Är det meningen att järnvägen ska transportera människor?

Fredag

Vi har alla hört historierna om de enormt påkostade och vågade utstyrslar som muslimska kvinnor i burka döljer under sina heltäckande skynken. Det finns för oss otrogna inget sätt att veta om det stämmer, men nu när Ebba Busch tänker förbjuda burkor i svensk offentlighet kanske vi till sist får vår nyfikenhet stillad. Jag hoppas bara att Busch undersökt saken grundligt och vet vad hon släpper lös. Det vore genant om det visar sig att de burkaklädda kvinnornas män hade rätt från första början och att deras fruar faktiskt är så undersköna och erotiskt laddade att svenska män som får se dem inte kan kontrollera sina lustar.

Det är ju inte första gången något av det här slaget föreslås och det är inte nödvändigtvis lätt för staten att reglera medborgarnas klädsel. Kemal Atatürks fezförbud från 1925 fick till exempel aldrig fullt genomslag och den turkiska polisen var aldrig särskilt idog i att upprätthålla lagen. Men det främsta argumentet mot burkaförbudet verkar inte vara att det kan bli svårt att upprätthålla, utan snarare att det är orätt av staten att lägga sig i hur kvinnor klär sig, eller som imamen Kashif Virk uttrycker saken: ”Alla är mogna nog att klä sig själva, Busch!”. Det låter kanske bestickande för den förvånansvärt stora grupp som accepterar uppenbart lögnaktiga påståenden, så länge de spelar på någon populär ideologisk trossats. För oss andra är Virks argument skrattretande.

Det räcker med att ta en promenad i vilken svensk stad som helst för att omedelbart se att nästan ingen svensk, oavsett kön och härkomst, är mogen att klä sig själv. Förr i tiden kunde följderna av det begränsas genom att det fanns uttalade och outtalade klädkoder, som medborgarna följde, eftersom tanken aldrig slog dem att inte göra det. Ingen vuxen man skulle på den tiden ha gått runt i staden iklädd shorts, kvinnor skulle aldrig ha gått ut endast iklädda kroppsnära kalasbyxor på underkroppen och tanken att klä sig i sportkläder sju dagar i veckan, trots att ingen sådan aktivitet var planerad, var lika absurd som att man opåkallat skulle klä sig som sotare, eller bagare. Nu är den sortens klädregler sedan länge bortrensade. Resultatet talar för sig självt.

Om staten nu ändå ska bryta mönstret och lägga sig i hur muslimska kvinnor får klä sig kanske vi äntligen kan göra något åt den här saken. Det borde dessutom vara lättare att få acceptans för en statlig klädkod om den inte bara drabbar en liten minoritet. Ebba Buschs misstag är med andra ord inte att hon går för långt, som en del påstått, utan tvärtom att hon inte går långt nog.

På en snabbvisit till London i förra veckan slogs jag åter av hur behagligt det är att betjänas av de jackettklädda expediterna på Fortnum & Mason. Den eleganta klädseln skänker såväl kunden som expediten en värdighet som både är estetiskt och etiskt tilltalande, i det att det är näst intill omöjligt att vara oartig i samspråk med en jackettklädd person. Det här är ett ofta förbisett faktum det fåtal gånger vi talar om klädsel: att klädsel inte bara speglar vår sinnesstämning, utan även formar den.

Så gärna ett burkaförbud, men varför inte samtidigt som ett första steg införa obligatorisk jackett för män som visar sig offentligt i stadsmiljö före klockan 18.00? Jag är övertygad om att det, förutom att göra våra städer elegantare, radikalt skulle förbättra den sociala miljön och dessutom höja mäns nu dalande status i kvinnors ögon. Vem har förresten någonsin sett en gängkriminell i jackett? Den lagstiftade klädkoden kan sedan successivt utvecklas för att även täcka landsbygdsmiljö och för att möjliggöra viss variation.

Som en gest av välvilja mot alla dem som har sina rötter i mer exotiska länder kunde den svenska staten, till skillnad från Atatürk, uppmuntra bärandet av fez, en av få huvudbonader som klär i stort sett alla.

Lördag

Jag undrar vad som är tänkt att passera genom den föreslagna Putin-Trump-tunneln mellan Alaska och ryska Tjuktjien. Jag har varken varit på den ena eller andra sidan av den föreslagna länken, men mitt allmänna intryck är att mycket lite av det som finns på ena sidan – isbjörnar, snö, härdiga grässorter – saknas på den andra och vice versa.  

Är det meningen att järnvägen ska transportera människor? Befolkningstätheten på den ryska sidan är färre än 0,1 invånare per kvadratkilometer, på den amerikanska aningen mer med 0,12 invånare per kvadratkilometer. Jag antar att en del av de åtta miljarder dollar som bygget skulle kosta – åtminstone enligt en rysk glädjekalkyl – kunde räknas hem om samtliga invånare på den amerikanska och ryska sidan ägnade hela dagarna åt att åka fram och tillbaka på tågsträckan, men varför skulle de göra det och varifrån skulle de få pengarna att betala för det? 

