Har det blivit acceptabelt att förvara sina ägg i mössan? 

Fredag

Jag har ofta lekt med tanken att gå i exil om någon skulle vilja ha mig, men när jag läser DN:s omskrivning av Guardians rapport om Bashar al-Assads liv i Moskva, måste jag erkänna att min entusiasm falnar. Han tycks visserligen ha gott om pengar, men det finns inget av den romantik som omgav Röda nejlikans exilfransmän, eller de ryssar som slog sig ned i Paris på flykt undan bolsjevikerna. Grannarna består mest av andra avsatta halvfigurer och det sociala livet är näst intill obefintligt.

Det påstås i artikeln att al-Assad har börjat uppdatera sina gamla kunskaper som ögonläkare, vilket väl antingen måste vara ett tecken på djup leda, eller på att de enorma tillgångar han sägs ha fört ut ur landet inte alls är så enorma. Där finns åtminstone något aningen intressant att fästa sig vid. Om diktatorn om några år försörjer sig på att behandla skelögda oligarkbarn i en av Moskvas förorter, borde det vara material läsvärt nog för ett uppslag i någon helgbilaga, förutsatt att rätt penna tog sig an uppgiften.

Om inte annat vore historien en nyttig påminnelse om att det alltid är klokt att ha en utbildning och ett yrke att falla tillbaka på, om större ambitioner grusas. Idi Amin hade det inte och tvingades att leva i sysslolöshet i Saudiarabien, de sista åren som fruktarian, fram till sin död.

Lördag

Det ska bli intressant att se hur president Trump tänker fira segern i Venezuela, nu när vi vaknar till beskeden om att president Maduro tillfångatagits och flugits ut ur landet.

Rutinerna för att hantera störtade diktatorer har sjangserat. Saddam Hussein drogs upp ur ett hål, smutsig och okammad. Muammar Gaddafi verkar ha lynchats oceremoniellt. Jag antar att det ligger en viss tillfredsställelse för de närmast berörda i att förnedra en hatad förtryckare, men amerikanerna borde veta bättre: att förminska fienden blir oundvikligen att förminska den egna insatsen.

Med tanke på amerikanernas traditionella vurm för antikens historia och presidentens återupplivande av militärparader är en närliggande tanke att senaten beviljar president Trump en triumf. Först i processionen, precis som på romersk tid, kunde bytet visas upp, antagligen i form av oljetransporter och lastbilar med jättelika staplar narkotika. Därefter förslagsvis några enorma modeller av Caracas och andra erövrade delar av Venezuela. Sedan president Maduro själv och hans fyra närmaste i kedjor, vaktade av Secret serviceagenter med lagerklädda fasces. Därefter ett utsnitt av det venezuelanska hemvärnet, likaledes i kedjor. Och sedan president Trump i triumfvagn med lagerkrans på huvudet, broderad tunika, purpurtoga och elfenbensstav i handen. Jag är osäker på om någon slav får plats för att viska till honom att han är dödlig.

Processionen kunde lämpligen starta vid Pentagon och ta sig till Kongressbyggnaden via Arlingtonbron, Lincoln Memorial och Vita huset. Om Maduro och hans medfångar ska säljas som slavar därefter, eller beviljas någon lantlig villa i Virginia, mot trohetslöften till presidenten, är en smaksak. Men kanske vore det ändå klokt att i avskräckande syfte kanta I95:an mellan Washington och Philadelphia med korsfästa venezuelanska trupper. Man får inte vara alltför blödig om man vill sätta stopp för klassuppror och romarna visste bevisligen vad de gjorde då de satte punkt för det tredje slavkriget.

Söndag

Jag har aldrig varit någon vän av begreppet ”proaktiv” som letade sig in i svenskan från engelskan någon gång på nittiotalet. Det finns ett drag av tautologi över det. Är man aktiv är man inte reaktiv, det vill säga handlar först i efterhand. Det behövs med andra ord inget prefix för att markera att man agerar i god tid, eftersom ett det redan finns ett prefix i motsatsen, ”reaktiv”. Begreppet har alla drag av typisk amerikansk entusiasm för övertydlighet och superlativer, det som gör att amerikaner säger ”sidewalk”, i stället för pavement, ”horseback riding” i stället för bara ”riding” och gärna berättar att deras varor är ”super-premium”.

Men apropå entusiastiska amerikaner är det kanske klokt att ändå vara proaktiva, innan den amerikanska flottan inleder det första bombardemanget av Köpenhamn sedan 1807. Med Venezuela under bältet kan det bara vara en tidsfråga innan president Trump tar Grönland. Danskarnas stirriga motstånd kanske kan verka heroiskt, men alla inser att det är lönlöst och bara försätter dem i en än värre situation.

