Det enda som kan rädda Liberalerna är ett val utan partiledare

Fredag

Det förvånar mig alltid när svenska politiker anstränger sig för att vinna utlänningars uppmärksamhet. Utlänningar har trots allt inte rösträtt i Sverige. Företräder man dessutom ett parti som balanserar på riksdagsspärren verkar det som en betydande felprioritering.

Kanske tänker sig Ebba Busch — den ”svenska Buschadministrationens” ledare — att hon kan vinna svenska röster genom att inbilla väljarna att hon är stor utomlands. Svenskar är alltid ängsliga att verka provinsiella och hoppar av det skälet på i stort sett vilken internationell trend som helst. Eller är det bara ett utslag av den narcissism som politiker av nödvändighet måste bära på och som gör att de kråmar sig utan att göra skillnad på jude eller grek?

Kanske. Men så snart en svensk politiker på ett så uppenbart sätt försöker charma utlänningar kan jag inte låta bli att fråga mig: vet de något som vi inte vet?

Historien är full av politiska ledare som gått i exil. Att tanken även finns bland svenska politiker bekräftades senast när Nyamko Sabuni på sitt öppenhjärtiga sätt berättade att hon skulle fly till Norge om kriget kom till Sverige. Men långt ifrån alla exilvistelser har varit behagliga. Charles de Gaulle kom aldrig riktigt överens med britterna. Napoleon III:s exil i Camden Place efter kapitulationen i Sedan ägnade den gamle kejsaren mest åt att experimentera med en ny, energieffektiv kamin, innan han tynade bort. Sylvia, den vita raneen av Sarawak, kunde tidvis utstråla viss glamour men tvingades ändå arbeta som spådam på en bar i New York, sedan japanerna ockuperat hennes mans rike. Hon levde på varm korv.

Receptet för en lyckad exil verkar historiskt bestå av två saker: att man tar med sig tillräckligt med rikedomar hemifrån, samt — apropå Busch — att man charmar sina blivande värdar. Varje dag var kanske inte en njutning för Albaniens kung Zog under de drygt 20 åren i exil i England, Frankrike och Egypten, men han hade ändå sitt lands guldreserv, en filmstjärnelik hållning och sin legendariska kvinnliga livvakt. Inte minst den sistnämnda, som Muammar al-Gaddafi senare skulle kopiera, gjorde Zog till något av en stjärna i de länder dit han flydde.

Är det något sådant Ebba Busch håller på att förbereda? I så fall varför? Står ryssarna närmre gränsen än vi vet? Är försvaret i lika uselt skick som när Per Albin försäkrade att vår beredskap var god?

Jag vet inte om vi längre har någon guldreserv, men om så borde någon ta reda på om Ebba Busch har tillgång till den. Skulle hon inrätta en kvinnlig livvakt vet vi varthän det barkar.

Lördag

Halva DN:s förstasida består i dag av en närbild två påpälsade, glatt flinande personer i mitten av sextioårsåldern och en jättelik hund. ”Så lever Lotta Engberg med sin ’soldoktor’” är rubriken, som inte gör mig särskilt mycket klokare. Jag antar att DN flörtar med tv-tittarna i sin läsekrets, som säkert känner till vilka det här är.

Är kvällstidningsgreppet ironiskt? Är DN på väg att byta inriktning? Eller är tidningen helt enkelt så utmattad av att informera sina läsare om jordens olika undergångar att den bestämt sig för att lördagar ska vara ett andningshål i den annars jämntjocka strängheten?

Jag vet ärligt talat inte, men när jag läser den välskrivna artikeln får jag intrycket att Lotta Engberg och hennes soldoktor — de är mycket riktigt ”tv-personligheter” — verkar vara hyggliga, strävsamma människor med en grundläggande positiv livshållning och sunt förnuft. På det stora hela alltså motsatsen till de som annars förekommer i DN och, föreställer jag mig, till en stor del av tidningens förbittrade, svartsynta och gnälliga läsekrets.  

Kanske ska vi strunta i skälet till publiceringen och helt enkelt skänka den ansvariga redaktören en tacksamhetens tanke.

Söndag

”På spanska hör man venezolaner, liksom oftast från politiskt insatta personer”, skriver en snorkig läsare till dagens språkspalt från Språktidningen och fortsätter: ”Men i rapporteringen hör man nu allt oftare venezuelaner, vilket låter ovant och krångligt i mina öron”. Heter det ”venezuelan” eller heter det ”venezolan”, vill läsaren veta, med uppenbar partiskhet för det senare.