Kanske ska allt ses som en billig kostnad för förbrödring, men hur vet vi att det kommer att fungera? De amerikanska öst- och västkusterna är förbundna med den amerikanska Mellanvästern av ett finmaskigt nät vägar, spår och flyglinjer. De kan alla se samma tv-program och, i den mån de fortfarande kan läsa, läsa samma tidningar. Allt det lett till är en växande irritation mellan kuster och inland, som nu nått randen av inbördeskrig. Hade kustamerikaner och inlandsamerikaner isolerats från varandra hade USA varit ett betydligt mer harmoniskt land. Varför skulle inte detsamma gälla Alaskabor och sibirier?

President Trumps ambition att tilldelas Nobels fredspris är hedervärd, men jag är rädd att den kan leda honom fel i fall som dessa. Det han borde ägna sin tid åt är inte tunnlar under Berings sund utan en tvåstatslösning som isolerar amerikanska kuster från inlandet. Allt fler av oss inser att det är den enda möjligheten om de två oförenliga amerikanska befolkningarna ska kunna leva sida vid sida i något som liknar fred.

Söndag

En av vår tids stora gåtor är vem, om någon, som läser Aftonbladets två ledarsidor – den ena lätt maskerad som en kultursida. Jag brukar fråga de jag träffar om de gör det, men hittills har alla, utan undantag, nekat. Det kan förstås vara så att en del av de tillfrågade ljuger, för att inte dra sina egna namn i smutsen, men lögner av det slaget brukar vara ganska lätta att känna igen. Stamning, rodnad och andra tydliga tecken på skam är svåra att dölja för andra än verkligt förslagna lögnare. 

Kanske är skälet till att ingen i mitt umgänge läser Aftonbladets ledarsidor att jag umgås i en krets människor som är ovanligt fri från träaktiga kretiner utan respekt för sanningen. Men om de inte finns i mitt umgänge, var samlas i så fall den gruppen?

I ett försök att komma närmare gåtans lösning bestämde jag mig för att läsa Anders Lindbergs långa text om Anna-Karin Hatts avgång i dag. Rubriken och underrubriken var högtravande ominös: ”Valrörelsen kan bli som att dansa på en vulkan. Anna-Karin Hatts avgång var sista varningen”. Jag tror att poängen var att alla nu måste ta sitt ansvar för att skruva ned tonläget i svensk politik. Lindberg formulerar saken i form av ett hätskt och ensidigt angrepp på alla till höger om Annika Strandhäll. Om Aftonbladet hade haft brist på utrymme kunde Lindberg ha sammanfattat sin uppmaning till ett bättre debattklimat ungefär så här: ”Det är inte tvås fel att en träter, så håll käften era jävla borgare”.

Återigen: vilka är de medborgare som läser detta och vad gör de med de fördömanden Anders Lindberg serverar dem? Hur kommer de att hantera de svenskar som eventuellt inte lyssnar på och lyder Lindbergs sista varning? Vad kommer efter den sista varningen? Var ska de finna vulkaner att dansa på?

Inget om Aftonbladets ledarsidor blir klarare bara för att man läser dem. Jag rekommenderar ingen att försöka.

Måndag

Jag undrar hur resten av världen ska klara sig, nu när Carl Bildt av misstag blivit invald i kyrkofullmäktige i Hedvig Eleonoras-Oscars församling och rimligen kommer att vara upptagen med det uppdraget större delen av sin tid. Elaka tungor hävdar att Bildt bara ställde upp för att rädda sina partikamraters höga arvoden i Oscars församling, nu när Oscars församling slås samman med den betydligt mer frugala Hedvig Eleonora. Jag tror att det är att underskatta Bildt. Han tar ofta de uppdrag han får på stort allvar, oavsett om det gäller oljeutvinning eller bredband åt alla. Å andra sidan är det sant att han i några år tyckte att han kunde sköta uppdraget som moderatledare i Sverige som en bisyssla, när han var upptagen med att skapa fred på Balkan.

Om Bildt för tillfället uppbär något konkurrerande uppdrag av det slaget vet jag inte, men jag kan inte påminna mig att jag hört något om det. Och dessutom finns en intressant församlingsbo som nu faller under Bildts ansvar: Jan Guillou, som har sitt läger bara ett par kvarter bort från Oscarskyrkan.

Jag antar att Guillou sedan länge lämnat Svenska kyrkan, så jag skriver församlingsbo, snarare än församlingsmedlem, men alldeles säker är jag inte. Guillou har trots allt varit en flitig gäst hos Svenska kyrkan, för att tala om allt från tempelriddaren Arn till gängkriminalitet. Och det verkligt intressanta i just detta sammanhang är att Guillou och Svenska kyrkan i allt väsentligt är eniga i sin syn på Israel-Palestinakonflikten. Jag tror att inställningen kan sammanfattas som att grundproblemet är Israel, allt Israel gör och möjligen även att Israel finns. Av vad som kanske är en lycklig slump, kanske inte, tycks det mig som att även Carl Bildt på det stora hela delar just denna syn i Mellanösternfrågan.