Det ter sig dessutom en smula hycklande. Det var trots allt danskarna själva som uppfann danagälden, det vill säga traditionen att den starke har rätt att klämma de svaga på rikedomar, mot att inte angripa dem. Och det ungefär samtidigt som norrmännen koloniserade Grönland. Stället blev inte danskt förrän 1814 och det tack vare Sverige, som var storsint nog vid konventionen i Moss att låta dansken Kristian Fredrik att ta med sig de norska kolonierna hem.

USA kan alltid hänvisa till geologi och påpeka att Grönland tillhör samma kontinentalplatta som Nordamerika. Norrmännen kan påpeka att det var deras vikingaskepp som först lade till i Grönlands vikar, till och med innan inuiterna letade sig över från Nordamerika. Norges överhöghet över Grönland erkändes redan 1261. Sverige kan hänvisa till Norges union med Sverige, som rimligen borde ha gjort Grönland till den svenska regentens territorium. Danmark, däremot, har inte mycket att komma med. Möjligen kan de vara aktuella på fjärde plats, eller femte om vi räknar inuiterna, över listan på Grönlands legitima intressenter.

Jag vet inte om president Trump, som verkar vara en typisk amerikan vad gäller allmänbildning, är medveten om detta. Men vore det inte klokt av svenskar och norrmän att upplysa honom om saken och erbjuda USA att köpa den gudsförgätna isön av oss till ett rimligt pris?

Danskarna kommer säkert att knota, men de borde betänka att vi räddat deras huvudstad från ännu ett bombardemang. Dessutom är det ändå ingen som begriper vad de säger.

Måndag

”När jag ser en vacker tonfisk kan jag inte motstå den”, säger Kiyosh Kimura till TT efter att ha köpt en blåfenad tonfisk på 243 kilo för motsvarande 30 miljoner kronor. Det ger ett kilopris på nästan 124 000 kronor, och uppnår därmed det ungefärliga kvadratmeterpriset i Vasastan i Stockholm.

Man blir en aning blek om nosen, med tanke på den gamla skrönan om att en människokropp är värd ungefär fem kronor om man skulle sälja ämnena som den består av. Vi är trots allt skapelsens krona. Prisskillnaden är obscen.

När jag kontrollerar saken visar det sig dock att femkronorshistorien är, om inte en vandringssägen, så åtminstone en dålig affär. Brittiska Royal Society of Chemistry räknade häromsistens ut att ämnena i en fullvuxen manskropp skulle kosta ungefär 1 800 000 kronor att köpa, med reservation för dagspriserna på råvarumarknaden. Den som säljer samma material för fem kronor måste vara en usel affärsman, även om ämnena är lätt begagnade.

Den tyske journalisten Peter Scharf å sin sida räknade för några år sedan ut att den människa som säjer alla sina organ kan få ungefär 15 miljoner för besväret. Summan är fortfarande inte fullt i klass med den blåfenade tonfisken, men kilopriset för en man på 80 kilo blir hela 187 500 kronor, långt över kvadratmeterpriset på de flesta håll i Stockholms innerstad.

Skulle ändå en prisskillnad till tonfiskens fördel bestå, beror den antagligen på att fler äter blåfenad tonfisk än människor. Det är helt enkelt en fråga om utbud och efterfrågan och efterfrågan på döda tonfiskar är betydligt större än efterfrågan på döda människor.

Vi skulle förstås, om vi vill, kunna ändra på den saken, men kannibalism för med sig andra bekymmer. Jag är inte säker på att de är värda att dra på sig, bara för att bolstra vår sårade stolthet. Kanske ska vi nöja oss med att levande människor verkar ha betydligt bättre genomsnittsinkomst än levande tonfiskar, om statistiken är att lita på.

Tisdag

Jag är inte säker på att det är god ton att nämna de två-tre decimeter snö vi fick under natten och som gjorde att bilresan till Kastrup tog nästan dubbelt så lång tid som normalt. Det är bara ett par veckor sedan Dagens Nyheter berättade om de ödesdigra konsekvenserna av utebliven snö och att ”det nya normala” är att vintern ”helt uteblir” i södra Sverige. Nu hör jag på radion att den ”alpina” – begreppet bör sättas i relation till övrig omgivning – backen i Brösarp öppnar för skidåkare.

Vi har visserligen fått lära oss att bara stollar och propagandister blandar samman väder och klimat, men jag har den distinkta känslan av att det bara gäller åt ena hållet. Varje fläck barmark tycks vara ett legitimt argument för jordens undergång, medan ett halvmeters snötäcke inte bevisar någonting. Och man vill ju inte bidra till dålig stämning så här tidigt ett år, som ändå anses ha startat illa.

