Jag föreslår en tullavgift på varje Trumpskt utrop på sociala medier

Fredag

Många gläds säkert över en artikel i DN i dag där skribenten, en ”fredsforskare”, slår fast att svenskarna inte alls lutar åt höger, även om det kan verka så. Svenskarna vill tvärtom ha dyr bensin, restriktioner för flygandet och fortsatt bistånd, även om SIDA inte vet vart det går. Att en knapp majoritet fortfarande vill ta emot färre flyktingar är, om jag tolkar saken rätt, en olycklig slump som är på god väg att korrigeras.

Det är en väldig tur att detta kommer fram redan i början av valåret, så att de felinformerade partierna hinner ställa om innan valdagen. Nu har de åtminstone några månader på sig att övertrumfa varandra i höjda bensinpriser, förbud mot charterresor, miljarder till olika FN-organ ledda av iranier och ugandier, en uppluckring av asylbegränsningarna, och allt annat av det slaget som en sant folklig populism kräver. Låt oss hoppas att det är tillräcklig tid för att väljarna – som precis som partierna i stor utsträckning verkar vara felinformerade om vad de tycker – ska hinna inse vad de egentligen efterfrågar.

Lördag

Planerna för nya Nobelcentret vid Slussen hann knappt presenteras förrän den vassa kritiken – någon liknade byggnaden vid staplade flyttlådor från Clas Ohlson, någon annan vid ett kraftverk – exploderade. Ingen kunde rimligen ha väntat sig något annat.

Kriget mellan arkitektskrået och resten av mänskligheten har nu pågått åtminstone sedan Le Corbusier kläckte idén om unité d’habitation. Det är ett smutsigt och svårtytt krig, vilket visas av att den gamle fascistvurmaren Le Corbusiers efterföljare lyckats vända på steken och i stället anklaga modernismens kritiker för att vara fascistanstrukna. Så snart en ny, större byggnad ska uppföras blossar striden upp med samma gamla tillmälen, men utan några verkliga framsteg för endera sidan.

Arkitekterna kommer aldrig att ge sig. Folk i gemen kommer aldrig att se det sköna i det fula. Det är utmattande.

Frågan är om vi inte, som i så många andra konflikter, förr eller senare måste acceptera att ingen kan vinna striden och i stället tumma på principer och övertygelser till förmån för en kompromiss. Det som krävs är bara en aning djärvt nytänkande.

Mitt förslag är att vi ger arkitektskrået fria händer att uppföra precis vilka monstruösa förgripligheter som helst, var helst de vill göra det. Det enda motkravet är att deras byggnadsverk till fullo grävs ned under markytan, så att de blir ett slags bunkrar, vars utseende rimligen inte kan störa någon.

Det är, om jag får säga det själv, ett förslag vars geniala enkelhet gör det begriplig för alla och i det närmaste omöjligt att avvisa. Alla räddar ansiktet, samtidigt som vi räddar vår stadsmiljö. Redan uppförda ohyggligheter kan successivt grävas ned med finansiellt stöd av Nobelstiftelsen.

Söndag

Det är nedslående att se den europeiska handfallenheten efter president Trumps hot om nya tullar för dem som inte ger honom Grönland utan att bråka. Det är som när ens vänner inte vågar sätta ned foten då deras tonåringar löper amok. Man drar sig vanligtvis för att säga något i sådana lägen, men i just det här fallet är vi trots allt alla förmyndare.

Problemet när vi ska möta aggressionen är hur vi ska göra det. Tullvapnet är i stort sett poänglöst, eftersom nästan ingenting som är värt att köpa längre kommer från USA. Deras mat är oätlig, bilarna slutade vi köpa för decennier sedan, hemelektroniken har kommit från Asien så långt bak som någon kan minnas, Hollywoods glansdagar är över och allt annat vi köper kommer från Kina. Att resa till USA är förenat med sådana kostnader, sådan byråkrati och så utstuderade trakasserier vid inresekontrollen att bara de anings- och sysslolösa har tid och dåligt omdöme nog att företa resan.

Den enda amerikanska export som är unik och därför inte går att ersätta med produkter någon annanstans ifrån är president Trumps egna utrop i versaler på sociala medier. Det är förstås där Europas ledare borde dra åt tumskruvarna.

En tull på 100 miljarder dollar för varje Trumpskt utrop på Truth social och andra sociala plattformar som distribueras i Europa skulle ha den dubbla fördelen att dra in rejält med pengar till de europeiska statskassorna och – möjligen – sporra presidenten att inte skrika innan han tänkt över saken.

