Expropriera New York och låt proletärerna ta över

Fredag

Det är nästan ett år sedan jag skrev ett minnesord över Liberalerna och det värdiga hade förstås varit om de gjorde processen kort med sig själva efter att ha läst det. De flesta liberaler brukar trots allt förespråka aktiv dödshjälp, när allt hopp är ute. I stället låtsas de som ingenting och fortsätter att dö en smula, dag för dag. Jag undrar om de inser att det är mer plågsamt för oss än för dem.

Kanske har det att göra med den populära idén om ”longevity”, som verkar ha drabbat så många. Själv har jag aldrig förstått poängen. Slutet är trots allt detsamma, men sträckan blir längre och tråkigare. Om man ändå till sist kommer att hamna i Gällivare är det ingen idé att ta en omväg över småländska Moheda, bara för att dra ut på resan.

Kanske inbillar sig dessa långlivsfantaster att de faktiskt skulle kunna leva för evigt, men alla som läst något om en sådan förbannelse – oavsett om det handlar om Dracula eller spelaren Rubashov – inser att det inte är något att stå efter. Varje vettig vampyr längtar till sist efter att få träpålen slagen genom hjärtat. Den som inte förstår det saknar fantasi, vilket är ytterligare ett skäl att inte förlänga livet i onödan.

Men kanske lider Liberalerna, likt sin gamle ledare Per Ahlmark, helt enkelt av dödsångest. Det är trots allt inte alltid lätt att särskilja en vilja att leva från en rädsla att dö. Om så är fallet är frågan vad det är de enskilda liberalerna tror sig förlora om partiet dör. Ingen önskar eller förväntar sig ändå att de enskilda liberalerna ska gå samma väg som partiet. Kanske räds liberalerna att utan parti gå miste sin naturliga plattform för konstant grälsjuka och oenighet och därmed meningen med sina liv?

Någon borde i så fall lugna dem. Sverige är ett land fyllt av bostadsrättsföreningar, vägsamfälligheter och idrottsklubbar. De må i allmänhet kräva en aning mer arbete för att bli lika konstitutionellt splittrade som det gamla Folkpartiet, men en genomsnittlig liberal kan säkert ro saken i land. Det kommer förstås att bli en prövning för oss andra som också måste sitta igenom föreningsmöten, men vid det här laget är vi beredda att acceptera nästan vad som helst, bara vi slipper se ytterligare en rubrik om ”nya katastrofsiffror” för Liberalerna.

Lördag

Det är sällan man hör det amerikanska begreppet NIMBY – ”Not In My Back Yard” – utan en underton av nedlåtande sarkasm. De som motsätter sig en gruva, en soptipp eller ett kärnbränslelager på sin bakgård, men fortsätter att använda metall, plastförpackningar och el, anses vara hycklare.

Kanske det. Men det är trots allt ingen logisk självmotsägelse att motsätta sig allehanda otrevligheter i sin närhet, men välkomna dem någon annanstans. Möjligen är det ett etiskt problem, förutsatt att man är kantian och strikt anhängare av det kategoriska imperativet i frågor om samhällsplanering – men är det verkligen en spridd, eller ens hållbar, övertygelse? Dagens intervju med Miljöpartiets språkrör Amanda Lind, däremot, gestaltar ett mycket mer svårlösligt problem.

Som jag läser texten gör Lind varje bakgård, från Lappland till Vätterns strand, till sin egen och hon vill verkligen inte ha något otrevligt på sin bakgård. Att på så sätt upphöja själva NIMBYismen till kategoriskt imperativ kräver verkligen att man inte nyttjar metall, plastförpackningar, el eller något annat med otrevliga bieffekter. Inte i första hand för att undvika hyckleri, utan just för att undvika en logisk självmotsägelse. Många läsare måste därför ha häpnat när Lind i nästa andetag säger att det antagligen behövs fler gruvor för att ”den gröna omställningen” ska kunna fortsätta.

Var ska de ligga? Kanske ska man tolka beskedet att gruvor både ska finnas och inte finnas, på samma sätt som Linds försäkran om att Miljöpartiet är tufft mot brottslighet, men säger nej till lagstiftning som ska komma till rätta med den. Miljöpartiet är, misstänker jag, ett platoniskt parti. Det vi uppfattar som logiska självmotsägelser är bara förvridna skuggor på Platons grottvägg, som är den enda verklighet vi stackars människor, fångade i sinnevärlden, kan uppfatta. I den rena idévärld där Miljöpartiet befinner sig, finns däremot inga sådana motsättningar, utan allt är perfekt. På så sätt kan Miljöpartiet vara ett parti som samtidigt är för alla goda mål, men mot alla dåliga medel.

