Jag anar en konspiration bland ”vetenskapsmännen”

Fredag

Bör vi alla känna stolthet över den förtjusande Taylor Swifts nya skiva? Jag har, såvitt jag minns, aldrig träffat Max Martin eller Karl Johan ”Shellback” Schuster och jag tvivlar på att de inspirerats av mig. Å andra sidan har jag heller aldrig träffat Tegnér, Heidenstam eller ens Tranströmer – av de stora är det bara Torgny Lindgren jag kan påstå att jag haft någon kontakt med – men det händer ändå att jag lyfter fram dem alla i något slags lätt maskerad nationell högfärd. 

Mitt intryck efter kanondebatten var att den gängse åsikten på landets kultursidor är att kollektiva, nationella känslor av det där slaget i bästa fall är idiotiska, i värsta fall en form av fascism. Men nu verkar samma kultursidor undantagslöst lägga stor vikt vid, eller mer precist känna stor stolthet över, att Taylor Swift spelat in sin nya skiva just i Sverige. Alla inblandade, ned till inspelningsingenjören, har vid det här laget lyfts fram, som vore de karoliner vars insats avgjort slaget vid Narva.

Det unnar vi dem förstås, men varför denna diskrepans? Är skillnaden helt enkelt att en kändis som lever, som Taylor Swift, trumfar en kändis som är död, som Selma Lagerlöf? Eller har det att göra med den särskilda stolthet som växer ur att Sverige drar sitt strå till stacken för att upprätthålla den amerikanska kulturimperialismen? Eller beror det på exportinkomsterna? Eller handlar det om att Sverige i detta fall bistått med något vi alla är eniga om är verkligt svenskt: kompetenta mellanchefer, vilket väl på ett ungefär är vad ljudingenjörerna är.

Jag lyckas inte reda ut sammanhangen. Men jag känner en betydande nationell stolthet över att Swifts svenska skiva, som jag antagligen inte kommer att lyssna på, fått lagom uppskattande omdömen – i de flesta fall en trea av fem eller motsvarande. Om det finns något som är lika svenskt som mellanchefer så är det habil, men medelmåttig framgång. 

Lördag

EAT-Lancet, den senaste rapporten i raden som regelbundet insisterar på att det är oansvarigt att äta mat som vi tycker om, verkar särskilt angelägen om att understryka att den är ”vetenskaplig”. Den sortens ängslighet gör mig alltid misstänksam. ”Den damen bedyrar alltför mycket”, för att citera Hamlets mor.

Vad kan rapportförfattarna tänkas vilja ha sagt med detta, förutom det som vi väl trots allt tar för givet, det vill säga att de inte bara har hittat på resultatet? Ju mer jag tänker på saken, desto mer tror jag att det de försöker förmedla egentligen inte har att göra med deras egen insats, utan med vårt beteende i snabbköpet.

I dag ställs ”vetenskap” ofta i motsats till åsikter – en märklig utveckling med tanke på att alltmer ”vetenskap” mest är ideologi – men förr var den naturliga motsatsen vidskepelse. Jag tror att det är detta rapportförfattarna vill åt. De försöker få oss att känna att det är lika irrationellt att tycka om rött kött, som att förespråka häxbränningar, lika hopplöst underutvecklat att undvika linser, som att frukta skogsrået. De vill helt enkelt få oss att skämmas för vår skrockfulla smak och få oss att inse att upplysta människor – det är vetenskapligt bevisat – tycker om bönor och som allra mest en 15-gramsburgare om dagen. 

Men det verkligt sinnrika är skruven: om vi inte lyssnar på ”vetenskapen” och överger vår vidskepliga konsumtion förlorar vi femton år av vårt liv. Det är en otur lite drygt dubbelt så stor som om vi skulle råka slå sönder en spegel i det gamla, vidskepliga samhället. Det är här jag undrar om inte forskarna slår knut på sig själva. Kommer inte många som hör detta, snarare än att omfamna ”vetenskapen”, dra slutsatsen att det gamla, vidskepliga samhället är mindre obarmhärtigt och därför att föredra?

Förutsatt, förstås, att man inte är häxa.

Söndag

Lisa Nilsson, ännu en av alla dessa talangfulla sångerskor, berättar i Svenskan i dag om hur hon ”släppte på censuren” och började ha politiska åsikter. Det börjar väldigt spännande, för hon gör klart att det har kostat henne en hel del.

Vad kan det vara för kontroversiella ståndpunkter som Lisa Nilsson till sist inte kunde låta bli att uttrycka?

Av artikeln att döma är det att män inte bör bete sig som tölpar, att hon ogillar Sverigedemokraterna, att moderater är snåla mot kulturen, att man ”aldrig ska exkludera någon”, att kvinnor bör få vara lite tjocka och att de också har rätt att tycka saker, samt att Palestinaaktivister bör få stöd, även om de uttrycker sig lite slarvigt.

