Analys: Stundar en lågkonjunktur? Sannolikt

Text: Emanuel Sidea

Bild: TT

Hjulen i den svenska ekonomin snurrar allt långsammare. Handelskriget mellan USA och Kina, vid sidan av ett (sannolikt) avtalslöst brexit, denna höst är bara några av de stora orosmoln som skuggar den globala ekonomin och ger återverkningar på svenska företag. Börsras i New York har följts av fall på Stockholmsbörsen.

Alla data tyder på att risken för recession ökat påtagligt den senaste tiden. För Sveriges största exportmarknad, Tyskland, krympte ekonomin under andra kvartalet med 0,1 procent. Ett tapp under ett enskilt kvartal gör ingen recession – det krävs två kvartal i rad för att dra en sådan slutsats.

Även världens två största ekonomier, USA och Kina, har visat lägre BNP-tillväxt den senaste tiden, vilket kopplats både till det handelskrig som pågått i drygt ett år mellan de bägge länderna och till att effekterna av USA:s ekonomiska politik avtagit.

På finansmarknaden har övertygelsen bitit sig fast om att USA inom kort går in i en recession – trots att amerikanska centralbanken Fed spås sänka styrräntan redan i september, för att stävja just detta.

»Om handelskonflikten fortsätter eskalera väntar vi oss att vi är inne i en global recession om tre kvartal«, skrev Morgan Stanleys chefsekonom Chetan Ahya i ett brev till sina bankkunder nyligen.

Och i en enkät från Bank of America Merrill Lynch anser ett stort antal amerikanska kapitalförvaltare att risken för lågkonjunktur har ökat till den högsta nivån på åtta år. En tredjedel av förvaltarna räknar med att en global recession inträffar de närmaste 12 månaderna.

Det konjunkturella skiftet skulle därmed sätta punkt för ett exceptionellt decennium. Efter finanskrisen 2007–08 inleddes en period med lågräntepolitik och stora tillgångsköp från statlig sida av bland annat Fed i USA, europeiska centralbanken ECB och svenska Riksbanken. Låga räntor innebar billigt kapital, vilket drev på inve­steringar och tog udden av krisen som var den värsta sedan 1930-talet.

Kreditexpansionen bidrog också till tillväxt och i juli passerades ett rekord i USA. Aldrig tidigare har en högkonjunktur varat lika länge. (I varje fall inte sedan 1850-talet, då sådana data började samlas in.) Men ingen firade jubileet, noterade affärstidningen Bloomberg. Ett skäl är att BNP ökat med endast hälften (22 procent) jämfört med den tidigare rekordperioden, högkonjunkturåren 1991–2001, då USA:s BNP växte med 43 procent.

Sverige har samtidigt varit ett föregångsland på ränteområdet – Riksbanken var den första större centralbanken i världen som i början på 2015 sänkte styrräntan under noll och som än i dag har minusränta – vilket också pressat ner värdet på den svenska kronan. Andra länder har också tagit efter med minusränta: Danmark, Schweiz, Japan och euroländerna.

Minusräntan tycks ha nått vägs ände och prognosen för svensk ekonomi är en »avmattningsfas«, enligt Konjunkturinstitutets senaste rapport från i början på augusti.

I den noteras också att ekonomin bromsat in ovanligt snabbt. Sysselsättningen har för andra kvartalet i rad fallit och indikatorer tyder på minskade exportordrar. BNP-prognosen har därför justerats ner en aning, till 1,5 procent i år och 1,3 procent 2020.

Många bedömare anser att en allt svagare konjunktur bör mötas med politiskt drivna investeringar och stimulanser; särskilt som statsskulden är på rekordlåg nivå och i synnerhet som svenska staten numera får betalt för att låna pengar. En märkeshändelse i sig.

I mitten på augusti genomförde Riksbanken en historisk försäljning av tioåriga statsobligationer med minusränta till ett värde av 1,5 miljarder kronor – det vill säga köparen av obligationen betalar för att låna ut pengar till Riksbanken. Räntan var i snitt minus 0,295 procent, vilket alltså är lägre än Riksbankens nuvarande reporänta på minus 0,25 procent.

Trots gynnsamt låneläge är det inte mycket som talar för att staten ökar statsskulden. Inifrån finansdepartementet är beskedet att man inte kommer lägga fram förslag till reformer med lånade pengar. Samtidigt beräknar Konjunkturinstitutet att budgetutrymmet för nästa år i det närmaste är obefintligt, även om finansminister Magdalena Andersson nyligen uppgav under ett möte i Harpsund att reformutrymmet är 25 miljarder kronor. (Diskrepansen beror på att finansdepartement gör egna kalkyler.) I höstbudgeten, som ska presenteras den 18 september, kommer finansieringsfrågan av reformer därmed att bli central.

Medan den kommande utformningen av finanspolitiken alltså dröjer är den framtida riktningen på penningpolitiken desto mera klar. Den fortsätter att vara expansiv och följer USA:s och ECB:s anda med räntesänkningar och möjligen även köp av värdepapper, så kallade kvantitativa lättnader. Riksbankschefen Stefan Ingves sa i juli att räntan kan sänkas även till minus 1,5 procent.

Det är ett vanskligt läge och trots att priset på korta räntepapper nu har varit högre än på de långa räntepapperen – vilket historiskt sett varit ett tecken på förestående recession – är definitiva slutsatser svåra att dra. Särskilt som forskning på konsekvenser av minusräntor saknas till stor del; historiken skapas nu. Men det är inte otänkbart att minusräntor under lång tid skapar fler problem än det löser.

Sådana osäkerhetsfaktorer försvårar bedömningarna. Även Fed-chefen Jerome Powell känner sig utmanad.

– Vi har stor erfarenhet av att hantera typiska makroekonomiska skeenden. Men att ta hänsyn till handelspolitisk osäkerhet i våra kalkyler är en ny utmaning, sa han nyligen i sitt tal under Feds årliga konferens i Jackson Hole.