kontaktas. De har vetat att detta är något de måste ta tag i förr eller senare så de är förberedda.

Rubrik

Repatrieringar av kulturföremål från samlingar i väst till länder främst i den globala södern har ökat i omfattning på senare år. Ett färskt exempel är de så kallade Beninbronserna, ett antal konstföremål som togs till Europa på 1890-talet och som nyligen lämnats tillbaka från museer i Storbritannien och Tyskland till Nigeria. Ett annat är de 24 föremål från urfolket yaqui i Mexiko som funnits på Etnografiska museet i Stockholm och som regeringen i våras beslutade att återlämna.

– Men oftast när det gäller återlämnanden av kulturföremål så flyttas de från ett museum till ett annat, säger Roshan Mishra.

– I fallet med Nepal är det annorlunda. Statyerna är levande religiösa föremål och vi strävar efter att de ska komma tillbaka till de platser där de en gång stod.

***