Det som kännetecknar en liberal är att vara kluven

Fredag

Några bankekonomer oroar sig i dag för att hälften av dem mellan 19 och 29 år som fortfarande bor hemma hos sina föräldrar inte betalar något för det. De undviker naturligtvis den enda verkligt intressanta frågan: vad är det för fel på den andra hälften? 

Det påstås hela tiden att ”det finns inget sådant som en gratis lunch”, trots att det är fullständigt uppenbart för var och en att det finns gott om gratisluncher. Det är ett faktum att jag, om jag fortfarande var lokaliserad i Stockholm, skulle kunna äta lunch utan att betala en krona i stort sett varje dag.

Hur det kommer sig att ett så uppenbart vilseledande påstående ändå lever kvar vet jag inte. Kanske har det något att göra med Luther, även om jag då och då kan känna att den gamle munken får bära lite väl mycket. Kanske är det en av alla dessa osanningar som aldrig synas, eftersom de tjänar politiska syften. Under alla omständigheter får det konsekvenser när lögner av det här slaget biter sig fast.

Kan det vara så att den halvan av ungdomarna som betalar sina föräldrar för husrum gör det därför att de tror att de måste? Att tanken aldrig slagit dem att de allra minst borde initiera en förhandling, med det rimliga målet att bo gratis?

Bankekonomerna oroar sig för att de ungdomar som inte betalar ”inte lär sig stå på egna ben”. Vad som borde oroa oss är snarare vad som i vuxenlivet händer med den halva som är så ekonomiskt inkompetent och initiativlös att dess representanter slantar upp, antagligen helt i onödan, för att försörja sina föräldrar.

Jag gör vad jag kan för att inte falla för konspirationsteorier, men ibland är sambanden så uppenbara att det inte går att blunda för dem. När de här ungdomarna till sist flyttar hemifrån vet vi alla vilka som tar över föräldrarnas roller som hyresvärdar och finansiärer: bankerna. Och vilken sorts kund vill bankerna ha: den som utan frågor eller förhandling betalar alla de ”avgifter” och ”listräntor” som presenteras, eller den som utgår ifrån att den egentligen inte borde betala någonting?

Det är aningslöst av journalistkåren att sprida den här sortens propaganda från bankekonomer. Det är just den sortens blåögdhet som till sist kommer att ta ifrån oss våra gratisluncher.

Lördag

Man oroar sig när man flyttat till Skåne. Hur många år krävs det för att räknas som ursprungsbefolkning?

Redan i Uppland var frågan egentligen sprängstoff. Min farfar kom från Östergötland och min farmor från Selaön i Sörmland. Så vitt det går att spåra släkten som följa släktens gång är det på något av dessa ställen jag kan hävda ett ursprung. Min morfar och mormor är inte till någon hjälp: de kom från många släktled i Ångermanland, men man får väl anta att mina och deras anfäder, någon gång i historiens dimma, trängde undan folk med färgglada kläder och exotisk djurhållning, egenskaper som verkar vara svåra att konkurrera med om man ska bli klassad som ursprungsbefolkning. Min hustru är stockholmare sedan flera generationer, men några steg bakåt vandrade en förfader in från Närke. Det skulle de FN-organ som hanterar frågor av det här slaget antagligen betrakta som en graverande invasion.

Frågan anmäler sig när jag läser att det judiska folket, som funnits där de nu har sitt land åtminstone sedan vår bronsålder, kallas ”kolonisatörer”. Om till och med de, som bevisligen byggde sitt första tempel på Tempelberget för sisådär 3 000 år sedan, räknas som inkräktare, har vi långa och mödosamma millenier framför oss här nere, innan vi anses ha rätt att höra hemma.

Å andra sidan får det väl betraktas som en ljuspunkt att det samtidigt anses vara höjden av kolonial arrogans och vansinnig extremism att påpeka att al-Aqsamoskén är ett nybygge i just den del av världen som innefattar Jerusalem. Den är trots allt inte mer än sisådär 1 300 år gammal och helgedom för en religion som rent kronologiskt är världsreligionernas lillebror, sedan den tog över den rollen från kristendomen på 600-talet. Det judiska templet – i ett par olika skepnader och då och då gruvligt sargat – hade stått där längre än moskén funnits i dag, när den senare började byggas. 

