Ingen bryr sig om rätten att mötas religiöst

Redan på 1800-talet var Sverige bland de sämsta i Europa på religionsfrihet. I dag, med corona, har vi utvecklats till religionsanalfabeter.

Vad väger en rättighet? När det gäller religionsfriheten verkar svaret vara: Inte mycket. Under pandemin har gym, butiker och restauranger haft betydligt generösare regler än kyrkor och moskéer.

Det var okej att trängas i gallerior, men i Uppsala domkyrka — norra Europas största katedral — fick man inte vara fler än åtta personer. Att katedralen är 119 meter lång och har lika högt i tak spelade ingen roll. Det var knappast rationellt ur smittskyddssynpunkt, men ingen verkade heller bry sig om att rätten att mötas för religiösa sammankomster är särskilt skyddad i grundlagen.

Det hade varit mer logiskt att ge religiösa samlingar generösare regler än till exempel handeln. Så skedde också i en rad europeiska länder, där man stängde restauranger och kulturverksamhet men tillät begränsade religiösa samlingar. I Sverige gjorde vi i stället tvärtom. Det var knappast någon tillfällighet.

För redan på 1800-talet var vi bland de sämsta i Europa på religionsfrihet, och i dag har vi utvecklats till ett land av religionsanalfabeter. Den här kombinationen har lett till att politikerna numera håller kyrkorna nere genom att ignorera dem. Man beklagar situationen för kulturen och idrotten, men hoppar över att säga något alls om kyrkorna. Den svenska pandemipolitiken har varit en studie i statlig arrogans.

Det är anmärkningsvärt, för ryktet om Guds död här uppe i norr är trots allt aningen överdrivet. Veckovis samlar gudstjänster fler besökare än museer och popkonserter tillsammans. Årsvis noterar enbart Svenska kyrkan 15 miljoner gudstjänstbesökare, vilket är sju gånger fler än besökarna till den populäraste publikidrotten i Sverige: allsvensk fotboll. Och första advent går en miljon svenskar i kyrkan – tre gånger fler än antalet som demonstrerar 1 maj.

I ett alternativt universum hade staten nöjt sig med att kräva kontroller för kultur- och idrottsevenemang, men gett samfunden samma regler som restauranger och handeln.

Sveriges kristna råd har rutit ifrån flera gånger om, men mönstret upprepar sig likväl. För nu har vi vaccinpass, och om man inte kan hålla avstånd så krävs de också i kyrkorna. Men tro inte att detta nämndes när staten informerade om saken. Den 17 november meddelade Amanda Lind att man inför passen för att »ge möjlighet att verka för såväl kulturen, idrotten som andra viktiga evenemang och sammankomster«.

Återigen lyser kyrkorna med sin frånvaro i regeringens kommunikation. Kanske betraktas religion numera som en underavdelning till underhållning?

I ett alternativt universum hade staten nöjt sig med att kräva kontroller för kultur- och idrottsevenemang, men gett samfunden samma regler som restauranger och handeln. Det hade varit att ge religionsfriheten den tyngd som en grundlagsskyddad rättighet bör ha.

Låter det utopiskt? Då kunde man åtminstone visat en basal respekt för religionsfriheten genom att särskilt motivera denna inskränkning. Ministern kunde ha förklarat varför just denna restriktion är nödvändig och måste genomföras, trots att hon inser vilken uppoffring det innebär för kyrkorna.

Men det verkar aldrig ha föresvävat politikerna hur extremt det är att beordra kyrkorna att sätta upp kontrollstationer för besökarna, så att de kan försäkra sig om att alla har med sig det statliga intyg som krävs för tillträde till tillbedjan. Att det betyder att gemenskaper vars identitet bygger på öppenhet ska börja skilja fåren från getterna redan vid kyrkporten. Visst hjälper undantaget för avstånd en del, men under de välbesökta julhelgerna löser det knappast allt. Och återigen tvingas kyrkliga företrädare jaga myndigheter och politiker för att alls få veta vad som gäller.

Vad väger en rättighet? Inte mycket, som sagt. Religionsfriheten verkar vara närmast tyngdlös i den svenska politiken.

Text:

Toppbild: Pontus Lundahl/TT