Alla ni som röstar bör förstås lägga er röst på ett sådant fulländat parti i idévärlden. Hur ni gör här i sinnevärlden är er sak.

Söndag

Jag skulle tro att iranierna, som inte bara är vackra och vänliga, utan nästan undantagslöst intelligenta och kultiverade, från början förstod att om man hänger världens starkaste militärmakt på väggen inom räckhåll för president Trump i första akten, måste han av dramaturgisk nödvändighet avfyra den i den andra eller tredje akten. Att till och med Trumps vicepresident verkar en aning förvånad över det, visar bara att många Trumpanhängare varken kan sin Tjechov eller sin Trump.

Och jag antar att inte bara iranierna, utan även vi, ska vara tacksamma att det blev den iranska regimen, inte den grönländska och danska, som blev föremål för oundvikligheten. Å andra sidan har president Trump nästan tre år kvar vid avtryckarna, om inget oförutsett sker. Det vore oförsiktigt att tro att det ena utesluter det andra, särskilt om det lilla äventyret i Iran blir framgångsrikt.

Frågan som många ställer är vad ”framgångsrikt” betyder. Redan från början, när president Trump lovade amnesti för alla regeringstrupper som lade ned vapnen, blev det hela gåtfullt. Inga amerikanska trupper, än mindre presidenten själv, är på plats i Iran. Han kan knappast ha menat att alla revolutionsgardister ska resa till Mar-a-Lago för att sträcka sina vapen och få sin absolution. Så vem ska de kapitulera för, och hur kan president Trump garantera att dessa okända segrare är storsinta och förlåtande?

Den breda men mångfacetterade iranska oppositionen verkar ta för givet att president Trump kallar på den. Själv har dock presidenten antytt att hans förstahandsval, precis som i Venezuela, var att överlämna makten till några av den nuvarande regimens underhuggare, när väl ayatolla Khamenei blivit martyr. Tyvärr strök de tilltänkta underhuggarna också med. Så vad göra nu?

Man drar sig för att bli alltför djupt inblandad i storpolitiken. När man väl givit sig in i den kan det vara svårt att ta sig ut, något som president Trump antagligen redan upplever. Men låt mig ändå få föreslå att Nicolás Maduro, som nu sitter i häkte i Brooklyn till ingen nytta och på amerikanska skattebetalares bekostnad, åter stuvas in i ett plan, flygs till Teheran och installeras som ny ayatolla.

Det kan låta oklokt, när president Trump just berövat honom ett annat land, men betänk då att Venezuela har långt större oljereserver än Iran. Ändå förvandlades Venezuela till ett maktlöst och utfattigt land efter bara några år med Maduro. Iran skulle raskt bli ofarligt i Maduros inkompetenta händer.

Jag inser att detta knappast är något som det redan prövade iranska folket skulle jubla åt, men de är som sagt intelligenta och kultiverade och kan knappast ha inbillat sig att amerikanska presidenter verkligen bryr sig om dem, om ett för USA mer attraktivt alternativ dyker upp. Och gör Maduro som i Venezuela och tömmer landet, kommer det att vara till vår fördel att välkomna iranierna och få dem att känna sig så hemma som vi kan, i vår enkla avkrok i världen.

I väntan på att president Trump ska låtsas att han själv fått idén om Maduro kan vi träna på att slå turbanerna av varje ayatolla vi råkar stöta på. Det är ett slags persisk motsvarighet till Bertie Woosters och Drönarklubbens samlande på polishjälmar och något av en iransk folksport, om jag förstår saken rätt.

Måndag

En 35-årig konstkritiker i Svenska Dagbladet meddelade i går att ”Sergel är mer än bara en outhärdlig snuskgubbe”. Det var ett besked som säkert togs emot med lättnad av alla dem som varit osäkra på om Sveriges största bildhuggare fortfarande passerar det allt smalare kulturella nålsögat. Nu kvarstår frågan om Anders Zorn bara är en outhärdlig snuskgubbe, eller om han fortfarande är Sveriges största målare genom tiderna. Kanske finns någon 30-åring på Svenska Dagbladet som kan reda ut saken.

Någon 18-åring, läser jag apropå det i dagens tidning, har attackerat vår talman med en banan. Det är ett chockerande bevis för en annan kulturell lakun bland unga svenskar. Gärningsmannen skulle aldrig vågat sig på något sådant om han hade sett John Cleese instruera sina kamrater i självförsvar mot våldsverkare som attackerar med bananer och annan frukt.

