Resumes bokblogg recenserar boken och kommer fram till att de historiska jämförelserna och avsnitten om psykologi förstör boken. Det är såvitt jag har kunnat se en unik ståndpunkt. De flesta andra gör tvärtom invändningen att det som möjligen saknas i boken är mer av att sätta de små händelserna i ett större sammanhang. Till exempel är det den kritik Ulrika Kärnborg på Dagens Nyheter pekar på i en i övrigt oerhört positiv anmälan. Hon gillar uppenbarligen boken och skriver:
”Nilsson, som till vardags är politisk journalist på veckomagasinet Fokus, lyckas i sitt tredelade reportage på ett elegant vis demonstrera vad som gått galet i svensk politik under de senaste tio femton åren. Kanske till och med mer än så. Kanske lyckas han i farten sätta fingret på vad som har hakat upp sig med själva demokratin?”
I Elin Grelssons positiva text i Göteborgs-Posten poängteras just blandningen av mikro och makro. Och tillträdande DN-kulturchefen Björn Wiman skriver i Expressen att han gillar den sista berättelsen i boken bäst, den om SSU, som jag själv ser som den som mest berättas ur makroperspektiv. Wiman har alldeles rätt i att ”De ofrvilliga” var något av en arbetstitel. Han är också mycket generös i sina omdömen och skriver om mig:
”Efter hans debut som tragöd i denna lekskolevariant av rosornas krig har man i vart fall bättre hopp om framtiden för den politiska journalistiken än för själva politiken.”
