Det är bara en tidsfråga innan regimen i Washington faller

Fredag

Man skulle kunna tro att till och med den samtidigt självspäkande och självgoda övre medelklass som Dagens Nyheter vänder sig till förr eller senare skulle få nog av tidningens hysteriskt allvarliga tilltal, men det verkar inte så. I dag ägnas en sida i kulturdelen åt en trippel tråkmånsar som alla skrivit böcker om världens snara undergång. De recenseras av en fjärde tråkmåns, som fantiserar om hur de skulle reagera på varandras djupa allvar i det fall att de hamnade på samma bjudning. Teorin är att en av de tre tråkmånsarna – antagligen för att han verkar vara en aning konservativ – inte är tråkig nog och därför skulle ta sin tillflykt till köket. 

Det roligaste med artikeln är den djupt missvisande rubriken: ”De visar vägar ut ur känslan av hopplöshet”. Ironin måste vara oavsiktlig, men i ett ögonblick prövar jag den faktiskt rätt upplyftande tanken att hela tidningen i själva verket är en ironisk satir.

Det verkar alltför långsökt. Bara 14 procent av svenska folket begriper ironi, som Carl Cederschiöld en gång sade.

Lördag

En intressant filosofisk fråga, inte olik den om träd som faller i skogen utan att någon hör, aktualiseras av en historia jag läser i kvällspressen: kan en kändis som drar ett vågat skämt utan att lägga ut det i sociala medier, ändå känna skam?

Det är Sveriges kanske mest högoktaniga kändispar, makarna Strömstedt, som under en nyårsresa i Thailand på skämt härmade thailändsk brytning. Det hela, liksom så mycket annat i deras liv, publicerades i sociala medier. ”Jag ångrar mig djupt och känner förstås skam”, säger nu Niklas Strömstedt. ”Det blev så in i helvete fel och jag skäms och ber om ursäkt”, säger hans hustru Jenny, med den tuffa tjejens karaktäristiska förkärlek för kraftuttryck.

De är med all säkerhet ärliga. Rasismforskare och kulturskribenter har fallit över varandra för att förklara för paret det förkastliga i deras beteende. Allt annat än en förbehållslös avbön vore ett karriärproblem. Men låt oss göra tankeexperimentet – hur långsökt det än är – att den skämtsamma sekvensen aldrig hade filmats och aldrig hade publicerats för alla deras följare att se. Skulle Jenny och Niklas ändå ha fyllts av förtärande skam och djup ånger?  

Vi kan förstås inte veta. Det här rör sig enligt alla vittnesmål om två väldigt ömhjärtade personer. Kanske skulle de i veckor ha kastat sig sömnlösa i sin säng. Kanske skulle de haft långa och ångerfulla samtal med varandra om den omdömeslöshet som de, i stundens uppsluppenhet, undsluppit sig. Det är tänkbart.

Men är det inte också tänkbart att de inte skulle ha tänkt så mycket på saken alls. Att de hade betraktat det som en bagatell, som det vore en aning löjligt att behänga med begrepp som ”skam” och ”djup ånger”. Kanske skulle de rent av i tanken återkommit till händelsen och skrattat lite vid minnet, oaktat i vad mån påhittet var i alldeles god smak eller inte.

Vi kan, som sagt, inte veta. Men något säger mig att det finns en både sedelärande och moralfilosofisk historia gömd någonstans i den här nyheten. Något om hur moral ersatts av moralism och egen övertygelse av något som liknar kulturrevolutionens offentliga självkritik, om än självförvållad genom sociala medier. Gäller detta bara kändisar, eller har ingen längre en moraluppfattning, förutom den som levereras till dem i kommentarsfält?

Jag är osäker på vad jag ska tro, innan jag läst era kommentarer.