Det talar till talmannens fördel att han inte drog i snöret och släppte en 16 tons vikt på gärningsmannen, utan i stället lät rättvisan ha sin gång. Men det talar inte till svenska ungdomars fördel att de är helt okunniga om en så väsentlig del av vårt kulturella arv, och därmed de risker de utsätter sig för när de attackerar vuxna människor med frukt. Inte ens att de godkänt Sergel kan uppväga det.

Tisdag

Jag påminns ständigt om de negativa sidorna av att äga en bostad. Är det inte ett rör som läcker, är det en ovälkommen invasion av småkryp. Är det inte en ovälkommen invasion av småkryp är det en trasig diskmaskin. Men en negativ aspekt av att äga en bostad som aldrig tidigare slagit mig, är att den är ”ett vapen för vit överhöghet”.

Jag är lite osäker på hur det går till, men källan är en akademiker utbildad vid det ansedda kväkaruniversitetet Bryn Mawr, där både skulptören Anne Truitt och skådespelerskan Katharine Hepburn fick sin utbildning, så det måste ligga något i saken. Bara kursavgifterna för ett läsår uppgår trots allt till runt 650 000 kronor. De som gör den investeringen måste rimligen få utdelning. Cea Weaver, som akademikern heter, har dessutom nyligen fått ansvaret för bostadspolitiken av den nya borgmästaren i New York, Zohran Mamdani.

Weaver har också, läser jag, talat om ”statens heliga rätt att beslagta privat egendom”, om vikten av att ”välja fler kommunister” och att ”utarma den vita medelklassen”. Det är här jag börjar tvivla en aning på om Cea Weaver verkligen är att lita på.

Att medelklassen, oavsett färg, mår bra av att klämmas åt med jämna mellanrum för att inte bli för styv i korken, håller nog de flesta av oss med om. Men har inte historien visat att det sällan är en bra idé att upphöja staten till något heligt? Och kommunister kan vara nog så gemytliga att ha att göra med en och en, men kan vi, handen på hjärtat, påstå att de som kollektiv gjort jorden till ett bättre ställe?

Det är en sak att man inte kan laga en omelett utan att knäcka några ägg, men det är en annan att knäcka äggen utan att det resulterar i något annat än en oätlig sörja.

Weaver har nu i uppdrag att förvandla hela bostadsmarknaden i New York till ett slags kolchos, om jag förstår saken rätt. Det borde oroa Manhattanborna, om det inte vore för att det ändå var flera decennier sedan det var möjligt för normala människor att få tag i en bostad i New York. Skillnaden är väl att när det tidigare bara var miljardärer som kunde bo på Manhattan, kommer det nu bara att vara proletärer som kan göra det.

På det stora hela undrar jag om det inte är en förbättring. Restaurangerna och affärerna på Manhattan kommer antagligen att sjangsera snabbt, men de flesta av oss har ändå allt vi behöver och har tröttnat på att äta ute i USA, eftersom kyparna blivit maffiatorpeder som kräver en förmögenhet i dricks. I gengäld talar dessutom det mesta för att folklivet kommer att förbättras avsevärt. Överdrivet rika människor är undantagslöst tråkiga och slätstrukna, medan proletärer, i den mån de fortfarande existerar, har ett visst mått av originalitet och individualitet.

Kanske kan vi om några år åka på proletärsafari i det nya arbetarnas paradis som Mamdani och hans rådgivare nu bygger på Manhattan. Den amerikanska turistindustrin behöver all hjälp den kan få, om det ska vara någon poäng för Weaver och Mamdani att expropriera den.

Onsdag

Jag tvivlar på om journalisten som rapporterar om amerikanska elitsoldater som likställer svensk vinterkyla med kemisk krigsföring verkligen har förstått dem. Vi kan inte klandra Svenskans reporter, som bara har skrivit av en originalartikel i Wall Street Journal, så som Svenska Dagbladets skribenter nästan alltid gör nuförtiden. Originalreportern heter dock Sune Engel Rasmussen, och även om en någorlunda bildad svensk antagligen skulle förstå att han är dansk, skulle det förvåna mig om en genomsnittlig amerikan kunde särskilja en dansk från en norrman eller svensk.

Antagligen trodde de amerikanska elitsoldaterna att de talade med en arktisk urinvånare och vinnlade sig om att tilltala densamme med respekt och undfallenhet, på det sätt som generationer amerikaner fått lära sig att de bör göra ställda inför ”ursprungsbefolkning”. Rent faktiskt faller förstås det amerikanerna säger på sin egen orimlighet. Alla som under vinterhalvåret besökt Chicago, eller någon annan plats på den nordamerikanska kontinentens övre del, vet att svensk fjällkyla är behagligt ljummen i jämförelse.

