Små lån ger stor frihet

När Muhammad Yunus, pionjär inom mikrokrediter och grundare av Grameen Bank, på söndag tar emot Nobels fredspris i Oslo är det tidig kväll i New Delhi. I den äldsta stadskärnan är gränderna smala och rännstenarna fyllda med skräp.

En trappa upp i ett rangligt hus sitter Shobal Doal som alla andra kvällar på golvet i sitt hem och krossar betelnötter. Arbetet har hon haft länge, men sedan knappt ett år tillbaka är hon sin egen chef. I stället för att arbeta för en mellanhand köper hon nötterna säckvis och säljer nöthacket till inköpare som tillverkar paan, små paket med bland annat kryddor och betelnöt som tuggas efter indiska måltider.

Yunus modell för att möjliggöra kredit även till de allra fattigaste, och särskilt kvinnor, har spridit sig över hela världen och ökar stadigt i Indien. I skuggan av Indiens ekonomiska boom beräknas fortfarande mer än 250 miljoner indier leva på mindre än en dollar per dag. Även om det finns ett utbrett banksystem så har de fattigaste tidigare hamnat utanför. De saknar den säkerhet som krävs för ett lån och summan är oftast för liten för att vara kommersiellt intressant för en bank. Enligt Grameen Banks förlaga har Shobal Doal nu kunnat få ett mikrolån. Med hjälp av en indisk stiftelse har hon med ett femtontal kvinnor bildat en så kallad självhjälpsgrupp. Gruppen har tillsammans tagit ett större lån och delar på återbetalningsansvaret, vilket minskar bankens risk.

Shobal Doal arbetar fortfarande långa dagar men tjänar numera betydligt mer. Förr fick hon 1 rupee (cirka 15 öre) per kilo knäckta nötter, vilket med ett snitt på 20 kilo per dag gav en månadsinkomst motsvarande 100 svenska kronor. Lånet löper på ett år och med mellanhanden ur bilden har hon nu motsvarande 600 svenska kronor kvar per månad efter ränta och avbetalning. Hon har ett bankkonto där hon varje månad sparar en mindre summa.

Återbetalningsgraden för mikrokrediter är kring 98 procent och Shobal Doal är inget undantag. Inte en enda gång har hon missat en avbetalning. Hennes inkomst är viktig för familjens ekonomi.

– Det är lättare att leva nu. Förut var vi fattiga. Nu kan vi köpa bättre mat och kläder, säger hon och visar stolt hur köksvrån har fått kakelplattor på golvet.

Med framgångshistorier som Shobal Doal har Yunus länge varit älskad av topp-politiker och ekonomer. Att traditionellt bistånd inte kunnat tackla fattigdomen i världen står klart och mikrokrediter har av många hälsats som en ledstjärna för fattigdomsbekämpning. Förra året var FN:s internationella år för mikrokrediter, en satsning på att öka spridningen av mikrolån och kunskapen kring dem.

Samtidigt säger kritikerna, för de finns, får man inte låta sig bländas av mikrokrediter och behandla dem som mirakelmedicin. Med allt ljus på hjälp till självhjälp är det lätt att andra faktorer som försvårar livet för de fattigaste hamnar i skuggan. Som i Indiens fall usla vägar på landsbygden, opålitlig elförsörjning, bristfällig utbildning samt en utbredd korruption som gör att resurser avsedda för nödställda hamnar i fel fickor.

I Indien satsas nu stort på mikrolån. Sedan början av 1990-talet har indiska banker givit kredit till 2,2 miljoner självhjälpsgrupper till ett sammanlagt värde av 17,5 miljarder kronor, säger Bansi L Pandit, professor i ekonomi på Delhi School of Economics. Även mikrokrediter från frivilligorganisationer ökar men största delen går genom kommersiella banker där en bankanställd håller kontakten med gruppen. I den indiska regeringens budget för 2006/2007 står uttryckligen att man vill att bankerna ska öppna upp för mer mikrokrediter.

– En nyckel till mikrokrediternas framgång är grupptrycket, säger Bansi L Pandit.

Gruppens medlemmar sporrar varandra och säger nej till skuldsättning för ändamål som inte genererar inkomst, som lån till dyra bröllop. Att gå till en lånehaj stoppas också då det kan hota återbetalningen till det gemensamma lånet.

Lånehajar med ockerränta har tidigare varit många fattigas enda utväg till att få lån. Ibland mot löfte att barn eller andra familjemedlemmar ska arbeta av skulden om pengar saknas. Att stänga dörren för lånehajar lyfts ofta fram som en viktig framgång med mikrokrediter. Samtidigt måste man komma ihåg att även mikrokrediter drar ränta, ofta uppemot 15–20 procent för att möta Indiens styrränta på 7,25 procent, administrationskostnader och ska ge vinst till banken.

Det är helt i sin ordning, anser Bansi L Pandit.

– Banker är inga välgörenhetsorganisationer och ska inte vara det heller. Man kan inte ge ut pengar som om de kom från himlen. Däremot har regeringen ansvar att hjälpa fattiga vid torka eller andra missförhållanden. Kanske genom räntefria lån eller att man går in och kompenserar banken för uteblivna avbetalningar. Andra varnar för att mikrokrediter kan utnyttjas av multinationella företag som en ny marknadsföringskanal mot en visserligen fattig men stor grupp potentiella konsumenter. 1998 stoppade miljöorganisationer med Vandana Shiva, en av Indiens främsta miljöaktivister, i spetsen ett samarbete mellan Grameen Bank och jordbruksjätten Monsanto. Anledningen var oro för att genmanipulerad säd skulle säljas till Bangladeshs byar.

– Visst kan mikrokrediter vara ett bra verktyg för att hjälpa de fattigaste. Men det är inte bristen på kredit som skapar de värsta problemen på landsbygden, säger Vandana Shiva till Fokus i New Delhi.

Även om de fattigaste bönderna får lån så har de svårt att betala tillbaka. Priserna på fabriksframställt utsäde och gödsel stiger men världsmarknadspriserna på spannmål och bomull har gått i motsatt riktning. De senaste tio åren har mer än 100 000 indiska bönder begått självmord, oförmögna att betala sina skulder och försörja sina familjer. Kvar blir änkor och barn i en ännu svårare och mer utsatt situation.

Men hemma hos Shobal Doal lyser optimismen. Fokus besök har lockat en skara åskådare som trängs i dörröppningen. Kvinnor som driver små butiker eller gör broderier pratar i munnen på varandra och berättar hur mycket de tjänar på att själva driva verksamheten. Deras självkänsla och ställning i familjen har stärkts och de kan lägga undan pengar till barnens skolgång.

Att mikrokrediter inte bara handlar om pengar är viktigt att betona, säger Neelima Pandey, som arbetar för biståndsorganisationen Plan International i Indien. Via en indisk organisation stödjer Plan familjer över hela landet. Det kan vara lån för att köpa en ko vars mjölk kan säljas eller försäljning av hemlagad mat.

– Mikrokrediter är en plattform för att stärka kvinnors position och rättigheter, säger Neelima Pandey.

Kvinnor som tidigare stått lägst på samhällsstegen ser sig själva i ett nytt ljus när de får ta eget ekonomiskt ansvar. Gruppen blir ett forum för diskussioner kring frågor som hälsa, utbildning, kvinnovåld och flickors tidiga giftermål.

– Nu när vi kommer till byarna är det en helt annan stämning. Kvinnor som tidigare har känt sig underlägsna utstrålar en helt ny självkänsla och ser sig själva som jämlikar med möjlighet att försörja sig själva.