Ny lag ska stoppa höga bonusar

Efter flera års alltmer intensiv hård kritik vill politikerna nu stoppa de höga chefslönerna. Den franska finansministern, Christine Legarde, förklarade häromveckan att ersättningarna till företagsledningen måste avspegla företagets utveckling annars måste det till lagstiftning. Utlösande faktor till utspelet är att de franska chefslönerna i de stora börsbolagen under 2007 steg med 58 procent.

Men det är inte bara lönernas storlek, från någon miljon kronor per månad och uppåt, som utlöser politiska reaktioner. Lönesystemet kritiseras allt oftare för att ha dålig koppling till företagens långsiktiga utveckling.

Nu har även en direkt berörd, Deutsche Banks vd Josef Ackerman (med drygt 130 mkr i årlig ersättning), föreslagit en översyn av systemet. I Holland förbereds nya skatter som skulle drabba dem som anses ha extremt höga löner.

I Sverige har chefslönerna också exploderat under de senaste decennierna, men från en lägre nivå. På 80-talet låg vd-lönerna i större svenska företag på mellan fem och tio gånger industriarbetarlönen. En rapport från LO häromåret visar att näringslivets toppar nu har 46 gånger så mycket som industriarbetaren. De folk- och förtroendevalda tjänar 5,7 gånger mer än arbetarna.

Men trots att debatten stundtals varit högljudd och fylld av upprörda röster har politikerna inte engagerat sig i frågan. Och LO-kongressen i förra veckan tog inte heller upp saken. Avgående avtalssekreteraren Erland Olausson är direkt avvisande till lagstiftning.

– Vi är helt främmande för att stifta lagar om löner. Det är en fråga för ägarna och parterna. Lagstiftning på det här området öppnar för myriader av missbruksmöjligheter. Där vi, LO, är med som ägare försöker vi bromsa så gott det går. Vad man kan kräva, och kanske lagstifta om, är ökad öppenhet och tydlighet så att alla ser vad som pågår och kan reagera, säger han.

Risken med politiska ingrepp är att de kan slå snett. Det var när USA:s förrförra president Bill Clinton drev igenom extra skatt på löner över en miljon dollar i början på 80-talet som optionsprogrammen blev så populära. De beskattades mer förmånligt än lön.

Chefslönexplosionen har gått snabbast och nått längst i USA, men Europa har hängt på rätt bra. Under de senaste 20 åren har chefslönerna i de stora börsbolagen i USA stigit från att motsvara cirka 42 gånger en industriarbetarlön till, när skillnaden var som störst år 2000, 525 gånger. Efter it-bubblan sjönk den och låg 2006 på cirka 364 gånger, enligt den statistik som AFL-CIO, amerikanska LO, publicerar.

Någon statistisk motsvarande den i USA finns inte i Sverige. Svenskt Näringsliv anger i sin sammanställning medianlönen för en svensk vd till beskedliga 73 000 per månad men då räknar man in alla vd:ar; också de i småföretag, där skattekilar och annat gör att vd inte tar ut särskilt hög lön. LO-tidningen fokuserar i sin statistik på topparna som drar hem ett par miljoner per månad.

Allt fler forskningsrapporter avfärdar samtidigt argumenten för att höga löner och rejäla bonusprogram skulle gynna aktieägarna. De företag som har dessa belöningsprogram utvecklas inte bättre än andra, vare sig vad gäller vinsten eller aktiekursen. Det visar bland annat en amerikansk undersökning, publicerad i Financial Times, där 299 företag undersöktes under 70 år. I en svensk undersökning hittar Johan Lindqvist och Johan Grunditz visserligen samband mellan chefernas aktieägande och resultat, men inte heller de ser någon koppling mellan höga bonusar och god utveckling av bolagsvinster.

Kritiken mot lönesättningen går inte bara ut på att den missar målet, utan också att den även kan vara kontraproduktiv. Den kan locka chefspersoner till kortsiktighet som ger snabb effekt i lönekuvertet, och att manipulera eller styra redovisningen till sin egen fördel. Eller som en amerikansk forskare, Michael C. Jensen, uttrycker det: »Vd får betalt för att ljuga.«

Lönesättningen kan också ge fel signaler, både inåt i företaget och utåt i samhället. Om vd uppfattas »sno åt sig« kan andra lockas göra detsamma. Det är inte heller säkert att det är de girigaste cheferna som är de bästa för företaget och aktieägaren. Skandia är ett exempel på hur fel det kan bli när direktörer hetsar varandra till högriskaffärer för att få höga ersättningar. Det slutade med att bolaget höll på att gå omkull och såldes utomlands.

Det rörliga belöningssystemet har heller inte någon baksida för cheferna. Går det bra, enligt det mått man valt, får cheferna bättre betalt. Går det dåligt får de i varje fall inte sänkt ersättning. Den senaste tiden har kritiken varit hård mot exempelvis skogsbolaget Stora Ensos ledning och styrelse, däribland Claes Dahlbäck. De har fått höga ersättningar och bonus trots miljardförluster i vad som sägs vara en av Industrisveriges sämsta affärer – köpet av Consolidated Papers. Slutligen kan det bli fel personer som belönas, eller snarare att de som betytt mycket för företaget genom att utveckla nya produkter eller tjänster men som inte tillhör ledningen, står utanför de stora ersättningsprogrammen.