Jag antar att anomalierna beror på att det här med kolonisatörer och ursprungsbefolkningar, som så mycket annat, till syvende og sidst är en fråga om politik och följaktligen en ren fantasiprodukt. Om vi hittar den rätta blandningen av exotisk klädedräkt och indignation borde vi kunna konkurrera ut de ursprungliga skåningarna om hemortsrätten här nere på ett par generationer.

Söndag

Vargarna ylar av lust att få slita vänsterpartisten Lorena Delgado Varas i stycken, men det vore klädsamt om vi som är en del av den välkända sionistiska konspirationen som kontrollerar världens medier, politik och finansväsende visade en aning barmhärtighet. ”Den som är väldigt stark måste vara väldigt snäll”, som Pippi Långstrump, eller Bamse, eller möjligen ingen av dem, sade.

I min ambition att visa överseende och förlåta har jag gått tillbaka i läggen och följt Lorena Delgado Varas karriär, för att se om det finns några förmildrande omständigheter. De var, i ärlighetens namn, svårfunna, tills jag noterade att fram till för något år sedan bar hon ofta glasögon. Det var en klädsam, hornbågad modell, inte olik den som det gamla nyhetsankaret och sportfiskaren Bengt Öste bar på sin tid. Först för något år sedan försvann de från alla bilder på Delgado Varas.

Det var då tanken slog mig: kan det helt enkelt förhålla sig så att Delgado Varas förlagt sina glasögon?

På de äldre, synskarpa bilderna ser hon påfallande ofta glad ut och visar en bländande vit tandrad. På de senare, brillfria bilderna ser hon genomgående ilsken ut, en känsla som alla vi glasögonprydda människor som någon gång förlorat våra fönster mot omvärlden kan identifiera oss med.

Den förlorade synskärpan förklarar inte bara Delgado Varas retliga humör, utan även hennes annars aningen klena ursäkt för att ha vidarebefordrat ett djupt antisemitiskt inlägg: ”Jag såg inte texten under bilden, den hamnade bakom text”. Kanske även att hon ”gillat” starkt nedsättande kommentarer om utrikesministern på sitt eget instagramkonto. På mobilen är kommentarstexter i sociala medier så finstilta att de är näst intill omöjliga att läsa, även för lindrigt synskadade. De flesta av oss ”gillar” helt enkelt kommentarer olästa, av rena artighetsskäl.

Något svårare att förklara är möjligen hennes val av ordet ”vedervärdigt” om att utrikesministern talat med sin israeliska motsvarighet, men det finns utrymme för rimligt tvivel även här. Kanske ville Delgado Varas i själva verket skriva ”vederhäftigt”, när någon AI-funktion på hennes telefon tog in hennes – på grund av de förlagda glasögonen – bistra uppsyn och slutförde ordet på ett felaktigt, men begripligt sätt. 

Det är naturligtvis viktigt att vi inte låter oförblommerad antisemitism passera utan reaktioner, men det vore orätt att för den skull vara okänsliga för de prövningar som drabbar oss synsvaga. Vi må tidvis framstå som folkilskna, obehagliga och lögnaktiga stollar, men vi är också en del av den brokiga väv som utgör vår underbara värld.

Måndag

Det förvånar mig att så många nu när Johan Pehrson plötsligt avgått ställer frågan vad Folkpartiet, eller ”Liberalerna” som de skämtsamt kallar sig sedan en tid, ska samlas kring. Svaret borde vara uppenbart.