Söndag

Det är en aning rörande att Johannes Klenell poserar på bild efter bild med en välhängd skivstång i en artikel vars huvudpoäng är att han ”inte vill bli vänsterns Jordan Peterson”. Tanken på Klenell som en kost- och träningsguru hade aldrig slagit mig, förrän jag såg honom posera med skivstången. I ärlighetens namn måste dock sägas att tanken faktiskt slog Tidens chefredaktör Payam Moula i en kulturartikel i Svenska Dagbladet för snart tre år sedan, så saken är inte helt gripen ur luften. Det här verkar dock vara första gången någon annan, det vill säga Klenell själv, plockar upp temat. Men Klenell gör det alltså bara för att avfärda idén om att han skulle bli en förebild för vilsna unga män, även om han gör det med exakta och imponerande uppgifter om sin förmåga:

”Svaret på var de ska ta vägen är inte till en medelålders kulturman som tar 200 kilo i marklyft – hur lockande det än kan låta.”

Man kan nog inte bortse från att 200 kilo i marklyft kan fungera som kattmynta för vilsna unga män. Det vore fatalt för Klenells ambition att inte bli vänstermännens starke Adolf, men kanske kan han klara sig undan eftersom hans artikel publiceras samma dag som en annan chockerande hälsonyhet: den amerikanska hälsoministern, Robert Kennedy Jr, vänder upp och ned på den svenska kostpyramiden.

Kan Kennedy verkligen ha tänkt igenom detta? Kostpyramidens upphovskvinna, KF:s Anna-Britt Agnsäter, har visserligen varit död i ganska exakt 20 år, men jag tvivlar på att det kommer att lugna svenska känslor. De amerikanska relationerna med Danmark är redan usla, likaså med Norge, på grund av det uteblivna fredspriset. Att i det läget leverera denna direkta skymf mot vad som kanske är själva kärnan i det moderna svenska kulturarvet ter sig direkt suicidalt.

Jag vågar inte tänka på de scener som måste utspela sig vid den amerikanska ambassaden därhemma i Stockholm. Till det ska läggas att drygt tre och en halv miljoner amerikaner har svenskt påbrå. Många av dem finns i Minnesota, där läget redan är spänt. Det är bara en tidsfråga innan regimen i Washington faller.

Måndag

Det är en gammal sanning att man har den överklass man förtjänar. Med tanke på det oroar det mig att det nu skrivs så inkännande och upprört om kamratuppfostran och poängsystemen på Lundsberg. Den gängse attityden fram till nyligen har varit att avskaffandet av barnaga, kollektiva straff och förnedrande mobbing är en fråga om mänskliga rättigheter för medel- och arbetarklass, men inte nödvändigtvis för överklassens barn. Få säger det rakt ut, men många har ändå haft en vag idé om att barn från överklassen gott kan ha det lite motigt under uppväxten, för att balansera alla fördelar. Nu verkar denna outtalade överenskommelse plötsligt ha övergivits.

Jag undrar om det beror på att Lundsberg har varit alltför slapphänt i sin antagning. Av historierna som berättas får man onekligen känslan av att medelklassnormer, medelklassbeteende och medelklassförväntningar spridits på skolan, kanske genom att den släppt in medelklasselever med enda merit att föräldrarna har lite pengar. Men det är förstås svårt att avgöra om kontamineringen verkligen kommer från eleverna, eller om den har sitt ursprung bland reportrarna, eller för den delen från lärarna, två grupper som nästan undantagslöst tillhör medelklassen. En alternativ förklaring är att också överklassen, även om den fortfarande skulle dominera Lundsberg, till sist kapitulerat för medelklassens diktatur och anammat dess sippa värderingar.

Vilken förklaringen än är bådar det inte gott för framtiden. Vad ska vi med en överklass som är så gnällig, ömhudad och i avsaknad av robusthet att den är omöjlig att skilja från medelklassen? Vem ska leda våra trupper under kommande fälttåg? Vem ska bära den nonchalanta självsäkerhet som ofelbart ingjuter hopp i resten av befolkningen under de svåraste av tider?

Är det för sent att prygla de bortklemade eleverna efter studenten om vi ångrar oss?

Tisdag

Minns någon fortfarande den tid då man alltid kunde bli ”porrkung” om alla andra inkomstkällor fallerade? Curth Hsons utgivning av Piff, Paff, Sextas och några andra titlar räckte till en bättre villa i Bromma, privatchaufför och en ganska omfattande konstsamling. Berth Milton senior och hans son junior gjorde tillräckligt med pengar för att dra på sig hundratals miljoner i skatteskulder och en bitter generationsfejd.