Det senare, det får medges, är kanske osannolikt, men om president Trump inte kan motstå att rya, trots att det kommer att kosta hans medborgare en förmögenhet, får vi åtminstone betalt för besväret. Kanske kan vi till och med hoppas på att presidentens tekniska vänner, för att rädda statskassan, uppfinner något sätt som gör det möjligt att skära av Europa från presidentens medvetandeflöde. Det vore en nåd att stilla bedja om. Kanske skulle pressen till en början drabbas av abstinensbesvär, men efter några veckor skulle den antagligen gå tillbaka till att rapportera om sådant som faktiskt är intressant i stället.

Om det inte fungerar bör vi skicka presidenten i säng utan att han först har fått sin hamburgare och sin sockerfria Coca-cola.

Måndag

Jag har inte hört talas om luktsalt sedan kvinnor slutade svimma i parti och minut, någon gång före första världskriget. Varför kvinnorna övergav den traditionen vet jag inte. Kanske blev männen alltför tölpaktiga för att de svimmande skulle kunna räkna med att bli fångade, innan de slog i marken. Men mer sannolikt är att det hade att göra med att snörlivet ersattes av livstycket och det lättburna linnet. Nu, läser jag, är luktsaltet tillbaka. Men den här gången som en attiralj för hockeyspelare.

Det borde kanske inte förvåna. Det var närmare 50 år sedan jag själv senast spelade ishockey, så mina minnen är en aning dunkla, men jag tycker mig komma ihåg att det tog en faslig tid att snöra in sig i alla möjliga skydd och bolster. När man väl var färdig var det näst intill omöjligt att röra sig på ett naturligt sätt. Att hockeyspelarna är de stackars korsetterade kvinnornas arvtagare är uppenbart, när man tänker på saken.

Det väcker förstås frågan om någon finns där för att kärleksfullt fånga hockeyspelarna, i det fall de hinner svimma innan de kommer åt luktsaltet. Jag befarar att svaret, i denna självcentrerade tid, är nej. Det tycks som om spelarna i bästa fall visar varandra medkänsla, genom att dela på luktsaltet, men det är en sorglig ersättning för verklig romantik.

Det ryktas att den amerikanska ishockeyligan NHL har förbjudit luktsaltet. Antagligen därför att det var alltför beklämmande att se hur de hårt snörade hockeyspelarna tvingades sniffa oupphörligt för att hålla sig på benen, i brist på någon som kunde fånga dem i sina armar. Jag är inte säker på att vi bör gå samma väg som NHL, men något måste göras.

Att återuppliva romantiken är nog ett alltför ambitiöst projekt, men kanske är tiden mogen för en dräktreformrörelse, som kan befria hockeyspelarna från deras förtryckande snörliv.

Tisdag

Är en miljard dollar väl använda pengar för att få sitta med i president Trumps fredsråd? Jag måste erkänna att jag inte är alldeles övertygad. Om det sextiotal länder som bjudits in går med, undrar jag till exempel vad president Trump tänker göra med pengarna, för så vitt jag förstår är det ingen annan som kommer att ha något att säga till om i rådet. Pengarna skulle räcka till att köpa ungefär 350 ton guld, om jag räknat rätt. Just den möjligheten har säkert slagit presidenten.

Dessutom verkar upplägget inte särskilt rättvist. Tony Blair har redan tilldelats en plats. Även om hans talararvoden är rejäla tvivlar jag på att han betalat en miljard dollar för platsen. Man kan nog förutsätta att även presidentens släktingar och fasighetskompisar, som också beretts plats i rådet, får kraftigt rabatterade medlemsavgifter.

Å andra sidan får man inte vara småaktig när världsfreden står på spel. Det här är inte ett beslut som bör fattas lättvindigt. Att avfärda hela idén rakt av vore vårdslöst.

Jag undrar om hela projektet kan vara ett utslag av president Trumps omtalade humor. I så fall vore det fyndiga att tacka ja och sedan betala den absurda summan helt och fullt i Monopolpengar. Sedan kunde vi och våra amerikanska kusiner falla varandra i armarna och få oss ett gott skratt. Det vore i sanning ett steg framåt för världsfreden.

Onsdag

Ingen vill av begripliga skäl säga det högt, men vardagen skulle löpa på precis som vanligt om Europa blev av med Grönland. Detsamma kan man knappast säga om Daimstruten försvann.