Ingen påstår att det är en uttömmande lista, så jag kan mycket väl tänka mig att mer originella åsikter står att finna här. Men om Svenskans reporter trots allt gjort ett bra jobb och det inte skulle vara så, är det svårt att inte tycka synd om Lisa Nilsson. Tänk att äntligen släppa på ”censuren” och då upptäcka att varje åsikt man har är precis mitt i den kulturella åsiktskorridoren. Inte en enda får den mest stingsliga kulturredaktör att ens höja ett varnande ögonbryn. Det måste vara en mardröm i kolossalt format.

Det är nu inte den enda nyheten som lägger sordin på stämningen i dagens flöde. Enligt en artikel i Dagens Nyheter visar ny forskning att det inte spelar någon roll om vi rör oss mer eller mindre – vi gör av med lika många kalorier i alla fall. Det är svårt att tro, om man till exempel sett vad en triathlonatlet sätter i sig utan att bli tjock, men detta är också ”vetenskap”, så jag antar att vi helt enkelt måste tro på det. 

Just beskedet om att motion inte spelar någon roll för övervikt är visserligen goda nyheter för oss som inte lider av sportberoende, men det måste å andra sidan vägas mot bortfallet av den moraliska överlägsenhet som smala personer genom åren kunnat känna gentemot tjocka personer. Nu, får vi lära oss, är det alldeles opåkallat att skylla tjockisar för att vara lata. Utan att förfalla till utilitarism tror jag att en lyckokalkyl skulle visa att ett betydande värde går förlorat, om vi inte längre får sätta oss till doms över våra tjocka medmänniskor.

En möjlig utväg, om jag förstår nyheten rätt, är att i stället slå ned på de tjocka för att de äter ”ultraprocessad” och annan onyttig mat, men det tar oss farligt nära EAT-Lancetrapportens matkommissarier.

Kanske, slår det mig, är det just det som är meningen. Jag anar en konspiration bland ”vetenskapsmännen”.

Måndag

Det är en aning genant att Sverige fallit i de internationella jämförelserna om livslängd, främst därför att äldre svenska kvinnor dör tidigare än äldre kvinnor i till exempel Japan, Hongkong, Italien och Spanien. De svenska forskarna försöker bortförklara saken dels med att utlänningar sondmatar sina äldre, medan vi respekterar när äldre ger upp, dels lägga skulden på kvinnorna själva, som påstås ha rökt för mycket för tidigt, eller ätit fel kost. Det låter inte särskilt övertygande.

En mer närliggande förklaring är att svenska kvinnor fått lära sig att den kvinna som inte yrkesarbetar är osjälvständig och en pinsam belastning för sina medsystrar. Medan äldre kvinnor i mer tillåtande kulturer med självklarhet blir högaktade matriarker som dominerar hela hushåll i ett ständigt flöde av saftande, syltande och långkok, reduceras äldre kvinnor i Sverige till meningslösa rester av de socialsekreterare, informationschefer och HR-ansvariga de än gång var. I Sverige har, kort sagt, kvinnor tvingats in i samma otacksamma roll som män, en grupp som i snitt över hela klotet följaktligen finner sin fortsatta existens meningslös långt tidigare än kvinnor gör.

Det finns uppenbara fördelar med jämställdhet, men den är ingen ursäkt för bristande ridderlighet mot det täcka könet. Det kan väl aldrig ha varit meningen att kvinnofrigörelsen skulle leda till att vi började behandla kvinnor på samma hänsynslösa sätt som vi behandlar män?

Tisdag

Vi bryr oss antagligen alldeles för lite om vad som sker i den kommunala politiken, med tanke på dess ödesdigra kombination av enorma resurser och begränsad kompetens. Den är helt enkelt för tråkig för att vi ska förmå oss att ägna den mer än flyktig uppmärksamhet. I allmänhet verkar kommunalpolitiker tillfreds med detta, men då och då påkallar de vår uppmärksamhet avsiktligt, eller av misstag.

Gäller det ena eller det andra i fallet med kommunfullmäktige i Umeå? Enligt den socialdemokratiska ordföranden Marie-Louise Rönnmark har det vid tre tillfällen upptäckts avföring på golvet på toaletten invid fullmäktigesalen. Hon har därför kallat till möte om ”hygienkrisen” och uppmanat gruppledarna att i sin tur tala med sina ledamöter. Man får anta att hon förutsätter att den skyldiga finns bland ledamöterna. Varför annars besvära gruppledarna med problemet?

Det är nog så uppseendeväckande. Om det stämmer är det vad psykologer brukar kalla ”ett rop på hjälp” tillräckligt högljutt för att nå ända till rikspressen. Men mysteriet tätnar. Miljöpartiet tror snarare att det rör sig om missnöjda kommuninvånare som smugit sig in på toaletten och gjort en fysisk markering. Det lokala Arbetarpartiets talesman tror att det handlar om någon stackare med ”bacillskräck”, som inte velat röra toalettsitsen med sin ändalykt och i den processen siktat helt fel. Och mest anmärkningsvärt: de som ansvarar för lokalvården känner inte till något alls om saken. De avfärdar det hela som en skröna.