Vi har alla till leda hört det gamla skämtet att det som kännetecknar en liberal är att vara kluven. Kanske det. Men i ett specifikt avseende har den blandning av de – ännu mer skämtsamt benämnda – ”frisinnade” och kulturradikaler, som utgjort partiet, alltid varit ense: de är lika angelägna om att lägga sig i vad andra människor har för sig och på vilket sätt de har för sig det. Från folkomröstningen om rusdrycker, via Folkhälsoinstitutet till dagens vurm för polisstaten finns den obändiga längtan att uppfostra alla medmänniskor. Det är förstås också förklaringen till att partiet brukade ha sin huvudsakliga väljarbas bland lärare. Klassrummet är folkpartistens paradis. Där är beskäftigheten satt i system, under täckmanteln att unga människor behöver ledning och övervakning.  

Det som förenar ”liberaler” är deras lidelse att förvandla hela Sverige till ett klassrum, vilket dessutom förklarar den oförskämt magistrala ton som präglar många liberala ledarsidor.

Att Folkpartiet brukade vara i särklass störst bland svenska väljares andrahandsval bekräftar bara detta faktum. Vi drabbas alla då och då av övertygelsen att världen vore en betydligt bättre plats om vi bara kunde diktera andra människors göranden och låtanden. Skillnaden mellan dem som faktiskt röstat på Folkpartiet och de som till sist valt ett annat alternativ, eller än bättre inget alls, är att de senare inte låtit sig övermannas av omnipotent självgodhet.

Men den typen av själsliga defekter är, ur ett folkpartistiskt perspektiv, oväsentliga. Partiets framtid, om det alls har någon, kan inte bestå i något annat än att söka sig tillbaka till rötterna – till själva kärnan – och mobilisera de svenskar som ”brinner för” uppgiften att i varje läge lägga näsan i blöt och sköta allt, utom sig själva.  

Tisdag

Jag höll på att sätta frukostbiffen i vrångstrupen när jag i Svenskan såg frågan ”Får man fortfarande äta rött kött?” i fetstil. Strax därunder, i lika fet stil, läste jag ”Är det slut med alkohol också?”, vilket fick mig att spilla ut ett glas trevlig morgonbordeaux.

När jag fortsatte en aning längre i Tobias Brandels artikel blev det dock tydligt att den fetade texten var en aning överdriven. Livsmedelsverkets instruktioner om vår kost är ännu inte tvingande lagstiftning, utan bara ”rekommendationer”. Staten tolererar fortfarande samizdatkött bland oppositionella, om vi inte gör för stor sak av det. Någon omedelbar risk för total torrläggning verkar inte heller finnas.

Många frågar sig nu vad poängen är med de här rekommendationerna när Livsmedelsverket självt inte räknar med att mer än fem procent av befolkningen kommer att följa dem. Myndigheten hänvisar till sin lojalitet med ”vetenskapen”, men den typen av svepande undanflykter klingar alltid falskt.

Själv tror jag att en ledtråd finns i uppgiften att det i synnerhet är medelålders män som bryter mot Livsmedelsverkets rekommendationer. Det har redan dykt upp ett par kvinnliga kolumnister som hånfullt påstår att de som retar upp sig på rekommendationerna undantagslöst är medelålders män, ett av få handikapp som fortfarande kan mötas med förakt i de bästa salonger.

Det var det som väckte mina misstankar: kan det verkliga syftet med rekommendationerna vara att locka fram medelålders män i ljuset, där de kan registreras, lokaliseras och vid lämplig tidpunkt oskadliggöras?

Det kan låta som en överflödig åtgärd, eftersom de flesta medelålders män är självmarkerande, men det finns trots allt medelålders män som ser betydligt yngre ut än de är. Det finns också medelålders män som råkar ha fötts i en kvinnlig kropp, eller yngre män som mentalt åldrats i förtid och därför i praktiken, men under radarn, är medelålders män.

Jag måste tillstå att jag själv höll det för osannolikt att det vi bevittnar är ett sådant dolt drag i det pågående könskriget, men så ägnade jag lite tid åt att granska Livsmedelsverkets organisation.

Generaldirektören heter Annica Sohlström. Hennes stabschef heter Hanna Dufva. Nutritionisten som lett projektet med de nya riktlinjerna heter Åsa Brugård Konde. Chefen för Avdelningen för risk- och nyttovärdering heter Helena Brunnkvist. Chefen för Avdelningen för råd och reglering heter Kristina Ohlsson.