Då återstår frågan om denne Sune Engel Rasmussen begriper att elitsoldaterna bara försökte bete sig som officerare och gentlemän och vara artiga, eller om han är en korrespondent som är så lite berest och så lättsmickrad att han faktiskt trodde på vad de sa? Om det förra gäller och han ändå rapporterar amerikanernas uttalanden som allvarligt menade, är det ytterligare ett argument mot att lita på traditionella medier. Om det senare gäller är det… ja, ytterligare ett argument för att inte lita på traditionella medier.

Intrycket en läsare får i övrigt är att de här ”elitsoldaterna” knappast gör skäl för begreppet. ”I Arktis finns ingenting att äta”, gnäller en sergeant som längtar till djungeln. Men med en enkel googling kan jag slå fast att Kalix sameby låter drygt 1 000 läckra renar springa runt i de trakter amerikanerna besökt. Hela nio björnar fälldes i just det delområdet för björnjakt 2025. Dessutom är det just här som Kalix löjrom skördas.

Jag vet inte om de amerikanska ”elitsoldaterna” är för lata för att jaga, för timida för att stöta sig med samerna, för barnsliga för att uppskatta kaviar, eller helt enkelt oförmögna att uppfatta något som ätbart om det inte uppenbaras i form av hamburgare. Oavsett vilket är det oroväckande att våra liv och vår frihet ligger i händerna på dessa ofärdiga människor.

Torsdag

Det är svårt att sova, nu när tankarna oundvikligen går till Martin ”E-type” Eriksson, som har fastnat i Dubai. Kanske är han inte den ende svensken i den situationen, men han verkar vara den ende kände svensken i den situationen att döma av kvällspressen. Vi borde ändå tentativt betrakta honom som en representant för en större grupp, ungefär som en ordförande för ett riksförbund, tills motsatsen är bevisad.

Det är lätt att instämma i oppositionens begäran att statsministern ska avbryta sin bussturné i Västsverige för att ta sig an det här problemet. Det är lite svårare att komma på vad statsministern ska göra, när bussen parkerats och han åter sitter vid skrivbordet på Rosenbad. Han kunde förstås skicka ned bussen att hämta ”E-type”, men det blir en lång resa och skulle inte göra något för att hjälpa upp de svenska klimatmålen, som redan ligger utom räckhåll.

Det som ligger närmast till hands, nu när vi globalt återgått till en mer handfast utrikespolitik, är att göra som britterna gjorde 1868, när Abessiniens kejsare Tewodros II tog missionären Henry Stern och hans assistens Henry Rosenthal som gisslan: skicka en kombinerad räddnings- och straffexpedition. Jag är osäker på om det svenska försvaret rymmer en officer av sir Robert Napiers kaliber – en sann excentriker som sårades otaliga gånger i Napoleonkrigen och i praktiken erövrade Sindhprovinsen i nuvarande Pakistan på egen hand – men någon initiativrik överste borde vi ändå ha. Värre lär det bli med personal och materiel.

Britterna sände 13 000 brittiska och indiska soldater, 40 000 djur – bland dem elefanter och kameler – för transport och underhåll. Ingenjörstrupperna byggde pirar och en järnväg för att ta trupperna inåt landet. 50 elefanter och 200 mulor krävdes för att transportera allt det plundringsgods som soldaterna tog med sig, efter att kejsar Tewodros begått självmord i Magdala. Stern, Rosenthal och andra som var tagna gisslan befriades.

Vi har ju börjat rusta igen, men är vi ens i närheten av att kunna åstadkomma något liknande? Problemet med kraftfulla åtgärder av det slag oppositionen efterlyser är att de måste vara övertygande, såsom Napiers Abessinienexpedition. Framstår de som det minsta underdimensionerade eller tövande har de en direkt skadlig effekt.

Å andra sidan har även en expedition som den brittiska sina risker. En bonus var att British Museum fick ett rikligt material att visa upp, när resultatet av plundringen nådde London. Men en negativ bieffekt av att besegra den kristne kejsaren Tewodros var att det muslimska inflytandet i Abessinien bredde ut sig.

Kanske är det ändå bäst att statsministern fortsätter med sin bussturné och att vi andra försöker tänka på något annat än ”E-type” och det riksförbund han för tillfället företräder.

***

Läs även: Johan Hakelius: Ding-Dong! Den onda Khamenei är död!

Läs även: Johan Hakelius: Gör Gretas tokradikalism dig generad?