Vi är många som på förekommen anledning tvingats ställa frågan på sistone. Själv landade jag utan några betänkligheter i ”venezuelan”. Den formen följer trots allt den praxis vi har för de flesta nationaliteter och varför vi skulle göra ett undantag just för venezuelanerna vet jag inte.

Till att börja med verkar språkrådaren Anders Svensson ge det råd som nästan alltid ges: allt går an. ”Venezuelan” är belagt sedan 1820-talet, ”venezolan” sedan 1880-talet. Men till min oförställda glädje påpekar han sedan att ”venezuelan” betraktas som huvudform av den Svenska Akademien. Hela spalten avslutas med de okaraktäristiskt tydliga meningarna: ”Och språkvården är alltså enig. Hellre venezuelan än venezolan.”

Det är, skulle jag säga, en mindre triumf.

Svenskan skriver fortfarande ”venezuelan”. Expressen likaså, även om båda tidningar verkar ha haft en kort ”venezolan”-period för fem-sex år sedan. Aftonbladet verkar en aning osäker, men använder mest ”venezuelan”. Bara Sveriges Radio och DN, där språkspalten paradoxalt nog publiceras, tycks systematiskt ha övergått till ”venezolan”.

Det är sällan man snubblar över verkliga vattendelare i språket, men kanske är det här ett sådant tillfälle. I fortsättningen ska jag alltid fråga nya bekantskaper vilken form de använder när de talar om Venezuelas befolkning. På så sätt kan jag snabbt rensa bort de snorkiga, självöverskattande och ängsliga.

Måndag

Det här är femte dagen i rad som min e-tidning pryds av en stor annons för rollatorer. Är det en slump, eller anpassad annonsering av det slag man hört talas om, riktad till mig som del av en särskild målgrupp? Det är visserligen sant att min vänstra höft då och då kräver lite extra uppvärmning numera och båda sidor av min släkt är storkonsumenter av höftproteser, men det känns ändå som ett aningen oförskämt föregripande av det som säkert komma skall.

Det är särskilt tungt att bära just när vi fått reda på att var och en av oss har fem plastkorkar i hjärnan och antagligen är på god väg mot de 25, som enligt samma rapporter är liktydigt med demens. Dagens besked att det faktiskt är osäkert hur mycket plast vi bär med oss i våra hjärnor är inte till stor tröst. ”Ofta tolkas brist på bevis som att något är ofarligt, men det är inte logiskt”, säger en av de intervjuade forskarna: ”Okunskap är bara okunskap, då vet vi ingenting”.

Vetenskapens ståndpunkt är alltså att även om de senaste rapporterna inte är att lita på är det bara en tidsfråga innan vi får andra rapporter som är minst lika nedslående. Det finns helt enkelt inget vetenskapligt stöd för gott humör.

Jag har länge misstänkt att det förhåller sig på det sättet. Det är inte underligt att man snart behöver rollator.

Tisdag

Jag undrar om de som skummar av indignation över att talmannen Andreas Norlén tog med sig en japansk delegation i en privatjet och bjöd gästerna på räksoppa för 13 000 kronor, någonsin suttit instängda tre timmar med en grupp japaner utan att ha något särskilt att göra. Japaner är aldrig lättpratade, men de har god aptit. På något sätt behövde trots allt tiden fördrivas på vägen ned till Genève, för att stämningen inte skulle bli alltför tryckt.

Med det sagt verkar det ändå en aning dyrt, särskilt med tanke på att resan trots allt inte är så lång att den nödvändigtvis kräver matsäck. Genève har trots allt flera utmärkta restauranger, som serverar bättre mat till lägre pris. Jag kan inte låta bli att misstänka att talmannen inte känner till det. Han är nog inte så världsvan som han vill framstå.

Men det svåra en dag som denna är förstås att bestämma sig för om en anständig svensks plikt i första hand är att vara upprörd över Andreas Norléns flygnotor eller sexköparen Dermot Clemengers framgångsrika flykt från rättvisan. Det är den gamla vanliga dragkampen mellan sex och pengar, som i Sverige alltid brukade sluta med att pengar vann. Jag är inte lika säker på att det gäller längre. I takt med att sex blivit en alltmer mytisk aktivitet för många svenskar — något tidigare generationer roade sig med, ungefär som fyrmanswhist — verkar sex nu väcka indignation bland många så snart saken kommer på tal.