Jag kunde fortsätta uppräkningen av medelålders kvinnor, men jag tror att ni ser mönstret.

Mitt råd till landets medelålders män, oavsett ålder och kön, är att så snart ämnet kommer upp – särskilt om det är en medelålders kvinna som aktualiserar det – prisa de nya rekommendationerna och gärna lägga till en egen fras om det röda köttets fördärvlighet och alkoholens skadeverkningar. ”Spionen lägger pussel. Behåll din bit”, som det hette under beredskapen. 

Onsdag

Jag undrar om den utsökt namngivne polisen Sven Voltaire fortfarande är i tjänst i Uppsala. Det måste vara tjugo år sedan den dåvarande landshövdingen Anders Björck hamnade i gruff med Voltaire, efter att landshövdingen anklagat konstapeln för att inte ingripa en nyårsafton då överförfriskade studenter urinerade på slottsmuren. Jag minns inte längre om Voltaire lyckades krossa den skändlige, men det blev i alla fall en internutredning av incidenten.

Två decennier av kretsloppstänkande har hursomhelst satt sina spår i vår äldsta universitetsstad. När studenterna i dag firar Valborg kommer Sveriges Lantbruksuniversitet att samla in 20 000 liter urin i gula unisexpissoarer för vidare befordran till gotländska bönder, som förväntas använda det i produktionen av maltkorn. Av maltkornen blir det sedan öl, som 2027 års valborgsfirare kan dricka, innan de låter sitt vatten till fromma för 2029 års törstiga studenter.

Det framstår som ett berömvärt initiativ, men också en aning omständligt. Varför måste den insamlade produkten skickas till Gotland? Har de gotländska bönderna särskilt bett om det? Är det något fel på de tiotusentals liter urin som besökarna av Politikerveckan i Almedalen, Medeltidsveckan och ”Stockholmsveckan” måste leverera?

Vore det inte än mer kretsloppstillvänt att i stället så maltkornen längs murarna på Uppsala slott och helt enkelt låta naturen ha sin gång? Stefan Attefall, upplänningarnas nuvarande landshövding, som är en blid och vidsynt kristdemokrat som aldrig varit inblandad i något gruff, skulle med all säkerhet välkomna initiativet.

Torsdag

Vi har alla suttit som på nålar i väntan på att regeringen och Svenska institutet ska presentera sin ”nya strategi för en starkare Sverigebild”. Det var därför något av ett antiklimax när resultatet presenterades i tisdags och visade sig bestå av en power-point-bild som påstods föreställa ett organisationsschema över något som kallas ”Team Sweden” och mest liknade en övergiven fabriksbyggnad.

I dag undrar jag om jag möjligen inte var tillräckligt uppmärksam under tisdagens presentation. Hade jag hört det då är jag rätt säker på att jag skulle ha kommit ihåg att kärnan i den nya strategin för en starkare Sverigebild är att bjuda in 40 000 ungerska ”bögar” till Sverige. Kan jag ha nickat till ett ögonblick, eller menar ”Team Sweden” att det här initiativet är så självklart att det är överflödigt att ödsla tid på att tala om saken?

Det finns säkert vederhäftiga utredningar som ligger till grund för inbjudan, men jag kan inte påminna mig att jag hört talas om dessa heller. Vilken är den exakta kopplingen mellan en starkare Sverigebild och de 40 000 homosexuella ungrarna? Betyder det något att det just var bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa som till sist nämnde saken? Faller inbjudan i så fall under bistånd eller utrikeshandel?

Frågorna hopar sig, men tids nog får vi säkert svar på dem alla. Under tiden kan vi säkert enas om att det är varje svensks patriotiska plikt att koka gulasch och fylla på förråden av poppers, så att våra ungerska gäster får en positiv Sverigebild när de anländer.

***

Läs även: Frågan som skulle kunna få mig att rösta på Centerpartiet

Läs även: Problemet med att känna sig som kvinna