Sedan kom internet och porrmarknaden kollapsade under exhibitionistiska amatörer, som glatt bjöd på sig själva, ofta utan ersättning. Nu, läser jag, är till och med amatörerna utrotningshotade, eftersom voyeurerna – som aldrig tycks sina – kan skapa sina egna skräddarsydda nakenmodeller med hjälp av AI. Även om man får anta att det funnits något slags verkliga urmodeller från allra första början, är de nu överflödiga. En naken, verklig person kommer snart att betraktas som en poänglös sanitär olägenhet. 

Det här är nästa logiska steg i den utveckling som jag uppmärksammat här många gånger: hur all praktisk sexualitet, undantaget onani, är oförenlig med den narcissistiska norm som är grundvalen för vår samtid. Ulf Lundkvists gamla skämt om att ”sex är något av det finaste som kan hända mellan tre personer” är redan obegripligt för många, när sex blivit något av det finaste som kan hända mellan en person. Den minoritet som håller fast vid det traditionella sättet att utöva sexualitet, det vill säga tillsammans med en verklig partner, kommer snart att framstå som lika udda som hednatroende. Det är antagligen en tidsfråga innan sexuella akter mellan två personer kriminaliseras av hygieniska och humanitära skäl.

Kanske kommer vi alla att bli lyckligare när vi helt och fullt kan gå upp i våra egna sexuella fantasier, utan att störas av tidsödande och komplicerat socialt samspel, men jag kan inte låta bli att känna att något trots allt går förlorat.

Onsdag

Nyheten att Liberalerna har stöd av 1,8 procent av väljarna – givet att man avrundar uppåt – tas förstås emot med stor glädje av alla anständiga personer. Jag kan inte svära på att de glada sånger jag i dag hört från gatan här i centrala Kapstaden var ett firande av just denna nyhet, men jag håller det inte för osannolikt. 

Beskedet är särskilt välkommet bara en vecka efter att hela tre partier, enligt Indikators väljarbarometer, hamnar under fyraprocentsspärren. Det betyder att vi har fram till september på oss att även trycka ned återstående fem partier under fyra procent, och därmed få fyra fridfulla år med en helt tom riksdag och ingen regering. Det skulle inte ens finnas någon legitim makt som kunde plåga oss genom att utlysa nyval.

Frågan är hur man bäst gör det. Jag lutar åt att det enklaste sättet är att starta tillräckligt många nya partier för att sprida ut rösterna tillräckligt tunt. I förra valet deltog 6 547 801 röstberättigade. Det betyder att det räcker med att fördela rösterna jämnt över 26 partier för att ingen av dem ska få över fyra procent. Även om vi avrundar uppåt till 30 partier, för att vara på säkra sidan, är det knappast en oöverstiglig utmaning. Jag uppmanar alla mina läsare att dra sitt strå till stacken och starta et parti. Det blir kanske några arbetsamma månader, men så snart riksdagen tömts i september kommer vi att ha minst fyra paradisiskt lugna år att vila upp oss på.

Torsdag

Jag undrar om det blivit roligare eller tvärtom besvärligare att vara läkare sedan en av huvuduppgifterna blivit att intyga att män är kvinnor och kvinnor är män, trots åratal av studier i anatomi. Kanske är det på samma sätt som det brukar sägas om till exempel etikettsregler, det vill säga att man måste känna till reglerna för att bryta mot dem på ett intelligent sätt. Och apropå det: är det bara jag som ser det metaironiska i att Moderaterna vill byta könstillhörighetsuppfattning, så snart den lag som de trodde att de var för fått de effekter som alla visste att den skulle få?

Frågan inställer sig om vi verkligen ska låta partiet byta könstillhörighetsuppfattning enkom på grundval av vad de själva känner? Borde vi inte tvinga partiledningen att träffa en läkare som intygar att de inte har den könstillhörighetsuppfattning som de ser ut att ha? Vi kan väl ändå inte acceptera det kaos som riskerar att bryta ut om partier tillåts byta könstillhörighetsuppfattning som andra byter underbyxor?

***

Läs även: Har det blivit acceptabelt att förvara sina ägg i mössan?

Läs även: Är ungdomar fula av egen kraft eller är det kapitalismens fel?