Vad är det vi bevittnar? Ett missförstånd? Men hur ser man av misstag en hög av avföring på golvet, tre gånger i rad? Det är något som luktar här, förutom avföringen.

I motsatt ände av landet har Skurups kommun just genomfört en folkomröstning. För något år sedan hyrde kommunen in designbyrån Söderhavet i Stockholm för att modernisera kommunens logotyp, som de senaste decennierna bestått av en bild av Nils Holgersson på sin gås. Det nya, stiliserade förslaget väckte ont blod och ledde till folkomröstningen. En tredjedel av de röstberättigade deltog och 90 procent av dem röstade för att behålla den gamla logotypen. Ärendet har dominerat lokalpressens rapportering från Skurup under lång tid.

Det rör sig förstås om två helt skilda historier, förutom i ett avseende: de drar uppmärksamhet till kommunpolitiken i frågor som på det stora hela är betydelselösa, eller, i Umeås fall, kanske rent av fantasier. Frågan inställer sig: vem kan ha nytta av detta? Eller, som de gamla romarna sade, Cui bono? Vad är det för väsentligheter som passerar, medan kommuninvånarna är upptagna med fekalier och gåsapågar?

Själv befinner jag mig tack och lov i en kommun där ingen försöker påkalla min uppmärksamhet. Vore jag däremot skattebetalare i Umeå eller Skurup skulle jag känna mig tvingad att gå igenom de senaste månadernas fullmäktigeprotokoll, för att se vad som döljer sig där.

Onsdag

Om det verkligen kostade svenska staten 100 miljoner kronor att skicka hem 28 somalier till Somalia är det svårt att ha en annan uppfattning än att det var dyrt. Å andra sidan är 3,5 miljoner per enkelbiljett relativt billigt jämfört med till exempel de 400 till 450 miljoner kronor det kostade – ungefär 200 miljoner betalades av staten – att skicka den svenska astronauten Marcus Wandt till den internationella rymdstationen, även om det den gången rörde sig om en tur-och-retur-biljett. 

Den springande punkten är väl egentligen att vi ännu inte vet hur många somalier som får en biljett för den satsade summan, medan vi är helt säkra på att biljetten till rymdstationen bara gällde en passagerare. Utvisningarna fortsätter och det är först när de utvisade åter stoppas vid den somaliska gränsen som vi vet vad kostnaden per biljett faktiskt är.

Det lär finnas ungefär 67 000 somalier i Sverige. Det innebär att det lägsta möjliga priset per biljett rent teoretiskt är knappt 1 500 kronor, vilket låter riktigt rimligt. Men att utvisa alla somalier bara för att få ned styckkostnaden per biljett, vore å andra sidan oklokt. Det var den sortens politik som ställde till det för Idi Amin. Uganda hämtade sig aldrig riktigt efter att indierna körts ut.

Sverige skulle möjligen kunna överleva utan somalier, men det är aldrig särskilt klädsamt att ägna sig åt etnisk rensning, även om det sker via biståndsbudgeten. Kanske är ett bättre alternativ för att förbättra ekonomin i affären att utse den somaliska premiärministern Hamza Abdi Barre till svensk representant på nästa raket till den internationella rymdstationen. För 100 miljoner kan det förstås bara bli fråga om en enkelbiljett, men man måste vara flexibel i förhandlingsfrågor av den här arten.

Torsdag

Att trettonåringar, med ytterst få undantag, för sin egen och andras säkerhet borde sitta inlåsta är en sanning så trivial att vi vanligtvis inte besvärar varandra med att nämna den. Det har tett sig poänglöst, eftersom ingen trodde att någon i ansvarig ställning skulle ha modet att göra något åt saken. Nu, när regeringen tar ett försiktigt steg i den riktningen, spelar många chockerade. På så sätt kan de kan framstå som moraliskt överlägsna, samtidigt om de ändå får njuta av den lättnad som kanske står för dörren.

Jag skriver ”kanske” för regeringens förslag är trots allt ytterst begränsat. Det är tillfälligt, gäller bara vissa brott och, framför allt, bara vissa trettonåringar. Det gör förslaget inte bara godtyckligt, utan potentiellt meningslöst.

Det rimliga vore att alla svenska trettonåringar sattes i obligatorisk internatskola. Varför inte i Estland, där vuxna fortfarande tar sig rätten att uppfostra barn? Sverige har just tecknat avtal med Estland om 600 anstaltsplatser, så en liknande process är redan inledd. Antalet svenska trettonåringar är visserligen i runda slängar 100 000, snarare än 600, men å andra sidan måste det både vara betydligt enklare och betydligt billigare att ordna fram internatskoleplatser än platser på anstalt.

På fjortonårsdagen kan barnen skickas hem till Sverige, klädsamt fostrade av strikta estniska elevhemsföreståndare, undantaget de 600 värsta, som i stället kan överföras direkt till den estniska anstalten.

Regeringen ska ha all heder för att den vågat närma sig frågan, men i ärenden av det här slaget befarar jag att Gunnar Strömmer är alltför blödig.