Listan på glassar som försvunnit är lång och nedslående. Puckstången, kanske den ursprungligaste av glassar, har inte synts till på 20 år. Det har inte heller Igloo, isglassens anfader. Top hat, struten för dem av oss som uppskattar måttfullhet, enkla smaker och associationer till både Fred Astaire och barbröstade nymfer, gick slutligen i graven för femton år sedan. Storstruten ersattes av ännu större bjässar. Den futuristiska X-15 hade inte framtiden för sig. Och nu, alltså, ska Daimstruten försvinna ur GB:s sortiment.

Det ska i ärlighetens namn sägas att vi inte talar om någon verklig trotjänare. Daimstruten introducerades så sent som 1987 och korrumperades redan när namnet internationaliserades från det ursprungliga Dajmstrut. Icke desto mindre är nästan fyrtio år ändå en respektabel tidsperiod och vid det här laget är struten, tillsammans med ett fåtal undantag som GB Sandwich, 88:an och Nogger, en glassprodukt som binder oss samman med vårt ursprung, i ett hav av gentrifierande Magnumpinnar.

Saken med Grönland, i det fall att USA skulle ta över ön, är att den inte skulle försvinna. Den skulle bara byta huvudman. Det ryktas nu att något liknande är aktuellt för Daimstruten. Triumfglass, som till skillnad från GB inte slukats av ett multinationellt konglomerat, utlovar en presskonferens på måndag.

Jag tror att vi alla kan enas om att Dajmstruten – för varför inte passa på att korrigera det löjliga namnbytet – är alltför viktig för Sverige för att överlåtas på nyckfulla utlänningar. Danskarna får ursäkta, men tills vi har sett en lösning på denna kris måste de räkna med att hantera sin kris på egen hand.

Torsdag

Världsledarna blir allt yngre, känns det som, och många av dem som satt och lyssnade på president Trumps tal på konferensen i Davos såg ut som om de aldrig hört en liknande svada av självberöm, fantasier och ressentiment, tryfferad med en och annan skoningslös insikt. Kanske hade de inte det heller, för en del av dem var väl inte ens födda när Idi Amin uppträdde på världsscenen.

Amins fullständiga titel – ”Hans excellens, livstidspresidenten, fältmarskalken Al Hadji Doktor Idi Amin Dada, VC, DSO, MC, CBE, herre över alla djur på jorden och fiskar i haven och erövraren av det brittiska imperiet i Afrika i allmänhet och Uganda i synnerhet” – har ett distinkt drag av trumperi. Det har också de fakta att Amin varken tilldelades Distinguished Service Order eller Military Cross som återfinns i hans titel. Han bestämde helt enkelt att han borde ha dem, precis som president Trump med fredspriset. Det VC som finns i Amins titel är förresten inte brittiska Victoria Cross, som Amin inte heller erhöll, utan hans egen uppfinning Victorious Cross. Det instiftades ungefär på samma sätt som FIFA:s nya fredspris, skapat enkom för att ges till president Trump.

Kanske kunde man lugna Trump genom att erbjuda honom titeln okrönt kung av Skottland, en annan av Amins självutdelade hedersbetygelser.

Man ska förstås inte dra likheterna för långt. Det är inte alldeles säkert att Amin var kannibal, även om hans försvar – att människokött var ”för salt” för hans smak – inte var så övertygande. Att president Trump inte är människoätare kan vi däremot ta för givet. Hans kulinariska intresse verkar obefintligt. Men i mindre spektakulära frågor finns ännu fler likheter mellan de tu.

Amin blev förstås känd för att skicka ut sina hantlangare på gatan för att hårdhänt kasta ut alla indier, något som permanent skadade Ugandas ekonomi, samt att förfölja politiska motståndare, journalister, studenter, byråkrater, domare och alla andra som eventuellt kunde ha något att invända. Målet var att ”lägga den ekonomiska kontrollen över Uganda i ugandiernas händer, för första gången i landets historia”. Sommaren 1976 blev Amin president på livstid.

Om de späda världsledarna mindes detta skulle de kanske bara bli än mer nedslagna, men då borde vi påminna dem om att tre år efter att Amin blivit president på livstid avsattes han och tvingades i exil. Vid det laget hade han till och med gjort världens legosoldater så moraliskt upprörda att tidskriften Soldier of Fortune utlyste en belöning på 10 000 dollar i guld till den som kunde lämna information som ledde till att Amin infångades.

Jag är inte säker på att det nödvändigtvis är lugnande – Idi Amin hade trots allt inte kärnvapen – men jag tror att det åtminstone visar att gamle Marx som vanligt fått det mesta om bakfoten. Historien upprepar sig först som fars och sedan som tragedi.