Eftersom vi är på väg mot Kapstaden och förblir där tills krokusarna blommat över, kan jag nog skriva om något annat utan allt för mycket förställning.

Onsdag

Den person som begärts häktad för spioneri har varit anställd vid Försvarsmakten meddelar denna makts presschef Jonas Beltrame-Linné, läser jag i tidningen.

Är det bara jag som finner att presschefens namn är det mest fantasieggande med beskedet?

Beltrame är förstås italienska och som alla vet en av de stående figurerna i commedia dell’arte, vid sidan av Harlekin, Colombina, Pantalone och de andra. Han är, om jag minns saken rätt, en skrupelfri klättrare som ofta låtsas vara finare än han är och når sina mål med listigt pladdrande. Det är på sätt och vis ingen dålig förlaga för en presschef.

Men trots att de klingar väl tillsammans undrar jag ändå om det är så klokt av Försvarsmakten att låta presschefen kombinera det italienska Beltrame med det äktsvenska Linné. Namnet – som Carls far Nils hittade på inspirerad av en lind på fädernesgården, när han skulle läsa till präst – framstod för de flesta av oss länge som hedersamt, men för fem-sex år sedan fick vi lära oss att det inte alls var så enkelt. ”Linné var en av världshistoriens centrala, mest inflytelserika och viktigaste rasistiska ideologer”, berättade Henrik Arnstad för oss i Aftonbladet och Linné var därför åtminstone indirekt ansvarig för ”oräkneliga folkmord”. Svenska studenter skrev under namninsamlingar som krävde att statyer av Linné skulle slitas ned i protest mot blomsterkonungens rasistiska systematisering. 

Sist jag passerade Humlegården stod visserligen Linnémonumentet kvar. Kanske har stormen kring Linnés namn bedarrat, nu när studenterna har haft fullt upp med att engagera sig för Hamas, men vem vet när frågan väcks igen? Försvarsmakten måste stå ovan varje misstanke.

Torsdag

Det finns dagar då jag har svårt att svara på den allt oftare ställda frågan vad vi egentligen har för nytta av tidningarna, men skulle någon göra det just i dag vore jag inte svarslös.  

”Ägg ligger precis i den där gråzonen just nu”, säger sociologen Pontus Strimling till Svenska Dagbladet: ”För 20 år sedan var det troligen mer okej att dra fram ett kokt ägg offentligt än det är idag”. 

Det gäller förstås den alltid lika känsliga frågan om offentligt äggätande, ett ämne som är märkligt underrapporterat. Enligt Strimling, som varit med och publicerat en global studie i ämnet, är synen på offentligt äggätande ”en norm i rörelse”. För tillfället är det acceptabelt att skala ägg ”i ett pentry”, ”utanför gymmet” eller ”i eget kontorsrum”, men inte ”på bussen, tåget, i öppet kontorslandskap, bibliotek eller i omklädningsrum”. Allt förutsatt att ägget är hårdkokt.

Det är en aning oklart åt vilket håll normen är i rörelse. Blir ägget fortsatt allt mindre socialt acceptabelt, som Strimlings första kommentar antyder, eller kan trenden vända, nu när vi inte behöver oroa oss så mycket för kolesterol som vi trodde?

Ägg och ostron är trots allt de två livsmedel som naturen försätt med geniala förpackningar och som därför lämpar sig särskilt väl som matsäck för den som är på rörlig fot. Att öppna ostron på bussen skulle möjligen komma i konflikt med knivlagen, men för ägg finns inga sådana komplikationer. Svenskar må vara särskilt ”hänsynsorienterade”, men borde inte den hänsynen omfatta äggätare?

Svenskan ska ha all heder av att ta upp detta tabubelagda ämne. Många är de svenskar som går som på äggskal med ägg i fickan, osäkra på var och när de kan knäcka dessa. Men det finns mycket mer att säga. Vad ska de som inte har tillgång till pentry och eget kontorsrum göra med sina ägg? Kan de samlas utanför gym, även om de själva inte nyttjar träningslokalerna, för att knäcka sina ägg? Eller är de dömda att äta sina ägg i isolering?

Under min barndom, i det fall att man glömde att avlägsna sin huvudbonad när man hälsade på en äldre, fick man alltid höra ”har du ägg i mössan?”. Hur ser moderna normer ut i det avseendet? Har det blivit acceptabelt att förvara sina ägg i mössan?

Frågorna blir bara fler ju mer jag tänker på saken. Jag hoppas verkligen att Svenskan inte släpper detta fascinerande ämne, nu när tidningen till sist vågat närma sig det.