Vad kan detta leda till?

Den cyniska skulle möjligen rycka på axlarna och ställa frågan hur många divisioner Hedvig Eleonoras-Oscars församling har. Men jag känner mig ändå manad att varna för att underskatta kraften i axeln Bildt-Guillou-Svenska kyrkan för Mellanösterns räkning. Det var här ni hörde det först.

Tisdag

Jag befinner mig på en ostronexkursion i Bretagne och förbluffas över att det på håll verkar som om de kyrkliga frågorna för en gångs skull överglänser alla andra i den svenska offentligheten. Knappt har jag ruvat färdigt på Carl Bildts kyrkliga upphöjelse, förrän jag i Dagens Nyheter ramlar över en rubrik som är omöjlig att gå förbi:

”Christer Hugo: Jag vägrar vara präst om det krävs att jag ska tro på Bibelns Gud”.

Jag är nästan lika förvånad som denne Hugo över att Svenska kyrkan uppenbarligen kräver av sina präster att de ska tro på Gud. Jag trodde att det var frivilligt i just det samfundet, åtminstone sedan K G Hammar skrev om Gud som ”en metafor” och slog fast att ”en metafor, liksom alla andra begrepp, saknar stabil betydelse”.

Hugo anför just det citatet till försvar för sitt tvivel, eller mer precist ratande, av Bibelns Gud, men nu har han alltså känt sig tvingad att avsäga sig sin prästtitel på grund av kyrkans orimliga krav på gudstro.

Kanske har Svenska kyrkan i tysthet genomgått ett reaktionärt syndafall sedan KG Hammar. Men jag undrar ändå om inte Hugo i artikelns inledande och avslutande referens till Franz Kafka tar resonemanget en aning för långt för de flesta. En ganska betydande men mindre upplyst grupp av befolkningen har nog svårt att omedelbart förstå att det är absurt, eller rent av kafkaeskt av en kristen kyrka att kräva att dess präster tror på den kristna guden. En och annan skulle antagligen anse att det vore absurt om ett sådant krav inte fanns.

Vi önskar säkert alla Christer Hugo lycka till, i sin nya, spännande roll. Men vi har, är jag rädd, en bit kvar innan vi lärt en majoritet av folkkyrkans medlemmar att de bör tillbe en metafor som saknar stabil betydelse.

Onsdag

Oroväckande besked från Diskrimineringsombudsmannen som anser att vi, om Sveriges internationella rykte inte ska släpas i smutsen, måste överföra halva Sveriges yta i samernas ägo, sluta uppmana folk som bor i Sverige att tala svenska, inrätta en rad nya myndigheter som lagför och förföljer dem som inte gör som DO säger, samt låta bli att arrestera romer som stjäl. Vi borde ha gjort allt det där redan för 25 år sedan, visar det sig.

Jag anar ett hårdnande klimat för oss som inte tillhör en av Sveriges fem nationella minoriteter, utan måste bära nesan att vara del av Sveriges nationella majoritet, vars huvuduppgift är att skämmas, enligt gällande internationella konventioner. Frågan infinner sig därför naturligt vilken av de fem minoriteterna som det vore enklast att bli del av.

Mitt intryck är att romerna inte är överdrivet välkomnande mot oss gadje. Att bli sverigefinne skulle kräva utdragna studier i finska, som känns alltför ansträngande för en 57-åring. Jag har aldrig så mycket som besökt Tornedalen och så vitt jag vet går det inte att skrämma fram någon same långt bak i släkthistorien. Kvar finns då judendomen, som har många attraktiva kvaliteter, men vars konversionsprocess är omvittnat krävande och som dessutom är den enda nationella minoritet som det numera anses helt acceptabelt att förfölja på gator, torg, i tidningsspalter och nätforum.

Kanske är det enklaste helt enkelt att vänta tills den nationella majoriteten blivit en nationell minoritet och kräva våra rättigheter utifrån den styrkepositionen.

Torsdag

Kronan har stärkts en aning på sistone, men när jag frågar bekanta ekonomer med särskild kompetens i valutapolitik varför det skett flackar de med blicken och byter ämne. Frågar jag varför kronan trendmässigt försvagats i femtio år blir de direkt fientliga.

Kanske är det därför klokt av den gamle riksbankschefen Stefan Ingves att han sadlat om och nu i stället svarar på privatekonomiska frågor i Dagens Nyheter. I dag svarar Ingves ”farmor”, som flyttat in hos sin son och hans familj och undrar vad hon bör betala i hyra.

Jag tycker nog att svaret är en aning svävande, även i detta ärende som trots allt inte påverkas nämnvärt av valutakurser, men kanske är det en rest från uppdraget som riksbankschef som kommer att slipas bort med tiden. Det är under alla omständigheter uppmuntrande att se att Ingves till sist får nytta av sin utbildning. Det är beklämmande med alla dessa ekonomer som plågas av sin fullständiga oduglighet.