Vill talmannen fortsätta att toppa nyheterna måste han antagligen hitta på något bättre än räksoppa nästa gång. Jag undrar om han, trots sin uppenbara oskuld, hört talas om Nyotaimori, den japanska seden att servera sushi eller sashimi direkt från en naken kvinnokropp?

Onsdag

Nu, när Liberalerna snart måste sparka sin partiledare igen — att sätta bottenrekord för samtliga riksdagspartier sedan mätningarna startade kan knappast ge annat resultat — är frågan vad de sedan ska ta sig till. Det var näst intill omöjligt att finna den partiledare som de nu måste sparka. Den här gången lär det knappast bli lättare.

En radikal lösning vore att ställa upp utan partiledare. Desperata situationer kräver trots allt desperata åtgärder. Fördelarna är dessutom flera.

En är att det inte finns någon att fråga vad Liberalerna egentligen tycker. Utan sådana besked finns inte heller något behov för andra liberaler att träda fram och förklara att de är av rakt motsatt åsikt till den som partiledaren just uttalat.

En annan fördel är att det visserligen inte finns någon person att känna förtroende för, men i gengäld finns det heller ingen att känna misstroende mot. Eftersom Liberalernas partiledare sedan många år varit bättre på att väcka misstroende än förtroende borde avsaknaden av en ledare vara en nettovinst för partiet.

En tredje fördel är att liberaler, som traditionellt är meritokrater — det är facktermen för karriärklättrare och strebrar i övre medelklass — skulle sporras att för en gångs skull arbeta för partiets bästa. Utan ledare kan var och en av dem föreställa sig att de i själva verket utgör partiets topp och att varje framgång för partiet är en personlig framgång för dem.

Men det viktigaste argumentet av alla är kanske det som följer av Albert Einsteins definition av galenskap: att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annorlunda resultat. Liberalerna har av någon anledning fått för sig att de skulle vinna på att fler väljare visste vad partiet stod för. Men den strategin har de prövat i åratal med de resultat vi nu ser. Så varför försöka detsamma igen? Varför inte pröva motsatsen?

Det enda som kan rädda Liberalerna är antagligen att ingen har en aning om vad de står för och att sakna partiledare är ett första viktigt steg för att nå dit.

Torsdag

Är det lugnande eller oroande att Jimmie Åkesson försöker gömma sig i en buske när han drömmer att han förföljs av en ilsken islamist?

Jag är inte riktigt säker. Å ena sidan vore det tillfredsställande om de som söker rikets högsta positioner uppvisar visst fysiskt mod och en vilja att försvara sig, även i skrämmande situationer. Å andra sidan vill vi inte styras av testosteronstinna högerpopulister som muckar gräl med alla som tittar snett på dem. Ingen av oss uppskattade den där gamla järnrörsskandalen.

Det rätta sättet att se på saken är kanske med Geijers ögon. Jimmie Åkesson är helt enkelt mer odalbonde än viking. Inte en äventyrlig femtonåring som drar till sjöss, dödar vid sexton och sedan viger sitt liv åt att röva fruntimmer från Valland och ”härnadens blodiga lek”, utan en stadig karl som vet att det stora, det sker tyst:

De väldige härar med skri och med dån
slå riken och byar omkull;
tyst bygga dem bonden och hans son,
som så i blodbestänkt mull.

Man kan mycket väl tänka sig att bonden och hans son, i väntan på att härarna ska göra sitt och lämna den blodbestänkta mullen brukbar, gömmer sig i ett buskage. Det låter kanske en aning harhjärtat, men då måste man påminna sig att det inte är hela historien. Bonden kanske inte lockas av ärans namn, men ”hon bor dock i mitt bröst”. Om Sveakonungen kallar, tvekar inte odalbonden att sluta upp under hans banér.

Kanske var det en sådan kalkyl Åkesson gjorde, när han kastade sig i skydd mot sitt nattygsbord och spräckte ögonbrynet. Skulle konungen klivit fram i drömmen och begärt hans stöd, skulle utgången varit en annan.

Låt oss vara generösa och förutsätta det, tills vidare.